0

Och i mörkret skiner ljuset

 
Idag för ett år sedan satt jag hos frisören. Doften av dyrt schampo som blandas med kaffe latte och kemikalier. Doften av trygghet, på något sätt. Jag har klippt mig hos samma frisör sedan jag var tio år gammal. Passar på när jag åker hem till Värmland.
 
Jag stirrar in i min egen spegelbild. Sällan har man så mycket tid åt att analysera sitt eget ansikte som i en frisörstol. Jag tänker att jag borde köpa en ny foundation, och tar upp telefonen för att googla efter några bra tips. Det är då det första meddelandet kommer. "Är du okej?" "Ja? Eller hur menar du?" svarar jag, och sedan får jag veta. Drottninggatan, lastbilen, skriken och kaoset. Jag måste se skräckslagen ut, för min frisör frågar vad som hänt. Om något är fel, om han kan hjälpa till med något. Jag försöker förklara. Pekar på min mobil och får fram något om ett terrorattentat. Stockholm. Han skakar på huvudet. Ser uppgiven ut. Som om han inte är förvånad. När jag känner efter, är inte jag det heller. Innerst inne har jag känt mig på mig att det en dag kommer att hända även här i Sverige.
 
Senare den natten kryper jag ihop tätt intill Mike. Värmer mina kalla fötter mellan hans varma lår. Lyssnar till ljudet av hans hjärta som slår, och slår, och slår.
 
Och jag tänker, att så länge det finns fler av dom hjärtan som slår för något gott än brinner för något ont, så kanske hoppet inte är ute, ändå. Det finns chanser. Och för dom som dog, måste vi andra fortsätta leva.

Kommentera här: