0

Back to the 80's

Det är mycket 80-tal i mina spellistor just nu. Eller, just nu och just nu - det är alltid mycket 80-tal i mina spellistor. Här är tre favoriter som går varma i mina öron för tillfället.
 
 
1) I can hear your heartbeat - Chris Rea
 
En smörig låt som andas tonårshångel och rökmaskinseffekter - precis som man vill ha det ibland, med andra ord. Och ja, det är samma snubbe som sjunger "Driving home for christmas", om ni tycker att ni känner igen rösten någonstans ifrån.
 
 
2) No more I love you's - Annie Lennox
 
Åh, Annie, min Annie. Jag upptäckte henne när jag gick i sexan, och sedan dess har hon en given plats i mitt musikhjärta. Hur cool är hon på en skala 1 till 10 liksom? Jättecool om jag får säga det själv, och vilken röst sedan. En låt som krossar ens hjärta, på ett bra sätt - hur det ens är möjligt. 
 
 
3) It's a sin - Pet Shop Boys
 
Jag tycker å ena sidan att det lätt blir lite smörigt när man ska försöka beskriva hur mycket ett band eller en artist betyder för en, men hade det inte varit för Pet Shop Boys så vet jag inte om jag varit samma person idag - på riktigt alltså. Jag har lyssnat så mycket på dom under alla år att jag kan de flesta låtar utantill. Det är 80's electro när det är som allra bäst. Ryser.
0

En regnig torsdag i slutet av augusti

Idag vaknade jag av att Mike kraxade fram ett god morgon. Han verkar ha dragit på sig någon förkylning medans vi varit i Värmland, stackaren. Det blev inga pussar med andra ord, jag vill inte bli sjuk såhär lagom till terminsstarten. Vi kramades istället, och drack morgonte. Jag kände mig faktiskt som en helt ny människa, frånsett lite halsont. Natten till idag var nämligen första natten på länge som jag fått sova ostört och djupt. Igår, när vi var på resande fot mellan Värmland och Uppsala dessutom, hade jag bara fått sova 45 minuter under natten. Det blir så ibland - jag har perioder då jag har svårt att slappna av i allmänhet, och då blir sömnen lidande. 
 
 
Flogsta visade sig från sin allra skokartongsmysigaste sida, komplett med gråhimmel och duggregn. En annan dag hade jag kanske suckat över att behöva dra med mig ett paraply ut, men idag var jag bara tacksam över att vara tillbaka här, i staden som jag älskar så mycket. Därför letade jag upp den här gamla godingen på Spotify, och bara njöt av känslan.
 
 
Jag tog bussen in till stan för att springa lite ärenden. Första stoppet blev akademibokhandeln - jag behövde nämligen köpa skrivhäften till den kommande terminen. Ett till kursen i Tros- och livsåskådningsvetenskap som jag ska läsa på UU, och ett annat till kursen i specialpedagogik som jag ska läsa på SU. Jag fastnade därinne i säkert en halvtimme medan jag hade någonslags inre debatt med mig själv. De hade nämligen världens finaste skrivböcker, det var bara det att dom var lite väl dyra. Tillslut bestämde jag mig för att närmare 200 kronor för något som mest kommer att fyllas med kladdiga seminarieanteckningar var lite väl dyrt, och gick således över till Åhlens istället där jag fyndade dessa två söta för bara 60 kronor. 
 
 
Eftersom jag hade varit så "duktig" och "sparat pengar" på anteckningsblocken så unnade jag mig själv ett par örhängen, haha. Det var dock välbehövligt. När jag var 15 började jag använda pärlörhängen i äkta plast, och har faktiskt gjort det ända fram tills nu - till vardags alltså. På senare tid inte så mycket för att det är snyggt, utan för att inte hålen ska växa igen (om de nu kan göra det?) och för att jag inte har så många andra vardagsörhängen, utan mest sådana som är lite festligare om man ska på gasque eller något annat trevligt. Det blev ett par silvriga studs från Snö of Sweden - perfeka till det mesta i min garderob.
 
Efter att ha klarat av köp av anteckningsblock såväl som örhängen, så begav jag mig mot Forumgallerian och Lush. Jag får alltid djupandas och lugna ner mig lite innan jag går in där, annars är risken stor att jag kommer ut och har spenderat långt mer än vad jag först tänkt mig. Den här gången kom jag i alla fall ut med bara en enda grej - en badbomb till Mike, eftersom han kände sig lite krasslig. Den luktar alldeles fantastiskt och är jättefin.
 
 
Yumyum. Cheer up buttercup, heter den, och finns såklart i Lush-butikerna eller om man trycker HÄR
 
På bilden skymtar ni dessutom ytterligare en grej som jag införskaffade idag, nämligen en monstera. Jag har velat ha en ett bra tag nu, och här om veckan började mitt lokala Ica att sälja dom för 80 (!) kronor styck. Som hittat, med andra ord. Från och med idag står den i vårt vardagsrum och trivs, intill en kruka med palettblad. 
 
 
Titta! Superfin! När jag ser den här bilden blir det dessutom uppenbart hur mycket jag faktiskt gått ner i vikt det senaste halvåret. Nästan 15 kilo, vilket är helt sjukt - men också skönt eftersom det främst är ett tecken på att jag mår mycket bättre rent psykiskt nu än vad jag gjorde tidigare. Heja heja.
 
Sådärja. Det var dagens lilla blogginlägg. Det var väldigt längesedan jag kände för att skriva ett sånt här inlägg, där man egentligen bara går igenom vad man gjort under dagen, men faktum är att det var väldigt kul att göra det. Kanske kommer bloggen att uppdateras mer kontinuerligt ett tag framöver, och då med bilder (wow, amazing) och annat skoj, inte bara personliga utläggningar om diverse I-landsproblem jag nojar över. Den som lever får se!
0

Brev från framtiden

Kära Emma 15 år.
 
Jag vet att du bor i en stad som - eller nej förresten, vänta, det är inte ens en stad, det är en liten håla - får det att kännas som om du är på väg att kvävas varje dag. Jag vet att det är skitsvårt att föreställa sig att det finns ett liv utanför det här stället, och att du har en klump i magen varje morgon innan du tar bussen till skolan. Men oroa dig inte, för du kommer inte att stanna här föralltid. Jag vet att du är rädd för att bli kvar, att inte lyckas ta dig någonstans - men jag lovar, det kommer du. Faktum är att om bara två år så har du tagit dig ända till London. Du kommer ha skitkul där under ett års tid, så du får försöka stå ut med att saker och ting verkligen suger röv just nu. Det ska suga röv ibland, livet. Det kallas nyanser och det är nyttigt att ha upplevt dom.
 
Du har en hel del ångest över att du å ena sidan känner dig osynlig och å andra sidan som att du tar alldeles för mycket plats. Vissa dagar kommer du hem och gråter över att det känns som om ingen ser dig, och andra dagar kommer du hem och gråter för att det känns som om alla har en åsikt om dig. Sanningen ligger någonstans däremellan. Det finns dom som knappt vet vad du heter i förnamn och dom som till och med har koll på dina mellannamn. Vissa tycker att du är en rätt skön person, andra tycker förmodligen att du är dum i huvudet. Men vet du vad, det spelar ingen roll att någon eventuellt tycker att du är dum i huvudet - ALLA är nämligen mer eller mindre dumma i huvudet när dom är femton! Du kommer ägna dig åt så mycket korkad skit de kommande åren att ditt 22-åriga jag får plocka fram skämskudden när hon tänker på det, men det är också okej. Typ. Nästan i alla fall.
 
Du har en pojkvän som är lite äldre än dig och som är centrum i ditt liv på många sätt. Ni bråkar en del och har egentligen inget gemensamt, men du har svårt att inse det. Ditt 22-åriga jag tänker tillbaka på er relation ibland och blir förbannad på Emma 15 år för att hon inte dumpade honom tidigare, MEN, du kommer att dumpa honom, av den enkla anledningen att han är en rövhatt. Det kommer vara lite jobbigt att göra det, men mest kommer det att vara jätteskönt. Heja dig! Sen kan du skippa att hångla upp en av hans vänner kort efteråt, och du kan också strunta i att fortsätta hänga med snubbar som liknar honom. There's plenty of fish in the sea, och ditt liv kommer att förbättras avsevärt i den stund du inser att det är roligare att hänga med dudes som vet hur man har en konversation om något annat än 1) bilar och 2) bilar och 3) bilar. Du gillar inte ens bilar, vad håller du på med? Åk hem och läs en bok istället, sitt inte och frys i dina sketna jeggings i något töligt garage någonstans. Hur mycket man än älskar någon är det aldrig kul att se personen ifråga byta ett däck.
 
Du är inte precis blyg, men du är absolut inte social (det kallas introvert och det kommer du få veta om sisådär 4 år - det kommer vara en stor, stor lättnad!) och du blir aldrig inbjuden till några särskilt coola fester. Du vill ha en röd tjock dunjacka med pälskant, äkta converse och body spray från Victoria's Secret men din mamma tycker att det är bättre med klassiska vinterkappor och skor som faktiskt klarar av att behålla någon form av värme. Din mamma har rätt, även om du faktiskt får ett par converse - också. Body sprayen från VS luktar dock inte så nice om sanningen ska fram, men jag antar att det är någon form av krav att stinka Barbiedocka för att kunna säga att man någonsin varit tonåring. Nåväl. Vad jag vill komma fram till är att det spelar ingen roll hur du klär dig eller vad du gör på fritiden - du kommer inte att bli inbjuden till dom där coola festerna ändå och det är i ärlighetens namn lika bra. Du är rädd för allt som har med alkohol att göra och fast du inte vill erkänna det så trivs du väldigt bra på ditt rum, med Laleh på stereon och näsan i SOLO. SOLO är dock en skittidning som får dig att tycka att du är tjock och ful och att allt är fel med dig - det är det inte. Du är frisk som en lärka, helt normalstor och det faktum att du inte riktigt vet exakt hur man ska applicera ögonskugga ännu gör dig inte till en sämre person. 
 
När du är 16 kommer du att träffa en människa som kommer att göra dig väldigt ledsen. Du kommer att vara ledsen i flera år framöver. Jag vill å ena sidan säga åt dig att inte spendera tid med honom från första början, men du kommer att lära dig mycket. Väldigt mycket. Om dig själv, och om andra, och du kommer med tiden förstå att hjärtat måste få tid att läka ihop i sin egen takt. Du kommer att jämföra allt och alla med honom fram tills en dag när du ser honom i helt nytt ljus. Det kommer att dröja. Länge. Låt det dröja. När Emma 22 skriver det här, vill hon krama om Emma 16 år jättehårt och andas in den kvalmiga Victoria's Secret-doften ända ner i lungorna med djupa, långsamma andetag. Förbannade kråkunge, bara för att du precis förstått hur man flyger behöver du inte kasta dig utför ett stup. 
 
Anyways. Du åker till London och det räddar livet på dig, bokstavligt talat, eftersom du på sant dramaqueen-manér bestämt dig för att dö om du inte får det där jävla stipendiet till svenska skolan där. När du kommer hem igen efter ett helt fantastiskt år så kommer du att hamna i en gymnasieklass som du hatar från djupet av ditt hjärta och efter studenten lämnar du äntligen hålan du växt upp i för gott! Yay! Great success. Du börjar i Umeå, gör en mellanlandning i Karlstad och hamnar hösten 2015 i Uppsala där du äntligen känner att du hittat hem. Allt finns här! Jo det är säkert, jag lovar! Det finns folk som också spenderade sina tonår med att inte gå på coola fester utan satt hemma och lyssnade på Laleh precis som du, och folk som älskar böcker precis som du. Du kommer att gå med i en bokklubb, och vet du vad - du kommer att joina en skrivklubb. En skrivklubb för tjejer som precis som du älskar att skriva, och ni kommer sitta på små söta caféer tillsammans och skriva och diskutera allt ifrån dikter till romaner och det kommer vara så NAJS. Fattar du?! Så varje gång du åker hem till din födelseort hädanefter så kan du andas djupt när det kommer något jobbigt ångestpåslag, och tänka att snart är du i alla fall tillbaka i Uppis med ditt skrivande och dina jättefina vänner. Du kommer att ha förvandlats till ett störigt litet pretto i långkappa och polokrage, och du kommer att älska det. Det här är du. Precis som du är och alltid innerst inne varit. 
 
Under dina tonår har du ofta varit väldigt arg, på allt och alla. Mest på dig själv. Tyvärr har du tagit ut det på endel människor. Vissa förtjänade det, andra inte. Du kommer att upplevas som jättesnäll av vissa, och väldigt elak av andra. Du kommer att ångra vissa saker, och jag önskar faktiskt att du hade kunnat djupandas lite mer och spotta lite mindre när allt kändes som sämst. Kanske är det mycket att begära av en tonåring, men såhär i efterhand.. du vet själv. När du är 21 kommer du att känna att mycket ilska rinner av dig, och vid 22 är du någon som inte har mycket alls gemensamt med 15-åringen du en gång var. Du har lärt dig att stå på dig, men du har också lärt dig att backa. Att låta saker vara. Det är bra, fortsätt så. Du kommer att ha en sambo som får dig att känna dig som du aldrig trodde att du skulle få känna dig. Han pratar aldrig om bilar, men han tycker om att köra (och det är bra för du hatar att köra bil, tyvärr). Han kommer till och med att fria till dig och du kommer att säga ja. Jo det är sant! Någon vill gifta sig med dig! Någon tycker att du är toppen, fast du fortfarande inte är världsbäst på att sminka dig och fast du inte äger en nedsänkt Volvo 740! Det är helt sjukt att man kan få ha det så fint. Han är webbdesigner och pratar med brittisk accent, så din inneboende crush på Mark Darcy i Bridget Jones får frodas ordentligt. Hallelujah! Bow-chicka-wow-wow! Ni kommer inte hänga i några kalla garage ihop, men däremot kommer ni med jämna mellanrum att ta pendeln till Stockholm för att gå på Fotografiska museet och dricka vin tillsammans i mysiga hotellbarer. Det är fett mycket bättre - stort grattis till din uppgradering av livspartner.
 
Kära Emma, 15 år. Du kommer aldrig få läsa det här. Det är lite synd, men kanske är det också bra. Du kommer inte bara att överleva, du kommer leva också. Det är skillnad. Det är sån jävla skillnad.
 
Jag älskar dig. Ta hand om dig. Var inte så hård - vare sig mot dig själv eller andra.
 
Puss och kram.