0

Good riddance

En selfie, tagen i december 2011.
 
På torsdag ska jag på återbesök till psykologen jag gick hos förra hösten. Ett sista möte. Vi ska stämma av, se hur det gått, bena ut hur jag mår nu. Och sedan, livet. Hela det sköra, sköra livet.
 
Det händer att jag tänker på Emma, 16 år ibland. Det är ju mycket för hennes skull jag valde att gå till psykologen i första taget. I nästan sju (sjukt) års tid (jag blir 23 i maj) har jag haft henne skrikandes inom mig. En trasig och trulig tonåring med hjärtat tungt som sten, en sextonåring som vägrat gå och lägga sig, som bankat mig gul och blå inifrån vissa dagar. Envis som en oxe. Hon gav sig aldrig. Hon ville ha hjälp, även om hjälpen skulle komma sent.
 
Jag minns nästan ingenting från mitt första gymnasieår. Det är helt sjukt, men sant. Jag hade en övernattningslägenhet i Karlstad som jag knappt orkade vara i eftersom jag förknippade den alldeles för mycket med en person som gjort mig väldigt illa psykiskt. Jag minns att jag låg på min bäddsoffa i den lägenheten ibland och stirrade upp i taket, tänkte att jag inte orkade mer. Att om jag inte fick stipendiet till London så skulle jag dö. På riktigt. Jag är tacksam över att jag fick det där stipendiet. Ibland tänker jag att det kanske var meningen, att det finns en anledning till att jag fortfarande lever. Eller så är det slump, precis som allt annat här i livet. Annars är det blankt i huvudet. Jag hade en lärare i religionskunskap som jag tyckte om och jag vet att jag måste ha umgåtts med människor ibland på min fritid - jag har ju till och med bilder från vissa tillfällen - men i minnet ekar det tomt. Jag undrar om det är hjärnans sätt att försvara sig själv. Kroppens sätt att göra vad den kan.
 
Det slog mig idag att det känns som om mitt inre tonårsjag slutligen gått och lagt sig. Jag har lyckats vagga henne till sömns, förmått mig att säga att det räcker nu. Att jag tar tag i det här. Och när hon nu försvinner, blir till ett svagt blinkande ingenting allra längst in i hjärtat så är jag henne tacksam. Hon gav inte upp. Hon ville bearbeta allt. Hon ville berätta, trots det faktum att det fanns någon som sa åt henne att hon aldrig fick göra det.
 
Han vann inte.
Och tur är väl det.
 
Good Riddance - Green Day

Kommentera här: