0

Sådant som tål att tänkas på

När den här terminen började var min ambition att skriva en D-uppsats. Jag kom fram till ett ämne som kändes någorlunda roligt, men det var ingen wow-känsla som det var under C-uppsatsen, och sent omsider kom jag fram till att jag nog inte ville skriva uppsatsen ändå, utan hellre läsa vanliga poänggivande kurser för att samla inspiration till en eventuell E-uppsats istället. Trots att min C-uppsats fick ett bra betyg (alltså det finns ju bara tre betyg att få, IG, G eller VG och den fick VG) så kändes det som att jag inte var tillräckligt duktig för att skriva en D-uppsats, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan, men som ett slags aporia kanske - det vill säga det stadie när man vet tillräckligt för att veta att man inte vet något alls, egentligen (mycket förenklat.)
 
Nåväl. Häromveckan hade jag en muntlig tentamen utifrån ett PM jag skrivit, och under samtalet sa professorn som examinerade mig att hen tyckte att jag borde skriva en uppsats och söka en doktorandplats. Jag blev så paff att jag inte visste vad jag skulle svara. Kanske är det något som studenter får höra i allmänhet, för jag antar att instutitionerna gärna vill ragga doktorander liksom, men ändå. Det tog skruv på något sätt, och ändå dras jag med den där känslan att "va? jag? Skulle verkligen jag? Nää, det skulle inte gå bra..." ibland önskar jag verkligen att jag hade lite mer av mitt sextonåriga jag i mig fortfarande, för den Emma skulle inte ha tvekat på samma sätt. Hon skulle bara kört, på gott och ont. MEN, tillslut i alla fall, så mejlade jag den där professorn med några tankar kring en uppsats. Jag kommer i så fall att försöka skriva den lite vid sidan av allt annat, och sedan försöka ha den färdig strax efter sommaren (eller tidigare, eller senare, idk). Vi får se, det finns väldigt många om och men gällande det här. Jag vet i alla fall att jag skulle vilja skriva om moral och etik kopplat till lönearbete och existentialism, men någon exakt frågeställning har jag inte ännu. Jag ska kika på några böcker och artiklar jag tror vore intressanta att jobba utifrån i alla fall, det är alltid en början - och sedan får resten bli som det blir. Jag vet ju inte ens om jag faktiskt skulle vilja försöka mig på att doktorera, egentligen - alls. Det känns som en tillvaro som antingen skulle passa mig perfekt eller vara helt fel, och vägen dit är lång och krokig. Den som lever får se. Jag vill oavsett vad ta ut min lärarexamen tillslut, så att man har något att falla tillbaka på i alla lägen.
 
Kom igen nu Emma. Kör, för fa-an.
 

Kommentera här: