Om en sekund och en evighet
I förmiddags ringde jag ett samtal jag väntat på att få ringa hur länge som helst. Eller, nåja, jag har väntat i tre veckor - men det har känts som om tiden krupit fram i snigelfart. Jag ringde nämligen en valpuppfödare som parade sin tik för en tid sedan, och idag var dagen jag och Mike skulle få reda på om det "tagit" - det vill säga, om det fanns någon valp i den där lilla hundmagen. En valp som skulle bli vår sen, om/när den väl kommer ut.
 
... Och det finns det. Och jag är så himla glad för det.
 
För ungefär ett år sedan adopterade jag och Mike en katt från Uppsala katthem. Vår Otto. En tjock liten pälsboll med världens största hjärta (och en helt sjuk förmåga att håra ner hela lägenheten.) Jag hade längtat efter den där katten så länge, och när vi väl hade den hos oss fäste vi oss vid den både jag och Mike. Det var bara ett problem, eller, nåväl, flera stycken egentligen. Otto var sjuk. Väldigt sjuk, och eftersom allt det där sjuka upptäcktes väldigt sent så var det problem med diverse försäkringar etc. Det krävdes många turer till vetrinären, specialfoder för hundratals kronor varje månad, medicin som bara kunde hämtas ut på ett visst apotek av någon jäkla anledning, och det apoteket låg tvärs över staden. Till på köpet har jag och Mike ingen bil, så det var ett jäkla åkande med buss fram och tillbaka titt som tätt. Särskilt som medicinen var tvungen att specialbeställas och man bara kunde ta hem en flaska i taget. (Det låter absurt när jag skriver det, blir så sur när jag tänker på hur krångligt vissa grejer är i det här landet.)
 
Vår fina pälskling. Gud vad jag saknar dig.
 
Efter många om och men bestämde vi oss för att vi inte kunde ha kvar honom. Även om vi var villiga att offra tid och pengar så visade han många tecken på att vilja vara en utekatt, en möjlighet vi inte kunde ge honom eftersom vi bor i lägenhet några trappor upp, och i samråd med katthemmet så fick han komma till en familj i ett stort hus på landet. Det var rätt beslut, men det gjorde så jäkla ont. Djur är ju en del av ens familj (jag är en mästare på att skämma bort mina husdjur, när Mike var hemma i mitt föräldrahem för första gången förfasades han över det faktum att jag alltid låter deras katt Findus sova i min säng fast mamma tjatat i säkert tio år om att han inte får göra det, och att jag dessutom ger honom köttbullar när ingen annan märker det.) (Behöver jag ens nämna att jag är hans absoluta favoritperson i familjen? Det är alltid goskalas när jag kommer hem, så det så.) 
 
Jag minns så himla väl hur tom lägenheten kändes dom där första dagarna utan Otto. Jag städade bort matskålar, sålde några kattleksaker, dammade bort katthår. Försökte liksom sopa igen spåren. "Ska vi skaffa en annan katt?" frågade Mike, och visst funderade vi på det, men det gick liksom inte. Vi var inte redo för ett nytt djur.
 
Men så för några månader sedan började vi prata om att skaffa hund. Egentligen har vi pratat om det bra längre än så, men det är jag som har invänt av diverse olika anledningar. Dels för att 1) det är dyrt och 2) det är endel jobb. Men med tiden har jag mjuknat inför tanken och nu ser jag verkligen fram emot det. Mike har ju haft hund förut så han vet hur det är, och jag längtar efter långpromenader i skogen med en pälsig kompis. Någon att ha i knät när man sitter i soffan om kvällarna. En blöt liten nos som pussar en när man haft en tuff dag. 
 
Rasen vi bestämt oss för är Bichon Havanese. En liten hund, med andra ord. Liten och fluffig.
 
Bild från Pinterest.
 
Jag kan inte fatta att vi snart har en sån här liten varelse hemma hos oss? En tredje familjemedlem? En hund som är vår? Att vi ska bli matte och husse tillsammans? Att jag ska gå omkring med hundbajspåsar och smuligt hundgodis i fickorna och vara en såndär människa som hela tiden måste böja sig ner och fråga "vad har du i munnen?" med överdriven bebisröst? Det är helt sjukt?
 
Snart och snart egentligen. Valpen kommer vara leveransklar i januari. Det är om en sekund, och en evighet. Kanske mest en evighet. Nu får tiden gärna snabba sig lite framåt. 
Process
 
Här har jag suttit i snart tre timmar, och här lär jag sitta i tre timmar till, minst. Jag ska passa på att få mycket gjort idag eftersom Mike är i Stockholm över helgen med några vänner från England. Så med andra ord: idag är det bara jag, mitt skrivbord, min tekopp och mina två pärmar fyllda med text (varav ni ser en av dom på bilden.) Jag har strukit mycket, lagt till lite mer än vad jag strukit, strukit igen och lagt till igen. Trott att jag är klar, sedan insett att jag knappt kommit halvvägs. Det är som det är, men förhoppningsvis så blir det ju något av det i slutändan.
 
Jag tänker endel på det här med att vara öppen med sin skrivprocess, typ här på bloggen och i andra sociala medier. Det känns som att man ofta får kommentaren "jaha, blir det någon bok då?" när man berättar att man håller på med skrivande, och på sätt och vis är det ju en kul kommentar, för visst drömmer man väl om att ge ut en bok. Samtidigt är skrivandet för mig inte en process som går ut på att de facto ge ut något, utan det fyller samma funktion som för någon som är intresserad av exempelvis fotboll eller att kolla serier på Netflix. Det är avslappnande, helt enkelt, och det skänker mig glädje att syssla med det. Just det här projektet kommer jag dock förmodligen att skicka in till ett förlag eller två, vi får se. Jag har som mål att känna mig helt färdig med det till jul ungefär, kanske tidigare. 
 
För att återgå till det där om att vara öppen med sin skrivprocess så tänker jag såhär: allt för ofta upplever jag att vi lever i ett samhälle där ditt intresse inte utgör något vettigt/fyller en funktion så vida du inte tjänar pengar på det, alternativt är bäst på det. Att syssla med akvarellmålning fast man inte har talang, utan bara för att man helt enkelt tycker att det är ganska najs, är liksom inte beundrat på samma sätt som att verkligen sträva för att kunna leva på sin hobby allena. Kanske finns det de som skulle invända mot den tolkningen av vår tillvaro, men det är i alla fall så jag upplever den ganska ofta. Som att den kreativa processen inte har ett egenvärde om den inte mynnar ut i något konkret sedan. Jag vill mena att det är tvärtom. Att det är den kreativa processen som är värd något, och att slutresultatet sedan spelar mindre roll. En liten reflektion bara.
5

5 SAKER

Du gjorde igår kväll: redigerade bokmanus, åt chiligryta, badade bubbelbad, läste lite i en ny bok och kollade på Nyfiken Gul.

Du kan höra just nu: Folk som pratar i rummet intill, Lydia som pillar på sin mobiltelefon, mina egna fingrar över tangentbordet, plinget från mail som landar i min inkorg och Jockes steg i korridoren.

Du inte kan leva utan (matriella): alltså, kan kan jag väl, men okej: min dator, min telefon, min dunjacka från Jack Wills, min säng och min gjutjärnsgryta.

Du ska göra nästa vecka: plugga, gå till psykologen, käka på Pinchos, gå långpromenader i Hågadalen och storhandla.

Du helst äter: getost, röda kärnfria vindruvor, mjölkchoklad, linschips och rostade cashewnötter.

 

5 NEJ TACK

När det gäller klädesplagg: långa jeanskjolar, toppar med glittertryck, kamouflagemönstrade brallor, strumpbyxor med hål i samt skor med alldeles för spetsiga tår.

matväg: alla former av inälvsmat, vita bönor i tomatsås, denniskörv (alltså sån man grillade i typ förskolan), saltlakrits samt klementiner som är supersöta, dom ska vara rätt sura för att jag ska gilla dom.

Till drycker: starkt kaffe, mineralvatten med citronsmak (smakar diskmedel), grönt te, smoothies med för mycket banan i samt kokosvatten.

I din inredning: små prydnadsgrejer (typ hundar i porslin, obehagliga porslinsdockor), väggord i stil med "Carpe Diem", tavlor med styckschema i köket (fett makabert), 90-talstapeter med bård samt klumpiga furumöbler.

När det kommer till personlighetsdrag: folk som tar sig själva på alldeles för stort allvar, folk som ser ner på andra pga anledningar som typ ekonomi/yrke, folk (okej män) som hävdar sig genom att krossa ens hand när dom hälsar på en, skränighet samt folk som klankar ner på andra för att känna sig bättre själva.