Och skammen är inte längre min
Jag är 16 år när jag blir kär i dig.
 
Det händer på en sekund. Kanske mindre än så.
 
En dag bara står du där och du är allt jag någonsin drömt om. Jag samlar mod i flera veckor innan jag slutligen berättar för dig att jag tycker att du är fin. Eller, "snygg", som jag väljer att uttrycka det. Du är äldre än jag. Kanske inte med så många år, i och för sig, men ändå äldre. Det skiljer tillräckligt många år för att det ska kunna räknas som väsentligt. Du avvisar mig, men ändå inte. Och så börjar det. Det som jag ska komma att ångra i så många år framöver. Det som ska få mig att ligga vaken om nätterna under flera års tid. Det som ska ta sönder mig om och om igen.
 
Men det vet jag inte. Inte då.
 
"Du får aldrig berätta om oss för någon" säger du, och jag lovar dig det. Jag lovar dig därför att jag litar på dig. Det är innan jag förstår att du aldrig tyckte om mig. Det är innan jag får höra att du berättat för några av våra gemensamma vänner att du lyckats få mig i säng. Att du skrattar åt mig bakom min rygg. Att du tycker att jag är dum i huvudet som inte förstår att du inte vill ha något med mig. Inte på riktigt.
 
Det är innan allt.
Det är innan jag vet vem jag är.
 
Det finns alltid ett visst samtycke mellan oss. Därför tänker jag inte länka det här till någon metoo-kampanj. Jag kommer inte avslöja ditt namn. Jag kommer inte anklaga dig för något. Inte på det sättet. Jag kommer tänka på vad du sa. Att jag aldrig får berätta. Att du inte vill att någon ska veta om oss. Jag respekterar det. Men jag önskar att du visste hur ont det gör att vara en hemlighet. Hur stora sår det river upp i en tonårings kropp. En tonåring som har nog med att orka stå ut med sin egen existens - hur svårt ska hon inte ha att vara en smutsig hemlighet i någon annans? Jag vet svaret på den frågan. Jag vet, därför att jag varit där.
 
Jag vet att det är så otroligt svårt.
 
Jag kysser dig på en parkbänk vid en tågstation och sedan är du borta. Du lämnar mig kvar med tystnaden och frågorna och inga svar. Och det är då jag börjar anklaga mig själv. Det är då jag nästan slutar äta. Eller, rättare sagt, jag växlar mellan att inte äta alls och att trycka i mig allt jag ser. Varje gång jag ser en viss typ av rygg så skakar jag, för jag tror att det är du. Men det är aldrig du. Och tillslut inser jag att det alltid kommer att aldrig vara du. Att jag inte kan göra något åt det. Och jag tänker att det är okej.
 
Men så börjar rykten florera. Att jag inte var ensam, den där sommaren. Att jag var en i mängden. En fläck på trottoaren, ett tomrum i dina andetag, en reklampaus i showen om ditt liv. Jag försvinner utomlands. Jag blir någon annan. Jag försöker glömma. Försöker stå ut med tanken på att jag någonsin varit någons smutsiga hemlighet. Det är svårt, men det går nästan. Bland röda dubbeldäckare och skräniga gator växer jag. Jag byter hårfärg. Jag tatuerar mig. Jag träffar dig igen vid ett senare tillfälle. Kanske reflekterar du inte över det, men du säger till mig att fina flickor inte tatuerar sig, och jag tänker att det kanske är därför du aldrig velat ha mig. För att jag inte är fin nog. För att jag inte är en sån flicka som du kan tänka dig att visa upp. Jag förstår att det inte finns någon plats för mig i din värld. Jag är för högljudd, kanske. För tjock eller för smal. För mycket av allt och ändå alldeles otillräckligt lite. 
 
Åren går. Vi hörs aldrig av. "Vi är väl vänner?" säger du, och jag säger ja. Det är innan jag förstår att en vänskapsrelation för dig inte är detsamma som den är för mig. Du ber mig om en tjänst. Jag ställer upp, och när jag väl är där ser du mig i ögonen och frågar om jag skulle kunna tänka mig att suga din kuk. Jag är 21 år, och i det ögonblicket förstår jag att du aldrig kommer att se på mig på samma sätt som jag alltid sett på dig. Jag förstår att din egen framgång alltid kommer att gå i första hand. Att jag är någon som en gång råkade tycka om dig, och att jag aldrig någonsin kommer kunna få dig att förstå hur det känns att ena dagen vara någon du knappt vill veta av, till att nästa dag ligga i din säng och känna dina händer vila på min höft.
 
Min värld rämnar.
Men det är också då jag förstår att jag måste börja om. Att jag måste bygga upp all den självkänsla du tog från mig på egen hand. Du kommer aldrig förstå varför jag känner som jag gör, eller vad känslan av att inte vara värd att stå upp för gör med en människa.
 
Och ett har jag lärt mig.
Aldrig någonsin vill jag få någon att känna, som du har fått mig att känna. 
Och nu är det min tur att se dig med andra ögon. Min tur att förstå vad som finns bakom ditt fantastiska skal.
 
Min tur.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress