0

Sången dom spelar när filmen är slut

De senaste veckorna har jag inte mått så bra.

Det finns flera anledningar till det, egentligen. Jag kan sätta fingret på vissa av dem, andra ligger mest någonstans i bakhuvudet och lurar. Ångest. Samma gamla, och ändå inte - jag vet vad det är, för jag känner igen känslan väl, men ändå blir man på något sätt tagen på sängen varenda gång. Utanför fönstret passerar dagar och nätter. Man finner sig själv på bussar och tåg, i biosalonger och i snabbköpet. Man är så närvarande och vardaglig, men ändå inte. Jag köper nya höstskor tänker jag, då mår jag bättre sen. Det gör jag så klart inte - men nog var det värt ett försök. Jag köper en badbomb, tänker jag, då mår jag bättre sen. Det gör jag så klart inte - men nog var det värt ett försök.

Jag ringer mamma, tänker jag. Då mår jag nog bättre sen. Och det gör jag faktiskt. 

Jag har spelat sånger på repeat de senaste veckorna. Det är inget ovanligt för min del, vare sig jag är glad eller ledsen just då. Jag hittar något jag tycker om och sedan spelar jag tvångsmässigt sönder det tills jag kan varje textrad och har hittat minnen till varje takt och ton. Just den senaste tiden har "Sången dom spelar när filmen är slut" av Peter LeMarc ekat i mitt huvud från morgon till kväll. Sången dom spelar när filmen är slut, lamporna tänds och publiken går ut. 

Det är nämligen så det känns, som om filmen är slut. Det jobbiga är att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Jag vet att det finns småsaker i mitt liv som jag skulle vilja ändra på, och att det finns större saker som jag kanske till och med måste ta tag i ganska snart för att orka med allt det andra som ska göras. Men på det stora hela är det ju inget överjävligt som har hänt, det är ingen som har varit elak och det är inget katastrofalt som inträffat. Jag har det till och med bättre ekonomiskt nu än vad jag egentligen haft någonsin tidigare, och till en viss nivå skulle jag i teorin kunna köpa mig hur lycklig som helst inom studentvänliga ramar utan att hamna i någon sorts kris. Jag och Mike planerar en resa till New York. Om mornarna äter jag mackor med avokado på, och dricker presskaffe från fånigt designad kanna. Morgonnyheterna berättar för mig att det regnar bomber i andra delar av världen, men istället gråter jag för att jag inte hittar nycklarna när jag är stressad innan jag måste med bussen till jobbet. Kontraster kallas det visst.

Sen blev det vardagar, som bara kom och gick, inte visste dom att det var livet dom fick.

I hela mitt liv har jag älskat att skriva. Det är lätt att skriva. Mitt hjärta mår bra av att skriva. Ger man mig ett blankt papper och en penna så har jag underhållning i en hel dag om jag så vill. Jag skriver dikter och små fåniga berättelser och korta deckare och ja, ta mig fan, jag har till och med testat på att skriva erotik i samband med 50 Shades-hypen. Det sistnämnda är inget jag någonsin skulle få för mig att dela med mig av, men det andra? Jag vet inte. Kanske.

När jag sökte in till universitetet, hösten år 2014, var det med ett ganska tungt hjärta. Sedan jag var tretton år gammal hade min stora dröm varit att jobba för FN. Jag led av ett slags rädda-världen-komplex som aldrig tycktes vilja ge med sig, och jag brann så innerligt för det. Jag ville så mycket. Jag sökte Freds- och konfliktstudier i såväl Uppsala som Lund och hade troligen kommit in, om det inte varit för den lilla detaljen att jag plötsligt ändrade mig. Jag hade då varit aktiv i Svenska FN-förbundet i många år, på olika nivåer, och en dag var det bara inte roligt längre. Det var samma känsla som när jag som liten i många år var med i scouterna - det var det absolut roligaste som fanns, fram till den dag jag plötsligt bestämde mig för att lägga den gröna skjortan och den röda söljan på hyllan och istället gå över till något annat. Det är sådant som händer, det är naturligt att förändras - kanske särskilt när man är ung och minsta lilla vindpust kan bli till en stor virvelvind bara sådär. Man är inte bara förälskad, man är upp över öronen kär. Man är inte bara intresserad, man är glödhet och lika brinnande som en ståtlig majbrasa i all sin prakt. Man är inte bara ledsen, man drunknar nästan i tårar. I alla fall var jag sådan, när jag tog studenten i juni år 2014. Det var bara det att jag plötsligt inte visste var jag skulle rikta all den där energin och viljan. I hopp om att hitta tillbaka till mitt engagemang sökte jag trots allt, som sagt, in till de program jag längtansfullt trånat efter i många år, och under tiden jag väntade på svar från antagning.se så försörjde jag mig som servitris på en lokal restaurang. Att det inte var min grej att trängas bland heta tallrikar och upprörda vinkännare förstod jag ganska snart, men någonstans mellan frusen persilja och kvällens buffé för 149 riksdaler prick, så blev känslan av att något inte stämde nästintill outhärdlig. I ett kallskafferi hade jag min första ångestattack, och så gick jag hem och gjorde en sen anmälan till Idéhistoria A vid Umeå universitet. Jag kom in, och så följde en termin i Västerbotten, efter det en termin i Karlstad, och så sökte jag sedan in till ämneslärarprogrammet med inriktning religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Och det kändes så himla bra. Det kändes som att jag hittat hem. Det löser sig med skridskor så länge det finns is, som det så fyndigt heter. Visst tog det emot att jag inte hade tid att skriva så mycket, men jag tyckte att religionsämnet var väldigt intressant, och jag träffade människor som fick mig att skratta tills tårarna sprutade. Människor jag idag inte kan förstå att jag en gång inte kände, alls. 

Den här terminen läser jag min första dos pedagogik, och jag är livrädd. På riktigt. Livrädd för VFU:n, livrädd därför att jag i ärlighetens namn tycker att det hela är ganska tråkigt. Böckerna är bra, lektorerna är bra, men jag kommer på mig själv med att zooma ut från föreläsningarna och hamna på andra platser i medvetandet. Livrädd därför att jag inser att min ambition med att bli lärare är just att få ägna mig åt intressanta ämnen - jag är däremot otroligt ointresserad av att be tonåringar ta av sig kepsen, eller avgöra huruvuda någon uttrycker sina tankar om hinduismen på ett välgrundat och nyanserat sätt eller ej. Kanske kan det komma att ändras. Någonstans hoppas jag ju det. Jag hoppas verkligen att jag går ut på praktik, och älskar det. Att jag bara är lite virrig just nu, av någon anledning. Men vad händer om jag går ut på praktik och avskyr det? Vad gör jag då?

Jag vet inte.

I somras fick jag en text publicerad i SANS Magasin som ges ut av föreningen Humanisterna. Jag kunde knappt fatta det. Min text, mina ord, i ett riktigt magasin - ett magasin som dessutom betalat mig för de där bokstäverna som tillsammans bildade någonslags resonemang gällande Gud och dennes vara eller icke-vara. Det kändes sjukt. När Blondinbella la upp på snapchat att hon läste just den tidningen - just det numret - där min text fanns med - gav jag ifrån mig någonslags läte som väl mest kan beskrivas som väldigt uppspelt. Det fanns människor därute som läste något jag hade skrivit. Jag kunde inte greppa det. Samtidigt kändes det på något sätt som om det var en känsla jag hade kunnat leva på i evigheter. 

Jag älskar att skriva, men jag har alltid sett skrivandet som en bisyssla. Inget som håller i längden, inget att våga satsa på. Jag kanske inte är bra nog, och då står man där en dag och ser sin egen spegelbild hånskratta åt en - lite så har jag resonerat. 

Men om jag är bra nog, då?

Vad skulle hända då?

Jag funderar på om jag skulle försöka använda den här bloggen som ett forum för att dela med mig av texter av alla de slag, snarare än en slags ventilationskanal för vad jag ätit till lunch eller huruvida den nya Bridget Jones-filmen är något att hänga i julgranen eller ej (det är den.) Kanske skulle jag försöka våga mig på att publicera noveller och dikter och annat småplock här. Jag ska tänka på det. Om inte annat så var det skönt att skriva det här inlägget. Det känns lite bättre nu. 

Jag tror att jag ska gå och köpa mig en badbomb.