0

Allt man kan önska sig

 
Hanna Hellquist har skrivit en fantastisk krönika i dagens DN. Ni kan läsa den här, om ni har DN Plus. Har ni inte DN Plus så kan jag sammanfatta krönikan med följande ord: den handlar om den eviga frågan om huruvida man borde skaffa barn eller ej, och om att agera på känsla snarare än förnuft. Att grunda ett beslut på en inre bild. Att skaffa barn därför att man ser framför sig hur man en dag ska dra den där lilla barnvagnen längs en idyllisk grusväg - och att den bilden är gott nog för en, åtminstone i stunden. Samtidigt kräver stora beslut mer än så. Mer än den där inre bilden av en avlägsen idyll.
 
När jag och Mike bestämde oss för att skaffa hund - det vill säga när jag väl sagt ja och definitivt menat det, efter att under väldigt många månader sagt "nja" och inte riktigt vetat vad jag menade alls - så hade jag just en såndär idyllisk bild i huvudet. Jag såg mig själv på en grusväg, i motljus. Värme i luften. En glass i ena handen och ett koppel i den andra. Och längst ut i det kopplet en hund. Vår hund. Långa promenader om sommarkvällarna. Det var så otroligt tydligt. Det var så det skulle bli. Jag grundade inte hela mitt "ja"-sägande på det, men jag skulle ljuga om jag påstod att den föreställningen inte hade ett finger med i spelet när vi tog hem Yannick den där dagen för ganska exakt tre veckor sedan.
 
 
Det blev inte så. Delvis av förklarliga skäl - det är vinter nu, inte sommar, och Yannick har inte riktigt lärt sig att gå i koppel än. Man måste visst lära hundar att gå i koppel. Någonstans inom mig trodde jag naivt att alla hundar gillar att gå på promenad - raka spåret mellan punkt A och punkt B, men så är det inte. Yannick älskar konceptet utomhus och han älskar att promenera på sitt eget vis. Det är bara det att när Yannick promenerar på sitt eget vis så innebär det att matte får vada genom både blomrabatter och andra hundars bajshögar. Det gillar inte matte, och Yannick är ytterst oförstående inför detta faktum. Vi håller på att utarbeta en kompromiss, men vi är inte riktigt där ännu. Sinnebilden fylld av champagnefärgat motljus och väluppfostrad promenadkompis ter sig långt borta för närvarande. Men, och det är ett viktigt men, det innebär inte att jag ångrar att jag sa ja den där sommardagen förra året, när Mike ställde den viktiga frågan: "So, should we get one or shouldn't we? We need to make a decision. Now." 
 
 
Jag har en hund som nafsar mig i fötterna och som bajsvägrar trots att klockan är 03 på natten och matte inget hellre vill än att gå tillbaka in i värmen för att sova. Jag har en hund utan självbevarelsedrift, som gör ansats efter ansats till att tugga på varenda elkabel dessa 57 kvadratmeter har att erbjuda. Jag har en hund som är... en hund, helt enkelt. Det är helt förståeligt, och inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men det betyder inte att det är sämre. Tvärtom. För oavsett hur ofta jag tänkt tanken om att jag kommer bli gråhårig i förtid under de senaste tre veckorna, så blir allt värt det i samma sekund som han somnar i mitt knä. När jag lyfter upp den tunga, men ändå så lätta, varma valpkroppen och håller honom tätt intill mig. När han vaknar till i en halv sekund och försiktigt slickar min kind för att sedan borra sitt lilla huvud ännu närmare min bröstkorg. Det är då jag vet att även om det inte blev precis som jag tänkt mig, åtminstone inte just nu, så blev det precis som det skulle i alla fall. Jag har inte den hund jag föreställde mig. Men jag har den hund jag behöver. Något mer än så varken kan eller vill jag begära.

Kommentera här: