Att dansa är bara motsatsen till att stå still
Vad är en flytt?
 
För den som växt upp i en ort där de vantrivts av olika anledningar, så är det allt. Jag vet det, för jag har själv vantrivts och själv gett mig av. Prövat vingarna på annat håll, testat om de bär. Gråtit floder de stunder de inte gjort det och njutit hejdlöst de gånger jag svävat fram. Jag har aldrig ångrat att jag reste. Aldrig.
 
Som yngre önskade jag ofta at jag skulle känna mig hemma där jag var. Det är svårt att känna sig malplacerad när man inte har möjligheten att själv råda över sin vardag. Man är beroende av sina föräldrars beslut, och om deras vilja är att stanna där man är - då blir det så. Ett utbytesår i London blev mitt andningshål, och efter det visste jag säkert. Där man föds, är inte nödvändigtvis hemma. Hemma är där man vill vara. Jag vill oftast inte vara där jag kommer ifrån.
 
Jag har en skogsstjärna tatuerad på högerarmen. Värmlands landskapsblomma. Dels för att den är söt, men också för att den påminner mig om något. Om vikten av att sträva mot ljuset, att växa åt det håll man mår bäst av. Skogsstjärnan växer i mörker, den brer ut sina ömtåliga rötter i våt mossmark, suger åt sig av det snålt tilltagna ljus den kan få - granskogen täcker himlen. Men den ger inte upp. Den fortsätter att existera, trots allt.
 
Nu i dagarna har jag och Mike bott i vår lägenhet i Floggan i ganska precis ett år. Jag har varit Uppsalabo i snart två. Det är min andra hemstad, har jag kommit fram till. London, och så Uppsala. Det är de platser på jorden där jag har byggt mig ett hem, på olika sätt, och njutit av det. Givetvis känner jag mig hemma i mitt föräldrahem också, men det är en annan sak. Hur mycket jag än ser fram emot att åka till Värmland emellanåt så slutar det alltid med att jag drar en lättnadens suck på tåget tillbaka österut, och tänker "äntligen." Vissa skulle kalla det tragiskt, jag kallar det njutbart. Det betyder att jag på något vis kommit rätt, för det som är rätt, det längtar man till. Det som är rätt, saknar man, och det är inte en inbillad saknad - som saknaden efter ett sprucket, dåligt förhållande - utan en genuin värk i bröstet. Något fattas en. 
 
Igår skrev jag om barn, idag om vikten av att flytta. Jag tror att de går hand i hand, litegrann. Ingenting är någonsin självklart i mitt huvud, jag måste söka efter precis allt. Den optimala platsen, det harmoniska förhållandet, det stabila självförtroendet. Inte för att jag aldrig är nöjd, utan för att jag helt enkelt inte hade det från början. Om nu någon någonsin har det, egentligen. Kanske handlar allt bara om förmågan att acceptera situationer för vad det är, och det är jag dålig på. Att bita ihop och hålla käften är inte min grej, det får mitt inre att lägga sig platt på marken för att självdö, och det är ingen trevlig känsla.
 
Hej och hå vad det blev livat i bloggen de senaste dagarna. Har ett behov av att skriva av mig tror jag, vad annars? Sova kan jag i alla fall inte, det är ett som är säkert. Varje gång jag inte kan sova så hör jag alltid samma låt i huvudet. Bilder im kopf - Sido. Den spelades på en, EN, tyskalektion år 2012-ish, och sedan dess fäster den sig i mitt sinne med jämna mellanrum och fullkomligen vägrar släppa taget förrän jag lyssnat på den minst tio gånger om. Den är konstig på det sättet, hjärnan.
 
Auf Wiedersehen.
 
Sommar, sommar, sommar
2 juli 2017. Bloggen lever fortfarande, om än bara sporadiskt. Just idag kände jag att det var dags för ett livstecken.
 
Mike och jag har ganska precis kommit hem efter ett dygn i Stockholm. Vi har varit och sett Ricky Gervais i Globen och det var SÅ bra och kul. Skrattade tills det gjorde ont i käkarna! Inte helt dumt. Förra veckan var jag dessutom i Falkenberg på skrivarkurs, så de senaste dagarna har verkligen varit som en liten minisemester för min del. En välbehövlig sådan eftersom jag från och med tisdag jobbar i princip varje dag under hela juli, med undantag för ett litet avbrott då jag ska till Karlstad på Håkan-konsert med Elin och Astrid. Jag känner mig inte jättepeppad på en massa jobb, men i slutändan är det pengar och pengar är alltid något som behövs - så det är bara att bita ihop och se glad ut. Dessutom är den här sommaren ganska lyxig på jobbfronten om man jämför med fjolårets sommar. Förra året jobbade jag utanför Uppsala, på två olika ställen, och pendlade ganska länge varje dag. Dessutom vantrivdes jag på en av de två platserna, och jag hade ofta en klump i magen innan arbetspassets början. Jag är fortfarande kvar hos samma arbetsgivare ska väl sägas, men jag har haft turen att få börja på ett annat ställe som ligger väldigt centralt i staden, där stressen inte är lika påtaglig, dessutom. Jag är otroligt tacksam för det.
 
Annars då? Jag och Mike har efter många och långa diskussioner från och till tagit ett beslut om att vi vill skaffa hund. Vi har diskuterat det av och an i lite drygt ett år, och nu känns det som om vi kommit till ett definitivt beslut om att vi skulle kunna ta oss an en liten valp, med allt vad det innebär. Det blir dock inget spontaninköp, såklart, utan vi har fått kontakt med ett bra kennel söder om Stockholm som (eventuellt) planerar valpar till nästa vår. Rasen vi bestämt oss för är Coton de Tulear - vitt och fluffigt med andra ord, och efter vad vi förstått en bra ras för de som är rookies på hundägarfronten. Jag är ju väldigt förtjust i stora hundar annars (typ rottweiler, bullmastiff etc) men jag vet med mig att jag inte har tillräckligt bra självförtroende för en sån hund och att de kräver v-ä-l-d-i-g-t mycket av en, gällande allt från motion till en rad andra situationer. Givetvis gör ju alla hundar det på sitt vis, kräver tid och energi av en alltså, men jag tror ändå att det är möjligt att förstå vad jag menar. Nu när vi bestämt oss känns det givetvis kul och pirrigt, men samtidigt bra att det är ett tag kvar. Det ger oss ordentligt med tid att förbereda oss och att tänka igenom allt både en, två, tre och fyra gånger till. 
 
Jag har kört periodisk fasta (16:8) i lite drygt en månad, och har snart gått ner 6 kilo på kuppen, vilket är helt sinnes. Allt som allt visar vågen snart på minus 10 sedan årsskiftet. Jag vet inte riktigt om jag vill säga att jag är "stolt" över det, en kropp är en kropp är en kropp liksom, men nog känns det skönt eftersom jag tidigare var väldigt obekväm i mitt utseende från och till. Inte så att jag var sjukt stor, men definitivt "för stor" för att känna mig tillfreds. Behöver jag ens skriva att alla är fina på sitt vis och att jag givetvis hade dagar även i min "förra vikt" då jag kände mig skitsnygg och fab på alla sätt? Tror inte det. Alla trivs bäst olika, så enkelt är det med det, och jag trivs bäst såhär, minus lite, lite till. Aja. Kan inte direkt säga att jag ansträngt mig så jag tänker inte skriva något i stil med "heja mig" eller så, har väl helt enkelt bara hittat något som passar mig och som bevisligen också ger resultat på vågen. Bra saker. Även gått endel på yoga och fått bekräftat att jag 1) är otroligt osmidig men 2) faktiskt också är duktigare än vad jag först vågade tro. Yay.
 
Elsa var här och hälsade på från Malmö häromveckan och det var så kul att se henne igen. En av mina närmaste vänner under flera år (snart ett decennium! Herregud!) och vi hade endel att prata om. De flesta av mina vänskapsrelationer ser ut på det sättet, man hör inte av varandra på väldigt länge men man vet att man alltid kan vända sig till varandra om det skulle vara något, samt att när man väl ses så tar man bara vid där man senast slutade. Har aldrig förstått mig på relationer som är beroende av att man hörs varje dag för att man ska räknas som "nära", det verkar sjukt jobbigt på något sätt. Dessutom är jag, i ärlighetens namn, inte så jäkla intresserad av att veta vad folk gör var och varannan dag. Jag ser det på instagram och facebook, det räcker så. (Introvert, någon? Jo tack.) Om någon av mina vänner läser detta och tänker "shit, jag har inte hört av Emma på hur länge som helst" - nej det kanske du inte har, men tro mig, jag älskar dig, värdesätter dig och tycker att du är helt jävla fantastisk ändå. Så det så.
 
Känner att detta inlägg har potential att bli hur-jäkla-långt-som-helst så jag avslutar med en liten, liten lista för att summera hur livet ser ut just nu.
 
1. Just nu läser du? De polyglotta älskarna - Lina Wolff
2. Just nu lyssnar du mest på? Somrigt. Typ Ted Gärdestad och Cornelis Vreeswijk.
3. Just nu oroar du dig för? Inte så mycket, faktiskt. Ekonomin kanske, är alltid fattig som en kyrkråtta under juni/juli eftersom jag dels inte får CSN, dels inte får någon ordentlig lön förrän i augusti pga timanställd.
4. Just nu äter du helst? Vattenmelon, standard sommarcraving.
5. Vad står högst upp på din önskelista just nu? Hm. En vit skjorta från Stenströms kanske.
 
Klart slut.