0

Att plantera klasshat

Jag är uppväxt i en värmländsk småbygd. Där finns ett ICA, ett Coop, en högstadieskola. En kiosk på torget och en biograf. Ett systembolag. En skoaffär, några frisörer, ett Lindex. Pizzerior. Jag föddes i en annan värmländsk småbygd, norr om den där jag växte upp. Från mitt föräldrahem, går bussen två gånger om dagen, en fem på morgonen, och sedan en fem på kvällen. Men inte varje dag. Bara någon gång då och då. Man får åka bil. 
 
Jag pratar inte särdeles mycket dialekt. Jag har medvetet tvättat bort den, kanske främst för att jag ibland har tyckt att det är svårt att bli tagen seriöst när man låter som "någon i Smala Sussie". Jag åker sällan hem och hälsar på, kanske främst för att jag inte hinner, så ofta. Jag bor ju i Uppsala nu. Jag känner mig hemma här. Kanske känner jag mig mer hemma här, än vad jag någonsin kände mig hemma i Värmland.
 
Jag har alltid känt mig lite "på mitten". I gapet. I delningen. Utan att få det att låta som om mina föräldrar är Tchaikovskyexperter eller docenter i utdöda språk (för det är dom inte) så växte jag upp i en familj som värderade vikten av att ha någon form av kulturellt kapital. Det var viktigt med böcker. Viktigt att sköta skolan. Viktigt att drömma. Viktigt att vilja mycket, vilja mer. Någon gång åkte vi till Liseberg, men helst släpade mamma med mig och min bror till Carl Larsson-gården och naturreservat på Öland. Viktigt att känna till Sverige. Viktigt att insupa kunskap. Viktigt, viktigt. Alltid viktigt. Genom min tidiga skolgång var jag en riktig liten besserwisser - som yngre oftast mer än vad som var nyttigt för mig själv. Jag tyckte om att kunna saker, även om jag ibland bara höftade fram något som råkade vara väldigt rätt, eller också jättefel. Jag kan tänka mig att många av mina tidigare klasskamrater har upplevt mig som ganska störig. Som lite "förmer". Som en "Stockholmare", som jag en gång fick skrivet på näsan av en kille på någon fest. 
 
Just det där fick mig att längta bort från Värmland något så överdjävulskt mycket. Känslan av att inte passa in. Känslan av att det inte fanns en-enda-JÄVEL-på-den-här-UTDÖDA-PLATSEN som relaterade till någon enda grej jag tyckte om. Känslan av att var jag än kom, så trodde folk, att jag "trodde mig". Trodde att jag var någon. Visste att jag var någon. Jag vet inte. Det är svårt att beskriva en sån känsla utan att det verkar som om man skriver ett helt landskap på näsan med osmickrande egenskaper. I perioder försökte jag passa in väldigt mycket. Särskilt mellan 14 och 16. Ville gå på fester, blondera håret, lyssna på Eddie Meduza, skaffa tungpiercing, ville bara passa in. Bara passa in. Snälla, låt mig passa in. Men jag kom ändå hem till mina böcker om kvällarna. Hem till mina drömmar om något annat. Med det sagt är det otroligt viktigt att poängtera att jag givetvis inte på något enda sätt är den enda människan någonsin från en småbygd på landet som känt sig opassande eller som har längtat bort - det jag försöker lyfta fram är att det på olika platser i Sverige finns olika normer för vad som är gångbart och inte i olika sammanhang. Det finns platser där det är mer eller mindre vanligt att barns föräldrar har universitetsutbildning, mer eller mindre vanligt att man har råd att åka på semester X antal gånger om året, mer eller mindre vanligt att ... i all oändlighet. Jag hoppas att ni förstår.
 
Som tidigare nämnt i den här bloggen så läser jag till ämneslärare för gymnasieskolan. Just nu heter delkursen jag läser "utbildningens framväxt och villkor". Häromdagen studerade vi statistik. Statistik över var vissa barn väljer att vara i skolan, kontra var vissa barn hamnar, i skolan. Välja och hamna. Det är skillnad. Bäst utbildning i Sverige, på gymnasienivå, verkar man få på Viktor Rydbergs naturvetenskapliga program i Stockholms innerstad. Sämst? Jag vet inte. Det beror kanske på vad man syftar till. Så är det väl alltid. 
 
Här i dagarna har det cirkulerat en text på nätet där någon tjej från Stockholm klagar över "11 jobbiga grejer som lantisar alltid gör när dom besöker huvudstaden" eller något i den stilen. Jag läste den, och smålog lite, ömsom fick lite ont i hjärtat. För när mina föräldrar drog med mig och min bror till huvudstaden för att de ansåg det viktigt för oss att få se och göra vissa saker, att bygga det där kulturella kaptialet, så bodde vi i princip alltid på Scandic, och jag tyckte alltid att hotellfrukostarna där var så-jäkla-nice. Jag är inte världsbäst på att åka tunnelbana, för det finns ingen jäkla tunnelbana i Värmland. Inte i Uppsala heller, för den delen. Jag tycker att NK är trevligt, även om jag kanske inte skulle gå in bara för att köpa en påse. Men med det sagt så betyder inte det att jag inte skulle tycka att det var lite kul med en påse därifrån (nu har jag en konstig fascination över fina påsar överlag, dock, kan väl tilläggas. Gillar påsar. Vet inte varför.) Och då, när jag läser den där listan, då känner jag liksom att, fan. Ska man inte kunna få försöka skaffa sig ett kulturellt kapital? Eller ett ekonomiskt? Är det enda som är fint nog, att födas in i det? För så verkar det. Som att, om du inte föds med alla dom här kunskaperna och erfarenheterna från början - om du inte har makten eller självsäkerheten att gå direkt på universitetsstudierna utan att först spendera några nätter på ett torg i någon obygd, i baksätet på någon epatraktor med blonderat hår och snus under läppen bara för att verka lite, lite tuff och bara för att passa in lite, lite grann, någon ENDA JÄVLA GÅNG, ja då kan du glömma att du räknas. Inte fint nog, inte fint nog. Får jag fram vad jag menar? Jag hoppas det.
 
Om några år är jag klar med mina studier. Då är jag färdig gymnasielärare. Jag vet inte var jag kommer jobba. Men, även om jag så skulle få jobb på Viktor Rydbergs naturvetenskapliga gymnasielinje, där långt fler elever än genomsnitt har föräldrar med doktorsexamen och dyrt landställe och lägenhet i innerstan och allt det där, så kommer jag aldrig att skämmas för mitt ursprung. Aldrig mer. Om jag får barn, och skaffar en såndär dyr barnvagn och en ergonomisk bärsele, och en såndär liten plingplingklocka i ett halsband att ha runt halsen så att det klingar lite, sådär så att barnet i magen känner sig trygg och lugn, och kanske går på bebisyoga och p-r-i-o-r-i-t-e-r-a-r pianolektioner och läxläsning, och kanske en dag har det ekonomiska kapitalet att inte bo på Scandic, utan någon annanstans när jag reser, så skulle jag aldrig drömma om att se ner på de som inte har möjligheten. Den dagen jag börjar göra det, då kan jag lika gärna skjuta mig själv. För då har jag glömt något. Det är inte konstkunskaperna eller var man väljer att resa på semestern som gör någon till en bra människa. Det är inte den ergonomiska bärselen eller den plingande lilla trygghetsberlocken som gör någon till en bra mamma. Det handlar om något annat. "Bara för att man råkar sitta i första klass, så betyder inte det att man råkar vara en förstklassig människa."
 
Det sägs att man ska tala med bönder på bönders vis, och med de lärde på latin. Sakteligen känns det som om jag börjar prata latin, med värmländsk brytning. Någonstans i mitten. Jag vill att det ska fortsätta vara så. Och kanske, kanske, nästa gång jag besöker huvudstaden, kanske jag ställer mig på fel sida i rulltrappan med flit. Så kan det gott få vara. Att störa ihjäl sig på sådant, eller att göra narr av människor som försöker, det är inte humor. Det är att plantera klasshat. Att vattna det. 
 
Jag kan inte låta bli att känna att sådana fasoner är onödigt.
 
Klart slut.
0

Ring, klocka, ring

Jag tycker om när det blir nytt år. Innerst inne vet jag att ingenting förändras E-G-E-N-T-L-I-G-E-N, men jag fylls ändå alltid med en känsla av nytt-och-fräscht-och-vad-som-helst-kan-hända-nu. Efter att julafton passerat i december så räknar jag alltid ner dagarna tills det är dags för tolvslag och kalenderomställning. Kanske låter det konstigt, men, jag tycker om när tiden går. När man känner att saker förändras, att man gör framsteg, utvecklas, att kunna se tillbaka. Jag tror att det har att göra med någonslags inbillad känsla av att kunna fånga tiden - genom att kunna se tillbaka i minnen, foton och gamla texter så kan jag greppa alla dom där sekunderna och minuterna som tidigare bara tycktes flyga iväg, bort från mig.
 
2016 var inget bra år, inte på det stora hela. Jag hade fler dalar än toppar, även om topparna, när dom väl kom, var väldigt fina. Särskilt sommaren var jobbig, jag vet inte riktigt varför. Jag jobbade väldigt mycket, och mitt i allt det så flyttade vi. Vi hade dubbla hyror en månad, det var olidligt varmt och jag hade svårt att sova om nätterna. När alla andra kände för att gå till stranden med en picknick-korg ville jag lägga mig under täcket i ett svalt rum och bara sova bort all tid som där och då verkade stå så oändligt stilla.
 
Sedan kom höstterminen i slutet av augusti, jag läste pedagogik och spenderade augusti till november med att ha ångest över mitt val att studera till lärare. Jag var orolig inför VFU-perioden, orolig för att inte passa som lärare, orolig för att inte klara tentorna, orolig till förbannelse. Jag skrev färgglada små anteckningar i min kalender och köpte dyra ansiktsmasker för att "lätta upp", men ju mer jag försökte "lätta upp", desto svårare blev det. Tillslut förberedde jag mig bara på att allt skulle rasa - men när jag väl tänkte så, då blev det faktiskt ljust igen. Min VFU gick jättebra, och efter det kunde jag cykla genom livet i medvind igen, efter en lång, lång uppförsbacke av motvind och åter motvind. 
 
Den första halvan av 2016 känns så avlägsen att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om den. Jag och Mike blev sambos, vilket givetvis var en höjdpunkt, och jag fick ett jobb, vilket var en annan höjdpunkt. Men även under början av året oroade jag mig mycket. Jag vet inte riktigt över vad. Hela 2016 gick jag omkring och väntade på en stor atombomb som aldrig kom. Såhär i början av 2017 oroar jag mig ingenting. Hotet om atombomben känns bortblåst. Molnen har seglat förbi. En sol skymtar någonstans i horisonten. Det känns bra.
 
När jag var sisådär 15, 16 år så bloggade jag hela tiden. Jag skrev om allt och ingenting, och såhär i efterhand förstår jag inte vad jag skrev om. Hur kunde jag skriva hela tiden? Hur kunde jag veta vad jag skulle skriva? Kanske har det att göra med att ens känsla för vad som är intressant och inte ändras. Kanske har det att göra med att jag där och då befann mig i den där fasen av livet när varenda känsla skulle hängas ut för allmän beskådan, komplett med spegelselfies och vaga beskrivningar av någon eller något som hänt eller inte hänt. Jag skriver än idag, men jag skriver andra saker. Jag skriver på min skrivmaskin ibland. Jag skriver i mitt anteckningsblock. Jag skriver för mig själv. Oftast känns det faktiskt skönare så, även om den här bloggen då och då vaknar upp ur sin dvala och ger ifrån sig ett kvidande läte - som något man trodde var dött, men som sprattlar till när man rör vid det.
 
Just nu känner jag mig ostoppbar. Jag hoppas att det är ett bra tecken inför vad som komma eller inte komma skall.
 
Gott nytt år.