I det som är betydelselöst bor det som är vackert
Fredagen den 17 februari, 2017. En solig dag, ja, nästan en riktig vårdag. När jag gick till bussen imorse kunde jag beundra små blivande krokusar i rabatten, och den vårkappan jag fick hem igår fick göra premiär utomhus idag. Kanske huttrade jag lite, men inte så mycket att det blev jobbigt. Några plusgrader till på celsiusskalan så kommer jag att köpa årets första glasspinne. Måhända att jag är optimistisk nu. Måhända, att vintern kommer tillbaka en sväng till, och slår på stort med snöoväder och isvind. Även om det händer så är jag tacksam för den här dagen, den som går mot sitt slut alldeles i detta nu. 
 
När 2015 skulle komma att bli 2016 hade jag egentligen bara ett nyårslöfte, att jag skulle försöka skratta mer åt saker och ting. Inte ta allt så seriöst hela tiden. Försöka le lite mer. Kanske låter det cheesy, men såhär i efterhand är jag tacksam över den tankeprocess som just det där nyårslöftet satte igång. 2016 blev inte ett jättebra år på det stora hela, det fanns många dagar då jag mest kände att jag inte ville vara med längre. Om livet kan liknas vid ett rally, så kände jag mig som en förare som gång på gång kände sig lockad att ge upp och köra rakt in i närmaste stenvägg utan att bry mig om konsekvenserna. Just i de stunderna kom det där nyårslöftet extra väl till pass; och när jag lika gärna hade kunnat gråta över livets bittra citroner, kunde jag ändå någonstans le över möjligheten att kanske göra citronsaft. Med det sagt vill jag poängtera att det där leendet kunde ta lång tid på sig att orka spricka fram - i vissa skeenden skedde det först efter många salta tårar och åtskilliga ångestsuckar. Men, ändå. När det väl kom. Då kändes det bra. Då visste jag att det skulle greja sig, det där också. Det som för stunden kändes helt jävla omöjligt. Som när jag jobbade under sommaren och vantrivdes på en av mina två arbetsplatser. Eller som när jag och Mike flyttade tvärs över Uppsala och drogs med dubbla hyror en tid, det tyckte jag var skitjobbigt. Eller som när pedagogikkursen som jag läste under hösten kändes helt åt fucking helvete, jobbig och tråkig och irrelevant och så-himla-inte-jag. Som tur var kom ju VFU:n sen, och den var ju rolig, som tur var. Sådana saker. Då var det bra att ha nära till det där leendet. Att inte gräva ner sig allt för mycket. I alla fall försöka. Försöka kan ibland vara mer än nog, även om det inte alltid räcker hela vägen fram.
 
Min mamma är ett fan av Ernst Kirschteiger-prylar. Jag är det inte. Herr Kirschteigers slogan är "i det enkla bor det vackra", eller något i den stilen. Som jag har avskytt det citatet. Inte nödvändigtvis för att det inte ligger någon form av sanning i det, utan för att jag lider av någonslags allergi mot allt i hela världen som på något vis råkar andas snirkliga Carpe Diem-skyltar och käcka citat mot regnbågsbakgrund som delas friskt på facebook. Jag vet inte varför, egentligen. Det kanske är något man borde söka läkarhjälp för. "Utslag. Möjlig orsak: Paulo Coelho."
 
Ändå, dagar som denna, kan jag känna att jag håller med Ernst, någonstans djupt inom mig. I det enkla bor det som är värt att ha. I det betydelselösa bor allt det som är vackert. Vad gör väl en omtenta för skada, när ens tid på jorden ändå är så kort i förhållande till precis allting annat? Med det i åtanke låter jag Björn Afzelius "sång till friheten" sjunga mig igenom folkvimlet vid Uppsalas stora torg. Vandrar in på akademibokhandeln och köper en bok - den fjärde i en serie av fem. Jag läser just nu Per Anders Fogelströms serie "Stad". Den är fantastisk. Och när jag sedan sitter där på min balkong, fastän det egentligen kanske är lite för kallt ännu, och fastän jag egentligen borde plugga till en omtenta, och läser om Emelie och Beda och August och alla deras upptåg i det Stockholm som en gång var, men inte längre är, då känner jag att det här är livet. Att jag är tacksam över att få leva just här och nu. Att jag inte skulle byta ut en endaste detalj. Så skapas ett minne att ta fram någon regning dag, närhelst en sådan nu kan tänkas komma. Så skapas viljan att fortsätta, många steg till. 
 
Rallyföraren undviker stenväggen.
Tar sig i kragen. Kommer i mål.
 
Pessimistkonsulten
 
Det här är inget deppinlägg, egentligen. Jag vill bara förtydliga det, innan jag börjar skriva. Ni behöver inte oroa er, om ni skulle ha tendenser till att göra det. Gudarna ska veta att jag har det - jag gör knappt annat, kan jag tycka. Det underliga är att jag inte riktigt vet var den där orosgenen kommer ifrån, den har på något vis odlats av sig själv det senaste året. Ett litet frö som fått fäste i halsgropen och som pressar stress-och-gråt-tårar genom ögonvrårna emellanåt. 
 
Jag är i grunden en obotlig optimist, om än ofta i pessimistförklädnad. Jag tror att jag har det efter min pappa, jag skakar av mig nästan allting. Jorden skulle kunna gå under i övermorgon och jag skulle ändå komma fram till slutsatsen att det kunde varit värre: man kunde ju skitit ner sig också, och har man inte gjort det så behöver man väl inte klaga så mycket, egentligen. Ett par rena jeans och en matlåda i ryggsäcken - gott nog. Jag tror att mitt problem ligger i att jag har svårt att kombinera opitimistgenen med orosgenen. Det blir bara berg-och-dalbana av allt, och jag är väldigt trött på att åka berg-och-dalbana nu, får jag lov att erkänna. Det är ett heltidsjobb att kunna erövra hela världen under förmiddagen, för att sedan vilja gå under jorden samma kväll. Allt till tonerna av "I'm so excited" med Pointer Sisters. Det går liksom inte ihop. Jävla livspussel - går det någonsin ihop? Eller är det såhär det ska vara, på något sätt? Schlagerfestival med galaklänning i finaste paljett, och trasiga foppatofflor, på samma gång. 3 av 5 getingar i Expressens modebilaga.
 
Jag ska skriva C-uppsats i vår. När den är skriven, så har jag en kandidatexamen i humaniora, och ska man tro flashback (det ska man oftast inte) så är det ju lika bra att ge upp på en gång. En sådan kommer man ingenstans med. Nu är väl inte tanken att jag ska ta ut min kandidat, egentligen. Jag ska ju fortsätta läsa ämneslärarprogrammet, eller hur det nu var. Bli lärare. Stå framför mer eller mindre uppfostrade tonåringar och försöka övertyga dom om att Boye är ganska cool ändå. Jag har kräkångest över det här emellanåt, som ikväll tillexempel. Jag tänker att jag inte alls vill bli lärare, jag vill bli något annat. Jag gillar böcker och ost. Kan man inte bara få bli bibliotekarie med ostexpertis och 45k i lön efter skatt - ska det vara så mycket begärt, egentligen? 
 
Alla dom här känslorna får mig att känna att jag på något vis är dålig på att vara ung, om det nu är något man kan vara dålig på. Jag vill inte vara 21, jag vill vara 40. Jag inbillar mig att man vet vad man håller på med när man är 40, men å andra sidan behöver ju så inte vara fallet heller. Varför besitter inte jag den där rotlösa, bekymmersfria, fuck-it-all-attityden som så många andra verkar fyllas av? Jag vill också kunna tänka "skitsamma, det ordnar sig" men jag kan liksom inte.
 
Man kanske skulle bli pessimistkonsult ändå. Eller optimistkonsult. Båda?
 
 
Himlen runt hörnet
Mike och jag har varit sambos i ett år, lite drygt. Ett år och en månad, ungefär. Ett fint år, allt som allt, även om det givetvis var lite huller om buller i början. Vi gick från att flyga till varandra, ses någon gång i månaden, till att helt plötsligt spendera nästan varje vaken minut tillsammans. Man inser saker om sin partner när man flyttar ihop - sådant man kanske inte såg förut. Mike insåg nog att jag är ganska stökig av mig, i alla fall stökigare än honom. Virrig, liksom. Jag insåg att det här med "vad ska vi äta ikväll?" var en svårare fråga än den först ger sken av - det finns väldigt få saker vi kan enas om att båda tycker är gott. Sådana saker. Små saker, som i vardagens ljus blir stora ibland.
 
Innan vi flyttade ihop oroade jag mig lite. Trodde inte att jag skulle vara så "bra" på att vara sambo. Hade halvtestat förr, med en snubbe jag var lite halvkär i, blev tillsammans med lite halvhjärtat. Funkade jättedåligt. Hatade varenda minut. Var rädd att det skulle bli så nu också, även om jag kände att det här var något helt annat, något helhjärtat. Idag skulle jag inte vilja bo själv igen för allt i världen, även om det ibland kan vara skönt att få en eller två timmar för sig själv här i vår trea. Att flytta från en etta på 35 kvadrat till en trea på 68 har varit till stor fördel för sambolivet, får jag dock erkänna. Här finns utrymme att gå undan lite, om man skulle vilja. Inte för att man så ofta vill, men, om
 
Jag gillar att vara sambo. Eller nej, förlåt, jag älskar att vara sambo. Älskar fredagstacos och vara-lilla-skeden-kvällar och vara-stora-skeden-mornar. Tycker på sätt och vis om att gå till tvättstugan med såväl mina lillstrumpor som hans storstrumpor. Kan tycka att det går att finna någon form av charm i det där halvirriterade "honey you forgot to wash the frying pan, would you mind doing that before I start this?". Jag går oftast upp tidigast, då brukar jag ta fram en tekopp och en tepåse och fylla tekannan så att den är klar för kokning när Mike går upp. Ofta när jag kommer hem från universitetet eller jobbet så finns det färska tulpaner i en vas på köksbordet. "Flowers for my flower". Kanske cheesy. Men jag älskar cheesy. Älskar tryggheten. Skulle inte vilja byta.
 
Tänker att det är det här Lisa Nilsson menar när hon sjunger "himlen runt hörnet". Det som Kent syftar på i "utan dina andetag". "Jag ger dig min morgon", Fred Åkerström. Kärleken som liksom orkar växa sig fast efter den där första, intensiva, hetsiga förälskelsen. Kärleken som istället för att gå ut genom dörren, bygger sig ett bo i dammet under sängen. 
 
Jag är lycklig med dig.