0

Vackra pojkar, vackra män

Fredagen den 17 november. Rikard Wolff har dött. Jag vet det eftersom jag googlat hans namn efter att ha sett en tweet som skulle kunna tolkas som att så är fallet. Det skarpa ljuset från mobilskärmen sticker mig i ögonen - jag är i full färd med att applicera mascara inför kvällens festligheter. När jag möter min egen blick i spegeln skakar jag på huvudet åt den skrattretande åsynen - att bara ha ena ögat sminkat klär knappas någon, alls. Jag får inte gråta nu, det går inte. Då måste jag göra om allt från början. Men jag växlar ändå låt på min spotifylista. Ljudet i mitt sovrum växlar från trallvänlig pop till en mörk röst som sjunger om vackra pojkar och vackra män - och jag sjunger med. Jag sjunger med så högt jag kan, för när jag gör det, då känns det som om Rikard fortfarande lever.
 
Rikard Wolff var Scar, förstås. Jag är född 1995 och det kan knappast ha undgått en enda 90-talist vem det egentligen var som skrämde slag på oss när vi satt framför tv-apparaten som barn och grät över Mufasas död. Men han var också så oändligt mycket mer än så. Han var rösten i mina föräldrars kök. En CD-skiva där omslaget var formgivet så att det såg solblekt ut, nästintill grumligt. Jag kunde aldrig avgöra hur mannen på omslagets ansikte egentligen såg ut. Inte förrän många år senare när jag upptäckte internet och av en slump snubblade över den wikipediasida som finns tillägnad honom. Ett par stora ögon och tillhörande mörk kalufs. Det var med en viss besvikelse jag insåg att jag var både på tok för ung och av fel kön för att någonsin kunna attrahera honom. För jo, visst var Rikard Wolff en av mina stora idolkärlekar som tonåring. Han ingick i en underlig skara där bland annat Bille Joe Armstrong såväl som en ung Elvis Presley fanns med på listan över potentiella kärlekar. Jag tänker på den listan när jag står där framför min spegel och sjunger för glatta livet medan jag lägger ett sista lager av puder över min annars så glansiga panna. "Jag borde ju tänkt på något annat, men, jag tänkte på vackra pojkar, vackra män." Det hade vi gemensamt ändå, Rikard och jag. Fanns det något jag tänkte på under mina högstadieår så var det just det. Vackra pojkar, vackra män. Allt ifrån den nervösa lärarvikarien till den två år äldre moppekillen som skjutsade hem mig, utan hjälm, förstås. 
 
Första gången jag hörde just den där låten vill jag minnas att jag begravde mitt ansikte i händerna och fick en märkbart röd nyans över kinderna. Herregud, hur kunde någon sjunga sådär? Så rakt och rättframt? Ville man sjunga om attraktion så gjorde man det väl på engelska åtminstone, eller genom att använda metaforer! Men inte Rikard Wolff. Han ställde sig rakt upp och ner och sjöng som det var. Kanske är det just det som är essensen i att vara sann mot sig själv. Så innan jag släcker lamporna i lägenheten och beger mig ut i natten för att dansa bort såväl bekymmer som värdighet, så visslar jag försiktigt med till refrängen en gång till. Och jag tänker på alla vackra pojkar jag bekymrat mig för under åren, och på den vackra man jag idag har lyxen att få kalla min. Och så tänker jag på Rikard Wolff, och på att han inte alls är död. Inte egentligen. I mina minnen och på mina spellistor kommer han att leva förevigt.
 

Kommentera här: