0

Utmaning 5: Fulbråk

Tema nummer 5 i Fan & Vredes fotoutmaning (eller, eftersom jag gjort en egen twist på den, textutmaning) har rubriken "fulbråk". Bråk som inte är sansade eller respektfulla, med andra ord. Bråk som bara består av dumma påhopp och sånt man ångrar i efterhand. Rent spontant känns det här som något som man främst ägnar sig åt i sina yngre år, men nog kan det hända senare också, särskilt om det är mycket känslor med i bilden.
 
Feels all over the place.
 
Jag har alltid varit en ganska känslosam människa. Jag gråter ganska lätt och jag har nära till såväl glädje som irritation, men jag blir väldigt sällan arg. När jag väl blir arg dock, så blir jag det med råge. Tyvärr är jag också en ganska konflikträdd människa, så istället för att ta upp problemet med personen ifråga tar jag ofta ut det på mig själv. Eller, om jag faktiskt konfronterar personen det gäller, så kan det hända att jag har svårt att få fram vad jag faktiskt menar under den tid som händelsen eller situationen är "färsk". Därav kan jag gå och tänka på saker under väldigt långa perioder, och sen, när den andra parten tror att det är glömt och förbi - först då vågar jag lägga korten på bordet och förklara hur jag faktiskt kände eller känner. Det är inte alltid en positiv egenskap, men så kan man ju inte bara ha positiva egenskaper heller. MEN, detta personlighetsdrag till trots, så får jag ändå ge mig själv credd för följande: jag blir aldrig upprörd eller arg utan anledning, och om jag någon gång mot förmodan har "lust" att bråka, så har jag förmodligen goda skäl till det. Det är en bra grej med att vara konflikträdd, man tänker sig för både en och två gånger innan man vevar med knytnäven så att säga (inte för att jag någonsin tagit ett bråk så långt, men, ja ni fattar.)
 
 
För att komma till sak har jag dock haft väldigt få fulbråk i mitt liv. På rak arm kan jag egentligen bara komma på två, varav ett mest är konstigt snarare än fult. Jag och ett ex blev sinnessjukt osams om huruvida man skulle blanda Bob Mixx med vatten eller mjölk - det eskalerade helt enkelt och plötsligt höll vi båda på att gå i taket medan vi spottade ur oss allt som vi ansåg var negativt hos den andre. Det andra fulbråket skedde utanför en nattklubb i Värmland, även det i ett föredetta förhållande. Det var alkohol och missförstånd inblandat, och dagen efter ringde jag upp och gjorde slut - inte svårare än så. Mike och jag har aldrig fulbråkat, vi diskuterar ganska sakligt och sedan är det bra. Det tyder förmodligen på att man har en ganska bra relation, vill jag hoppas. I mina äldre vänskapsrelationer har det varit endel tonårstjafs förstås, men jag har bara aktivit brutit kontakten med någon en gång, och det har jag aldrig ångrat. Det skedde dessutom under ganska odramatiska förhållanden, och räknas knappast som ett bråk. 
 
För att komma till någon slags slutsats vill jag avsluta med följande ord: var inte rädda för att bråka. Jag är det själv, men jag jobbar på det. Bråk behöver inte vara detsamma som fulbråk, bråk kan lika gärna vara detsamma som diskussion. Att ventilera sina innersta tankar, sådant som känns jobbigt. När man väl tagit upp det med personen det gäller så känns det ju oftast mycket bättre innerst inne, och den känslan är väl värd att eftersträva - såväl för sin egen som för andras skull. 
 

Kommentera här: