Höstlövsblues
 
Nu är det höst, på riktigt. Det ligger färgglada löv på marken och istället för att komma innanför dörren hemma och utbrista "It's too damn hot!" så utbrister jag "It's too damn windy!" eller "It's too damn cold!". Den där korta, korta perioden mellan sommar och höst när det är precis perfekt för en tunn trenchcoat (varar den perioden någonsin mer än en vecka?) är över, och jag söker frenetiskt efter fina vinterkappor på nätet. När jag var 16 var drömjackan en stor, något figursydd skapelse alá Canade Goose men med fejkpälskrage, idag vill jag ha en ankellång, rak, kapp-liknande sak - gärna i kombination med ett par fodrade Dr Martens.
 
Jag fryser väldigt lätt. Min blodcirkulation verkar alltid befinna sig i något slags bottenläge oavsett hur mycket jag tränar eller duschar riktigt varmt. Med andra ord har det nu blivit den där tiden på året när jag halvt skrämmer ihjäl min sambo genom att då och då spontant utropa ett darrande "HUUUÄÄÄ" eller "ÅÅÅÅHÅÅ" som en slags signal för "jag fryser jättemycket, kan du koka upp lite vatten till te?".
 
Appropå te, så köpte jag jättefina tekoppar förra året, när jag och ovan nämnda sambo befann oss i Prag på romantisk weekend. Små färgglada tingester, undantaget svarta handtag. Kalasfina. Jag såg framför mig hur jag skulle krypa upp i soffan där hemma med en av dessa vackra koppar i händerna, sörplandes Madame Grey - komplett med en skiva citron, lite honung och en skvätt mjölk. Väl hemma förblev dock kopparna oanvända, det visade sig nämligen att de var gjorda i någonslags metalliknande material och att det därför var förknippat med brännskada grad 3 att ens så mycket som försöka nudda vid koppjäveln om den innehöll kokande tevatten. De var, för att uttrycka det milt på passivt-aggresiv-brittisk-engelska: As Useless As A Chocolate Teapot.
 
Så, jag dricker te ur mina gamla muminkoppar istället (men det är verkligen inte fy skam det heller) - de nya får fungera som dekoration på hyllan i köket, och så kryper jag ner under täcket med Netflix och en påse chips de dagar det är lite, lite för blåsigt ute. Carrie Bradshaw är ändå alltid lite mer stylish i ett höstigt New York, än vad jag någonsin skulle kunna drömma om att bli i ett höstigt Uppsala. 
 
Fast, oavsett hur kall den ibland må vara, eller hur starkt vinden än griper tag i ens halsduk, så tycker jag ändå att hösten är den årstid på året som håller vad den lovar allra bäst. Som kompensation för vinden och kylan så finns ju alla dom där fina färgerna att njuta av, och tidigt i oktober kan man fortfarande njuta av en magisk rosaröd solnedgång om kvällarna. I November smattrar regnet mot fönsterrutan som för att hjälpa en på traven när det kommer till att skriva den där uppsatsen, eller helt enkelt bara ge en en anledning att faktiskt se klart den där serien. Jag tror att jag hade varit en flitigare festivalbesökare, om de flesta festivaler hölls i oktober snarare än i juli. 
 
Så, välkommen hösten. Jag ska försöka sparka lite extra i lövhögarna på väg till universitetet. Jag har längtat efter dig, även om det inte alltid verkar så. ♥