Jag ska egentligen inte jobba här
För en tid sedan läste jag boken "Jag ska egentligen inte jobba här" av Sara Beischer. Boken handlar om Moa, som vill bli skådis, men som börjar jobba inom äldrevården under tiden som hon kämpar för att uppnå sina drömmar. Det fanns vissa delar av boken som jag kände igen mig mycket i (även om jag jobbar extra inom LSS och inte äldrevården, och jag vill inte bli skådis, jag vill bli speciallärare, eller folkislärare. Men ändå.) Hur som haver så kommer här en liten reflektion/tillbakablick över det senaste 1,5 året i mitt liv. 1,5 år med titeln boendeassistent.
 
-
 
Det är första dagen på mitt nya jobb och jag vet inte var jag ska titta. Mina fötter är klädda i klumpiga plasttofflor och klockan ringde 05.40 för att jag skulle kunna hinna i tid till morgonpasset. Jag dricker kaffe med dom övriga i personalstyrkan, trots att jag egentligen inte dricker kaffe. Jag säger inte så mycket. Istället försöker jag ta in all information som ges, men det är svårt. Förkortningar hit och dit, medicinlistor och så larm, larm, larm. Ett evigt pipande i min ficka - ett pipande jag ännu inte lärt mig att tolka. 02, 06, 01 - hur ska jag någonsin kunna lära mig vem som är vem? Jag blir nervös när jag tänker den tanken. Jag har alltid sagt till mig själv att jag aldrig ska jobba inom vården. Att det inte passar mig. Ändå sitter jag här nu - för det var här dom behövde vikarier - och jag, jag behöver pengar. När jag tänker på det känns det lättare. Om jag klarar av det här så kan Mike och jag åka till Barcelona tillsammans. Av någon anledning känner jag mig plötsligt lite gråtfärdig. Tänk om jag är sämst i världen på det här? Om jag kommer få sparken redan efter en timma? Jag skakar på huvudet lite försiktigt. Det kan inte vara så. Så svårt kan det väl ändå inte vara?
 
Men i början är det faktiskt svårt. Har man aldrig satt på ett par stödstrumpor förr så vet man inte hur mycket man kan behöva slita och dra för att det ska gå, och det kräver tålamod att mata en annan människa. Hur trött man än är under dom sena kvällarna så måste man skärpa sig när det är medicindags - då måste rätt dospåse hamna på rätt fat, och rätt signatur hamna i rätt ruta. Emma Eklund - BoA. Det är jag. Det finns några fler med förkortningen BoA, men de flesta benämns USK. Undersköterskor. Med tiden kommer jag inse att dom gör skäl för sin yrkestitel. Dom uträttar faktiskt under. Dom har alltid tid, trots att det är stressigt vissa dagar. Äter lunch med ena handen och stoppar in en tvättmaskin med den andra. Själv tycker jag att jag skulle behöva minst sju händer till för att jobba lika snabbt som dom - och jag måste alltid dubblekolla tre gånger innan jag ger medicin. I början känner jag mig ofta ganska dålig på mitt jobb, men jag blir ändå inringd så jag tänker att jag ändå måste göra något rätt. För min första lön köper jag nya underkläder och en menskopp, varav det sistnämnda visar sig vara ett av mitt livs bästa köp.
 
1,5 år senare ringer klockan 05.40 igen. Jag vet hur det går till nu, någorlunda i alla fall. Jag behöver inte kämpa lika länge med stödstrumporna och jag tycker inte att det känns konstigt att duscha en annan människa. Jag vet hur man låser fast nackstödet på en rullstol och mina händer blir torra av all handsprit. Nya plasthandskar varje gång man varit i kontakt med kroppsvätskor - det sitter i bakhuvudet nu. I början vågade jag knappt prata med dom boende, nu kommer jag på mig själv med att stryka en av dom över kinden vid väckningen. Det är dags att vakna nu vännen. Det är lördag. Är du hungrig? Jag vet att larm från 06 betyder lägenheten på översta våningen och att larmet hos 00 ibland hakar upp sig - men att det är bra att springa in ändå, för säkerhets skull. Jag har växt flera centimeter i min självkänsla under den här tiden. Men framförallt har jag lärt mig mycket, såväl om andra som om mig själv. Jag har hittat egenskaper hos mig själv som jag inte ens visste att jag hade innan - både positivt och negativt. Och när jag tänker på den Emma som satte sig i personalrummet och drack kaffe för att passa in den där första dagen så ler jag. Hade jag kunnat hade jag klappat henne på axeln och sagt att det löser sig. Att hon visst kommer att lära sig. Att det till och med kommer att komma dagar då hon tänker att hon älskar sitt jobb - och dagar då hon inget hellre vill än att kasta in plastförklädet och gå hem - och att det är helt okej det med. Jag hade sagt något i stil med följande: "Du kanske inte ska jobba här för all framtid. Men du ska vara här just nu. Kanske är det meningen så. Du kommer att få lära dig mer än du någonsin kunnat drömma om."
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress