0

Ett litet liv

 
 
Precis innan jul förra året började jag läsa "Ett litet liv" av Hanya Yanagihara. Idag, den 10 februari, avslutade jag den. En 732 sidor lång berättelse har nått sitt slut, och nu känner jag mig en aning tom.
 
Det har tagit mig tid att läsa den här boken. Längre tid än normalt. Detta då jag behövt ta pauser från den emellanåt, eftersom jag upplevt den vara alldeles för intensiv. Det här är verkligen en bok som utgör en slags litterär motsvarighet till att sticka in en trubbig morakniv genom naveln och vrida runt ett varv eller två. Den gör ont i en. Men den är bra. Väldigt bra, till och med. Tillräckligt bra för att jag ska förstå hypen kring den - den var ju verkligen förra årets snackis i litteratursvängar, så att säga. Jag kan inte göra annat än att falla in i hyllningskören.
 
 
Jag tänker faktiskt inte skriva så mycket om vad boken i sig handlar om, eller hur jag analyserat olika delar av den, eller vad jag känner för de olika karaktärerna. Dels för att jag inte orkar och dels för att jag tycker att man helt enkelt ska läsa boken för egen del och bilda sig en egen uppfattning. Däremot tänkte jag dela med mig av två små, små citat som jag tyckte väldigt mycket om och som jag vikt ett yttepytte hundöra vid. Sånt man kan hitta och läsa igen, någon regnig dag i framtiden.
 
"Var inte vänskap ett eget mirakel, att hitta en annan människa som på något sätt fick hela den ensamma världen att kännas mindre ensam?"
 
"Hans mörka ögon hade fått den obeskrivliga grå färg som bara de mycket unga och de mycket gamla har: färgen på havet ur vilket man kommer, färgen på havet till vilket man återvänder."
 
Next up på min "att läsa-lista" är Judas av Amos Oz. Har fått den rekommenderad av en professor på universitetet faktiskt, så jag ser fram emot att utforska den lite närmare.

Kommentera här: