Pessimistkonsulten
 
Det här är inget deppinlägg, egentligen. Jag vill bara förtydliga det, innan jag börjar skriva. Ni behöver inte oroa er, om ni skulle ha tendenser till att göra det. Gudarna ska veta att jag har det - jag gör knappt annat, kan jag tycka. Det underliga är att jag inte riktigt vet var den där orosgenen kommer ifrån, den har på något vis odlats av sig själv det senaste året. Ett litet frö som fått fäste i halsgropen och som pressar stress-och-gråt-tårar genom ögonvrårna emellanåt. 
 
Jag är i grunden en obotlig optimist, om än ofta i pessimistförklädnad. Jag tror att jag har det efter min pappa, jag skakar av mig nästan allting. Jorden skulle kunna gå under i övermorgon och jag skulle ändå komma fram till slutsatsen att det kunde varit värre: man kunde ju skitit ner sig också, och har man inte gjort det så behöver man väl inte klaga så mycket, egentligen. Ett par rena jeans och en matlåda i ryggsäcken - gott nog. Jag tror att mitt problem ligger i att jag har svårt att kombinera opitimistgenen med orosgenen. Det blir bara berg-och-dalbana av allt, och jag är väldigt trött på att åka berg-och-dalbana nu, får jag lov att erkänna. Det är ett heltidsjobb att kunna erövra hela världen under förmiddagen, för att sedan vilja gå under jorden samma kväll. Allt till tonerna av "I'm so excited" med Pointer Sisters. Det går liksom inte ihop. Jävla livspussel - går det någonsin ihop? Eller är det såhär det ska vara, på något sätt? Schlagerfestival med galaklänning i finaste paljett, och trasiga foppatofflor, på samma gång. 3 av 5 getingar i Expressens modebilaga.
 
Jag ska skriva C-uppsats i vår. När den är skriven, så har jag en kandidatexamen i humaniora, och ska man tro flashback (det ska man oftast inte) så är det ju lika bra att ge upp på en gång. En sådan kommer man ingenstans med. Nu är väl inte tanken att jag ska ta ut min kandidat, egentligen. Jag ska ju fortsätta läsa ämneslärarprogrammet, eller hur det nu var. Bli lärare. Stå framför mer eller mindre uppfostrade tonåringar och försöka övertyga dom om att Boye är ganska cool ändå. Jag har kräkångest över det här emellanåt, som ikväll tillexempel. Jag tänker att jag inte alls vill bli lärare, jag vill bli något annat. Jag gillar böcker och ost. Kan man inte bara få bli bibliotekarie med ostexpertis och 45k i lön efter skatt - ska det vara så mycket begärt, egentligen? 
 
Alla dom här känslorna får mig att känna att jag på något vis är dålig på att vara ung, om det nu är något man kan vara dålig på. Jag vill inte vara 21, jag vill vara 40. Jag inbillar mig att man vet vad man håller på med när man är 40, men å andra sidan behöver ju så inte vara fallet heller. Varför besitter inte jag den där rotlösa, bekymmersfria, fuck-it-all-attityden som så många andra verkar fyllas av? Jag vill också kunna tänka "skitsamma, det ordnar sig" men jag kan liksom inte.
 
Man kanske skulle bli pessimistkonsult ändå. Eller optimistkonsult. Båda?
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress