Om en sekund och en evighet
I förmiddags ringde jag ett samtal jag väntat på att få ringa hur länge som helst. Eller, nåja, jag har väntat i tre veckor - men det har känts som om tiden krupit fram i snigelfart. Jag ringde nämligen en valpuppfödare som parade sin tik för en tid sedan, och idag var dagen jag och Mike skulle få reda på om det "tagit" - det vill säga, om det fanns någon valp i den där lilla hundmagen. En valp som skulle bli vår sen, om/när den väl kommer ut.
 
... Och det finns det. Och jag är så himla glad för det.
 
För ungefär ett år sedan adopterade jag och Mike en katt från Uppsala katthem. Vår Otto. En tjock liten pälsboll med världens största hjärta (och en helt sjuk förmåga att håra ner hela lägenheten.) Jag hade längtat efter den där katten så länge, och när vi väl hade den hos oss fäste vi oss vid den både jag och Mike. Det var bara ett problem, eller, nåväl, flera stycken egentligen. Otto var sjuk. Väldigt sjuk, och eftersom allt det där sjuka upptäcktes väldigt sent så var det problem med diverse försäkringar etc. Det krävdes många turer till vetrinären, specialfoder för hundratals kronor varje månad, medicin som bara kunde hämtas ut på ett visst apotek av någon jäkla anledning, och det apoteket låg tvärs över staden. Till på köpet har jag och Mike ingen bil, så det var ett jäkla åkande med buss fram och tillbaka titt som tätt. Särskilt som medicinen var tvungen att specialbeställas och man bara kunde ta hem en flaska i taget. (Det låter absurt när jag skriver det, blir så sur när jag tänker på hur krångligt vissa grejer är i det här landet.)
 
Vår fina pälskling. Gud vad jag saknar dig.
 
Efter många om och men bestämde vi oss för att vi inte kunde ha kvar honom. Även om vi var villiga att offra tid och pengar så visade han många tecken på att vilja vara en utekatt, en möjlighet vi inte kunde ge honom eftersom vi bor i lägenhet några trappor upp, och i samråd med katthemmet så fick han komma till en familj i ett stort hus på landet. Det var rätt beslut, men det gjorde så jäkla ont. Djur är ju en del av ens familj (jag är en mästare på att skämma bort mina husdjur, när Mike var hemma i mitt föräldrahem för första gången förfasades han över det faktum att jag alltid låter deras katt Findus sova i min säng fast mamma tjatat i säkert tio år om att han inte får göra det, och att jag dessutom ger honom köttbullar när ingen annan märker det.) (Behöver jag ens nämna att jag är hans absoluta favoritperson i familjen? Det är alltid goskalas när jag kommer hem, så det så.) 
 
Jag minns så himla väl hur tom lägenheten kändes dom där första dagarna utan Otto. Jag städade bort matskålar, sålde några kattleksaker, dammade bort katthår. Försökte liksom sopa igen spåren. "Ska vi skaffa en annan katt?" frågade Mike, och visst funderade vi på det, men det gick liksom inte. Vi var inte redo för ett nytt djur.
 
Men så för några månader sedan började vi prata om att skaffa hund. Egentligen har vi pratat om det bra längre än så, men det är jag som har invänt av diverse olika anledningar. Dels för att 1) det är dyrt och 2) det är endel jobb. Men med tiden har jag mjuknat inför tanken och nu ser jag verkligen fram emot det. Mike har ju haft hund förut så han vet hur det är, och jag längtar efter långpromenader i skogen med en pälsig kompis. Någon att ha i knät när man sitter i soffan om kvällarna. En blöt liten nos som pussar en när man haft en tuff dag. 
 
Rasen vi bestämt oss för är Bichon Havanese. En liten hund, med andra ord. Liten och fluffig.
 
Bild från Pinterest.
 
Jag kan inte fatta att vi snart har en sån här liten varelse hemma hos oss? En tredje familjemedlem? En hund som är vår? Att vi ska bli matte och husse tillsammans? Att jag ska gå omkring med hundbajspåsar och smuligt hundgodis i fickorna och vara en såndär människa som hela tiden måste böja sig ner och fråga "vad har du i munnen?" med överdriven bebisröst? Det är helt sjukt?
 
Snart och snart egentligen. Valpen kommer vara leveransklar i januari. Det är om en sekund, och en evighet. Kanske mest en evighet. Nu får tiden gärna snabba sig lite framåt. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress