I det som är betydelselöst bor det som är vackert
Fredagen den 17 februari, 2017. En solig dag, ja, nästan en riktig vårdag. När jag gick till bussen imorse kunde jag beundra små blivande krokusar i rabatten, och den vårkappan jag fick hem igår fick göra premiär utomhus idag. Kanske huttrade jag lite, men inte så mycket att det blev jobbigt. Några plusgrader till på celsiusskalan så kommer jag att köpa årets första glasspinne. Måhända att jag är optimistisk nu. Måhända, att vintern kommer tillbaka en sväng till, och slår på stort med snöoväder och isvind. Även om det händer så är jag tacksam för den här dagen, den som går mot sitt slut alldeles i detta nu. 
 
När 2015 skulle komma att bli 2016 hade jag egentligen bara ett nyårslöfte, att jag skulle försöka skratta mer åt saker och ting. Inte ta allt så seriöst hela tiden. Försöka le lite mer. Kanske låter det cheesy, men såhär i efterhand är jag tacksam över den tankeprocess som just det där nyårslöftet satte igång. 2016 blev inte ett jättebra år på det stora hela, det fanns många dagar då jag mest kände att jag inte ville vara med längre. Om livet kan liknas vid ett rally, så kände jag mig som en förare som gång på gång kände sig lockad att ge upp och köra rakt in i närmaste stenvägg utan att bry mig om konsekvenserna. Just i de stunderna kom det där nyårslöftet extra väl till pass; och när jag lika gärna hade kunnat gråta över livets bittra citroner, kunde jag ändå någonstans le över möjligheten att kanske göra citronsaft. Med det sagt vill jag poängtera att det där leendet kunde ta lång tid på sig att orka spricka fram - i vissa skeenden skedde det först efter många salta tårar och åtskilliga ångestsuckar. Men, ändå. När det väl kom. Då kändes det bra. Då visste jag att det skulle greja sig, det där också. Det som för stunden kändes helt jävla omöjligt. Som när jag jobbade under sommaren och vantrivdes på en av mina två arbetsplatser. Eller som när jag och Mike flyttade tvärs över Uppsala och drogs med dubbla hyror en tid, det tyckte jag var skitjobbigt. Eller som när pedagogikkursen som jag läste under hösten kändes helt åt fucking helvete, jobbig och tråkig och irrelevant och så-himla-inte-jag. Som tur var kom ju VFU:n sen, och den var ju rolig, som tur var. Sådana saker. Då var det bra att ha nära till det där leendet. Att inte gräva ner sig allt för mycket. I alla fall försöka. Försöka kan ibland vara mer än nog, även om det inte alltid räcker hela vägen fram.
 
Min mamma är ett fan av Ernst Kirschteiger-prylar. Jag är det inte. Herr Kirschteigers slogan är "i det enkla bor det vackra", eller något i den stilen. Som jag har avskytt det citatet. Inte nödvändigtvis för att det inte ligger någon form av sanning i det, utan för att jag lider av någonslags allergi mot allt i hela världen som på något vis råkar andas snirkliga Carpe Diem-skyltar och käcka citat mot regnbågsbakgrund som delas friskt på facebook. Jag vet inte varför, egentligen. Det kanske är något man borde söka läkarhjälp för. "Utslag. Möjlig orsak: Paulo Coelho."
 
Ändå, dagar som denna, kan jag känna att jag håller med Ernst, någonstans djupt inom mig. I det enkla bor det som är värt att ha. I det betydelselösa bor allt det som är vackert. Vad gör väl en omtenta för skada, när ens tid på jorden ändå är så kort i förhållande till precis allting annat? Med det i åtanke låter jag Björn Afzelius "sång till friheten" sjunga mig igenom folkvimlet vid Uppsalas stora torg. Vandrar in på akademibokhandeln och köper en bok - den fjärde i en serie av fem. Jag läser just nu Per Anders Fogelströms serie "Stad". Den är fantastisk. Och när jag sedan sitter där på min balkong, fastän det egentligen kanske är lite för kallt ännu, och fastän jag egentligen borde plugga till en omtenta, och läser om Emelie och Beda och August och alla deras upptåg i det Stockholm som en gång var, men inte längre är, då känner jag att det här är livet. Att jag är tacksam över att få leva just här och nu. Att jag inte skulle byta ut en endaste detalj. Så skapas ett minne att ta fram någon regning dag, närhelst en sådan nu kan tänkas komma. Så skapas viljan att fortsätta, många steg till. 
 
Rallyföraren undviker stenväggen.
Tar sig i kragen. Kommer i mål.
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress