0

När ska jag lära mig att andra inte ser det jag ser?

Jag har aldrig varit smal. Aldrig överviktig heller för den delen, men jag har alltid legat ganska precis - kanske något över - den där kurvan man fick följa hos skolsyster under mellanstadiet. I skrivande stund landar vågen på 77,4 kilo - jag vet den exakta siffran därför att jag för bara någon timma sedan ville slå en knytnäve i väggen på grund av den. Jävla kropp. Varför blir du aldrig som jag vill? Vad ska jag räkna kalorier och gå till gymmet för, om du ändå inte ger mig något gensvar?
 
Innerst inne vet jag varför. Jag vet att alla har olika bra ämnesomsättning, och att mina gener troligtvis inte har gett mig det allra bästa av den varan. Jag vet att människor är uppbyggda på olika sätt - vissa lägger på sig runt magen, andra över låren, och så vidare i all evighet. Jag vet att det är så, och jag vet att jorden inte går under om jag äter en delicatoboll eller två. Ändå känns det alltid så. Ändå kan jag inte låta bli - jag älskar allt som är gott. Vem gör inte?
 
Jag har alltid försökt att ha en kroppspositiv inställning, och ändå är det enda jag gör att jämföra mig. Jag kan bli arg så att tårarna tränger i ögonvrårna, över att vissa av mina vänner verkar kunna äta precis vad som helst utan att gå upp ett hekto, medan jag själv verkar svälla upp bara av att titta på en godispåse. Jag har övertalat mig själv att sluta köpa VeckoRevyn, för det slutar alltid med att jag knappt orkar titta mig i spegeln. Vad är grejen med sådana tidningar egentligen? Varför köper man dom? Varför betalar man gladeligen nästan 50 spänn för att få veta att man är dålig och måste förbättras? Hur är det möjligt att under rubriken "älska dig själv" få en människa att avsky varenda en av sina 168 centimeter? 
 
Det förblir ett mysterium.
 
Syftet med det här inlägget är dock inte att beklaga mig över saker och ting. Det är att ställa frågan: varför ser man aldrig i sig själv, det som andra människor kanske ser? Jag följer en hel del så kallade plus size-modeller på instagram, och tycker personligen att deras kroppar är så sinnessjukt snygga (Ashley Graham & Aline Zattar för att nämna två). Vissa av de här kvinnorna väger långt mer än vad jag själv gör, och ändå tycker jag att min egen kropp är värdelös i jämförelse. Det finns ingen logik i det. Jag äcklas av människor som tycker att de med en klädstorlek över 42 får skylla sig själva om det inte finns något fint mode anpassat just för dem - och ändå drar jag mig för att gå in i provrumsljuset och betrakta min egen lekamen i storlek 38/40. Varför? Varför i hela helvete är det såhär? Varför kan man aldrig komma överens med sig själv? Varför anser jag att en annan individ med precis samma mått och vikt som jag själv kan vara toksnygg, medan jag bara vill låsa in mig på toaletten och aldrig komma ut när jag provar kläder inför en utekväll?
 
Jesus Christ.
 
"Älska dig själv" - folk slänger runt den där meningen som att det vore självklart. Det är det inte. Långt ifrån. Att älska sig själv är en ständig kamp mot precis allting i det här samhället. Det är en boxningsmatch på daglig basis; inte är det väl då så konstigt att man förlorar ibland? Att man vill lägga sig ner på golvet och skrika, sparka, slå? Och sen, när man gjort det, det är då man försöker ta sig upp igen. Vinna boxningsmatchen nästa dag. Orka tänka "jävla äckliga samhälle" snarare än "jävla äckliga jag".
 
Det är starkt gjort.
 
Imorgon försöker jag igen.