1

Med andra ögon

Förra veckan rensade bland saker på en hylla i vårt sovrum. Då hittade jag bland annat min "happy jar" som jag hade under ungefär ett års tid, mellan det att jag var 19 och 20. Det är alltså en burk där jag lagt små lappar då och då. På lapparna skrev jag ner saker som hade gjort mig glad just den dagen, så om jag hade en sämre dag kunde jag gå till burken, ta upp en slumpmässig lapp, och minnas något kul. För skojs skulle kikade jag igenom några av lapparna när jag städade, och på en av dom jag fick upp stod följande ord: bestämde mig för Lund.
 
Det är en lapp som har att göra med det faktum att jag var så sinnessjukt velig över vilket universitet jag skulle välja att söka till i första hand efter studenten. Efter många om och men kom jag fram till att jag ville bli skåning, och när jag väl tagit det beslutet kändes det så skönt att jag skrev ner det på en lapp och la i burken. Men, blev det så då? Nä. Det blev typ tvärtom. I sista sekund, under sommarlovet mellan trean på gymnasiet och det att jag skulle börja plugga på universitetet, fick jag rå-ångest över mitt val av program. Jag hade tänkt läsa fred och konflikt, men efter många vändor av ångest gick jag in på antagning.se, skrotade alla mina val innan jag ens hunnit få veta om jag kom in eller inte, och så gjorde jag en sen anmälan till Umeå universitet. Idéhistoria A. Min tankegång gick ungefär såhär: jag måste testa något nytt. Utmana mig själv. Jag har aldrig velat flytta norrut, så jag kanske borde göra just det. Och så gjorde jag det. Helt appropå. Jag hittade ett rum att hyra via blocket och sedan satte jag mig på en buss med en stor resväska och tittade ut genom fönstret i 17 timmar. Man hinner tänka många tankar på 17 timmar. Man hinner undra vad fan man håller på med, många gånger. Men jag ångrade mig ändå inte. Jag tänkte att Lund fanns kvar. Att jag kunde flytta dit när jag väl kommit fram till vad jag faktiskt ville göra med livet, egentligen.
 
En bild från en dag av tentaplugg under idéhistorian. Av alla kurser jag läst på universitetet är den den absolut mest allmänbildande, och jag ångrar den inte en sekund. Jag har haft nytta av den i precis allt jag läst efter det.
 
Jag kände ganska snart efter flytten norrut att jag inte skulle bli kvar särskilt länge. Det fanns flera anledningar till det - vintermörkret, bland annat. Men om jag inte hade flyttat till Umeå hade jag förmodligen inte blivit tillsammans med Mike. Vi hade blivit vänner på facebook under våren samma år, men det var först under min tid i Umeå som vi började prata mer intensivt, av olika anledningar som jag är inte är säker på hade uppstått om jag befunnit mig någon annanstans.
 
Ett paket Mike skickade till mig när jag bodde i Umeå. Några dagar innan hade jag klagat över att jag hade mensvärk, att mitt CSN var slut och att jag var lite less på allt i allmänhet. Så då skickade han helt enkelt lite nödproviant. Älskade människa.
 
Vart vill jag då komma med det här? Jo, att allt inte alltid blir som man tänkt sig. Och att det är rätt bra. När jag väl träffade Mike bestämde jag mig för att söka in till Uppsala istället för Lund, eftersom Uppsala hade nära till Stockholm och Arlanda, vilket var bra för att få vårt förhållande att fungera rent resemässigt. (Ja, Lund ligger nära Kastrup, men under tiden jag tog det här beslutet var det flera andra faktorer som vägde till Uppsalas fördel, inte bara närheten till flygplatsen.)
 
Jag har alltid älskat överraskningar. Jag tycker om när livet gör en U-sväng emellanåt, helt enkelt. Att få nya perspektiv. Under helgen som gick upplevde jag att jag fick just ett sådant. Vi var ju, som nämnt i tidigare inlägg, hemma i Värmland hos mina föräldrar, och Yannick hade vi med oss. Mina föräldrar bor i ett stort hus på landet och under min uppväxt fullkomligen avskydde jag att bo så. Men när jag såg hur jäkla glad Yannick blev när han kunde springa utan koppel, busa i snön - etc, så var det som om mitt perspektiv ändrades. Jag liksom mjuknade inför tanken på att en dag kanske bo lite mer avskilt, och inte nödvändigtvis mitt i en pulserande stadskärna (dock så är Sunne, som är närmsta ort till mina föräldrars hus, pyttelitet. Ska jag bo på "landet" ska det vara nära en större stad, annars skulle det inte funka. Får rå-ångest av bara tanken. Kliar i kroppen. Huvva.)
 
Bild från Pinterest. Vissa ser den här bilden och ba "åh vad gulligt", jag ser bilden och känner mest "fan vad skönt att kunna öppna dörren, låta hunden springa ut och göra sitt och sen bara vara färdig. UTAN att behöva krångla med koppel och skor och trapphus och tvåtusen grannar först."
 
Det var bara det jag ville säga. Att det är gött att tänka om. Få nya perspektiv. Ändra sig och ändra sig igen. Tro att man har bestämt sig och sen bara göra tvärtom. Det är fint. Det är det som är livet. Och appropå Yannick så är det en annan sak jag noterat med att ha hund - det är så förbannat skönt att inte ha sig själv i centrum längre. Att någon annan alltid går i första hand. Jag måste liksom se till att han har det bra, ibland på bekostnad av min egen bekvämlighet, och jag njuter faktiskt av det. Det gör att jag blir av med många onödiga ångesttankar. Istället för att tänka "fan vad ful jag känner mig idag, jag vill inte gå utanför dörren" får jag liksom tänka "jaha, idag är en sämre dag på den fronten, men jag måste ju ut med hunden ändå, så hej och hå, bara att öppna dörren och traska helt enkelt." Underbart. Bättre än terapi. Och appropå Skåne så är det inte helt omöjligt att Mike och jag drar söderut efter det att jag tagit examen, vi diskuterade det senast idag faktiskt. Om det inte blir Skottland då. Eller något helt annat. Den som lever får se.

Kommentarer:

1 Maja:

skriven

Men alltså gud!!! Vad fint med paketet!!! För övrigt också min dröm att bo på landet fast nära en stor stad. När jag var liten var det standard att vår ytterdörr stod vidöppen hela sommaren, skulle inte direkt kunna göra det här liksom haha

Kommentera här: