Vad kärlek är och inte är
Första gången jag var riktigt, riktigt kär så var jag 14 år gammal. Jag hade haft pojkvänner innan, men det här, det här var som om Jesus själv klivit in genom dörren och presenterat sig. Frälsningen. Han var lite äldre (men inte nämnvärt) och bodde inte ens i samma kommun som mig. Hade moped. Jag var sådär pirrig i magen som bara en nervös fjortonåring kan bli - I thought that the sun was shining out of his ass, om man säger så.
 
Andra gången jag var riktigt, riktigt kär så var jag 16. Han var lite äldre. Han var inte kär i mig. Det gjorde så jävla ont, i flera års tid. Ibland kan det fortfarande göra ont - inte för att jag inte kommit över honom, utan för att jag påminns om allt hemskt jag tänkte om mig själv under den här perioden. Hur får jag honom att älska mig? Om han inte älskar mig - vad ska jag göra med det här jävla livet då? 
 
Jag tror att vi möter olika kärlekar i våra liv innan vi börjar komma underfund med vad som faktiskt är bra kärlek och inte. Det finns ingen kärlek som tonårskärlek säger man, och det är förmodligen sant, men det finns nog heller ingen kärlek som har potential att bli så otroligt destruktiv som just tonårskärlek (jag inser att det här är en sanning med modifikation - men hey, ni förstår nog vart jag vill komma.) Jag tror att vi i tonåren, innan vi inser vad vi är värda och inte, att vi faktiskt går att älska trots tandställningar och acne och mjäll och taniga ben, är beredda att offra väldigt mycket för den vi i stunden riktar vår kärleks strålkastarljus mot. Det är svårt att stå för vem man är, innan man kommit underfund med vad som gör en till just det. "Jag gillar Håkan Hellström" "Jaha, jag tycker att Håkan Hellström suger" "Ja, du har nog rätt, alltså, så bra är han nog inte." Lite så. Vi osthyvlar våra egna kanter till förbannelse. Formar och anpassar och vill-vara-perfekt-pusselbit ända tills vi står där med en enda sketen liten ostskarv kvar och inte riktigt vet vad vi ska göra med den. Då får man börja om. Försöka tejpa ihop ostjäveln.
 
Hur vet jag att kärleken jag är i nu är bra då? Det är nog flera saker som får mig att veta det. Jag vet att jag satte in pluspoäng på må-bra-skalan när jag insåg att han ibland var villig att göra saker som han kanske inte tyckte var superkul - men han ville göra dom, för att jag ville göra dom. På samma sätt som jag gjorde det för honom. Jag satte in pluspoäng på må-bra-skalan när han sa åt mig att min musiksmak kanske inte var riktigt som hans, men att vissa låtar var rätt coola, och att jag fick väl lyssna på vad fan jag ville, det sket väl han i. Turas om att välja låt när vi åker bil. "Jag hatar den här låten, men det är okej, du tycker ju om den." Kompromissberedd kärlek, fast utan osthyvel i kanterna. Att bygga ett vi utan att nödvändigtvis förlora ett jag.
 
För tillfället läser jag "Århundradets kärlekskrig" av Ebba Witt-Brattström. Någonstans i början av boken skriver hon att det är vid omläsningen som mönstret framträder. Jag tror att jag förstår vad det betyder. Jag tänker, när jag ser tillbaka på de kärleksrelationer jag haft, de snubbar jag älskat, de snubbar jag kanske inte älskat men som älskat mig och därför har jag gärna VELAT älska dom, de snubbar jag träffat och varit lite med för att jag desperat sökt bekräftelse, eller snubbar som varit med mig för att de desperat velat ha bekräftelse - jag ser ett litet mönster. Jag ser också att min nuvarande relation är en brytning i mönstret. Den passar inte in. Den är pusselbiten som inte går att trycka in i ramen, och jag är tacksam för det, oavsett vad som händer med oss i framtiden. Vi har våra duster, men det är inte duster som leder oss till att försöka kapa kanterna av varandra. Det är duster som slutar med att vi sätter oss ner och undrar - vilken del av dig är det jag får möjligheten att lära känna nu? Hur ska jag förhålla mig till den? Hur vill du förhålla dig till den?
 
Jag önskar alla människor en sån kärlek i sitt liv. En sån som är öppen, öppen även för kanterna som inte riktigt passar in.