0

Kär i dig

Det är alla hjärtans dag idag. Vår fjärde tillsammans, som ett par. Den första spontanflög vi till Paris, idag tillbringar vi den hemma i Flogsta med hämtpizza och hundvalp. Pyjamas båda två och en bra film på tv. Massa godis. Och det är minst lika bra som Paris. 
 
 
Vårt förhållande har hittat sin vardag, på ett bra sätt. Det var kämpigt i början, faktiskt. Kanske blir det lätt så när man går från att flyga till varandra, hångla på flygplatser och sakna, sakna, sakna när man inte är nära, för att sedan helt plötsligt vara nära varandra nästan varje minut på dygnet. Gemensamt boende, gemensamma räkningar, gemensamt husdjur och en tvättkorg som ibland blir överfylld. Det är vi. Det är vår vardag. Och jag älskar den, liksom jag älskar dig.
 
 
Jag blir stolt när jag tänker på vårt förhållande. Stolt över allt vi övervunnit tillsammans, för nog har vi stött på hinder på vägen. Samtidigt känns femton års åldersskillnad och det faktum att vi krånglat med både migrationsverk och flygbiljetter som en självklarhet - vi övervann det för att vi var tvugna. För att vi ville vara med varandra. Vill man det så löser man problemen som kan tänkas uppstå, simple as that - även om det bokstavligt talat inneburit blod, svett och tårar (Svett: att springa mellan gater på Heathrow. Blod: den första gången Mike besökte mig i Sverige trampade han på en vass sak i mitt rum, och jag hade inga plåster hemma så jag fick improvisera med bomullstussar och tejp. Tårar: att säga hejdå till varandra på flygplatsen när man inget hellre vill än att stanna längre.)
 
 
Så, såhär på vår fjärde alla hjärtans dag tillsammans vill jag säga följande: Mike, jag älskar dig. Jag är stolt över dig, över oss, över det vi byggt och bygger tillsammans. Stolt över att vi orkar med varandra även i våra svåraste stunder, och stolt över den tillit som finns mellan oss. Det du inte vet om mig, eller jag inte vet om dig, är inte värt att veta. Hade folk sett vår situation för fyra år sedan hade nog många sagt att det hela var dödsdömt, att livet skulle komma ivägen, men genom vår öppenhet inför varandra har det gått ändå. Jag tror verkligen att det faktum att vi alltid lägger korten på bordet är själva nyckeln till att du och jag fortfarande är just det, ett vi. (Exempel: tidigt i vår relation sa jag rätt ut till Mike att om han ville ha ett förhållande som snabbt skulle leda till hus, barn och bil så var det inte mig han skulle vara med, då fick han se sig om efter något annat. Bevisligen ville han inte det, för här är vi ju, än idag.)
 
 
När världen utanför fönstret känns mörk, kall och hopplös, då är du mitt ljus och min värme. När nätterna är sömnlösa och hjärtat slår i 180, är du mitt lugn. Du är nutellan på min crepe, vaniljfyllningen i min bulle, kolsyran i min Pepsi Max och guacamolen i min fajita. Jag älskar dig.
 

Kommentera här: