0

Prinsessan på ärten, eller kanske pekpinnen

Jag ska ha VFU de kommande veckorna. Praktik, med andra ord. I tre veckors tid (nåja, 2 veckor - den här veckan har eleverna höstlov) ska jag stå i ett klassrum och försöka lära människor någonting. Jag är livrädd, men ändå lite peppad. Jag har gått från den där sortens rädsla när jag försöker hitta första möjliga flyktväg, till en rädsla där man måhända är darrig, men ändå beredd att mota draken med svärd. Jag tror att jag kan göra det här. Jag vill i alla fall tro det.
 
Det här är mitt andra år på ämneslärarprogrammet. Det betyder att jag har tre år kvar, ungefär, tills jag är färdig lärare, om jag fortsätter på programmet (för ja, jag har tvivlat.) Tre år. Det känns länge, och samtidigt har allt hittils gått så fruktansvärt fort. Jag skriver tenta på tenta. Seminarium efter seminarium. Går till gymmet för att hinna andas. Jobbar när jag känner att jag klarar av. Livet händer, här och nu. 
 
Om jag ska vara helt ärlig så är en av anledningarna till att det tar emot att läsa till lärare ibland, att människor ofta - inte alltid, men ofta - bemöter ens yrkesval med något i stil med "jaha, jag trodde du satsade lite högre?" eller "lärare? Men hallå, det finns ju tusen andra saker du skulle kunna bli - ska du verkligen bara bli lärare?" Och det där har skavt i mig. "Ska jag bara bli lärare?" har jag tänkt. Vissa dagar är svaret på den frågan ett rungande ja, andra dagar söker jag febrilt efter någon alternativ väg genom livet.
 
Givetvis är det så att läraryrket inte är så "bara". Det är mer än så - väldigt mycket mer. Ibland har jag dock svårt att se det - jag blir mitt yngre jag igen, det vill säga en människa som vill vara extravagant. Störst. Bäst. Vackrast. Mest framgångsrik. Hetsar sina betyg så till den grad att hon nästan går in i väggen sista året på gymnasiet, inte ens tjugo år fyllda. Du skulle ju bli diplomat, hör jag den inre elaka rösten viska. Det är samma röst som vissa dagar säger åt mig att jag är tjock, att jag är korkad, att andra tror dåliga saker om mig. Samtidigt är det också den rösten som gett mig mycket fint. Den har fått mig att sätta press på mig själv i situationer där jag fått bra utdelning av det. Jag kan dock inte låta bli att undra om den mestadels varit bra eller dålig för mig. Jag vet faktiskt inte.
 
Jag vill att livet ska vara som på film. Jag vill vakna upp med perfekt hår och silkeshy, jag vill vara romantikernas romantiker, dramatikernas dramatiker, debattörernas debattör. Jag får ofta höra att jag verkar tillfreds, men under ytan kan det lika gärna vara hela havet stormar gånger tusen och åter tusen. Jag vill mer. Bättre. Hårdare. Hade man kunnat sälja själen till djävulen för att bli perfekt hade jag säkert övervägt det. Jag är min egen största fiende. Prestationsprinsessa med kronan på sned, jo, jag tackar. I det perfekta livet är man inte lärare, tänker jag. Är man lärare är man Jess, i New Girl. I det perfekta livet är jag Carrie, i SATC.
 
Därför kämpar jag dagligen med att fråga mig själv vem jag egentligen är, och vad jag faktiskt mår bäst av. Jag försöker förlika mig med den verklighet där jag faktiskt existerar - en verklighet där jag är betydligt mycket mera Jess i New Girl och Lucy i Twin Peaks, snarare än Carrie eller Audrey Horne. Jag är jag. Och jag är ju helt jävla underbar faktiskt. Till och från, åtminstone.
 
Jag trodde att jag skulle ha räddat världen vid det här laget. 
Men, den enda jag har räddat hittils, är mig själv.
 
Kanske är det gott nog.