0

De första 7 dagarna

Heads up: om du tycker att det är tråkigt att läsa om min hund så kan du bara scrolla förbi det här inlägget. Jag skriver det mest som en anteckning för mig själv, för att jag ska kunna gå tillbaka och minnas/skratta/sucka vid ett senare tillfälle.
 
-
 
 
Skönaste sovstilen. Tungan ut, tassarna upp, that's how we roll. ♥ 
 
Så. Idag är det lördag. Det betyder att vi klarat av den första veckan som husse och matte till Yannick, vår lilla havanaisevalp. Så, hur har det då varit, på det stora hela? Vad har hänt och inte hänt? Hur känns det? Hur känns det inte? Här kommer en liten sammanfattning/överblick över situationen.
 
Innan vi fick hem Yannick var jag förberedd på två saker, nämligen följande:
 
1) Det skulle bli jättekul, samt
2) Det skulle bli jättejobbigt.
 
Båda ovanstående punkter har visat sig stämma. Jag har aldrig ägt en hund förut, så jag har inget att jämföra med, men jag har verkligen gjort otroligt mycket efterforskning de senaste månaderna så jag hade ju ett humm om vad jag skulle förvänta mig. Det mesta jag läst har stämt in väldigt bra på min och Mikes nya vardag.
 
Yannick är fantastisk på många sätt. Han är en intelligent och energisk varelse, som en Havanaise (och vilken annan valp som helst) ska vara, och han bemästrar (nåja) redan vissa små trix om man har tålamod (och mycket muta i form av godis, heh.) Jag kan alltså inte ropa "down!" rakt ut i luften och förvänta mig att han ska lägga sig ned, men om jag visar honom att jag har en liten köttbullsbit i den ena handen och försiktigt sänker den andra handen mot golvet samtidigt som jag ser honom i ögonen och säger "... doooooown" - då lägger han sig, minsann. Samma sak med "sit!" och "wait!" - det är kul. Han är rolig att jobba med. Vi varvar såna utmaningar med lite mer klassiska hundlekar, som typ tug of war (när valpen drar i ena änden av typ en handduk och jag i den andra) samt kastar tennisbollar än hit än dit som han glatt jagar efter.
 
En liten tur i snön. De första två dagarna avskydde han snön och gnydde när vi tog ut honom för att kissa, nu verkar han gilla den mer och mer för var dag som går. (Vi tar honom givetvis inte på riktiga promenader än eftersom valpar inte ska gå för mycket pga ben som växer osv, men en liten tur till soprummet och tillbaka orkar han hänga med på!) 
 
När han inte leker så sover han, eller tuggar på sitt lilla ben, eller sin Darth Vader, eller mattan, eller soffkuddarna, eller filten, eller mina händer... ja, ni fattar. Tugga, tugga, tugga, tugga till förbannelse. Och mitt i allt det här måste man hålla koll som en hök, för rätt vad det är hukar han sig och sätter sig för att kissa. Och då måste man springa ut med honom, oavsett om ens hår är blött efter en dusch och man inte har på sig mer än pyjamasbrallor och en morgonrock. Det tar på krafterna. Lägg till en nattsömn som pågår mellan 23 - 01 (ut och kissa vid 01), 01 till 05 (ut och kissa vid 05) samt 05 till 07 (ut och kissa vid 7) - så har ni min och Mikes vardag just nu. Hur det känns? Det känns fantastiskt, mitt i allt det jobbiga. Vi har ju en valp. En alldeles egen. Och han gillar oss. Vi gillar honom. När han ligger och sover på soffan med den lilla tungan ute ur munnen och ena ögat lite, lite öppet för att hålla lite tjuvkoll på matte och husse så känner jag mig så himla... lycklig på något sätt. Min hund. Vår hund. Shit - det är verkligen på riktigt.
 
Hundvalp eller haj? Svårt att veta ibland....
 
Jag var faktiskt orolig för att jag inte skulle tycka att det var kul att leka med honom. Att dra i en handduk kändes... primitivt, rent teoretiskt. Herregud, jag kommer tröttna på det, tänkte jag - men det är så himla mycket roligare än vad man först tror. Man får ju respons i andra änden! En varelse som studerar ens minsta rörelse och verkligen kämpar för att vinna. Då sätter ens egen lekinstinkt in och man får en riktigt rolig stund tillsammans. Jag ser redan fram emot sommaren när han är lite äldre och vi kan utnyttja Flogstas stora gräsplättar för att hitta på lekar utomhus. Jag har egentligen aldrig sett mig själv som en person som har nära till lek (som barn lekte jag typ inte, jag ville bara rita och läsa i princip - var otroligt lillgammal) men med Yannick kickar liksom min barnsliga sida igång och jag får nära till egenskaper jag inte riktigt visste att jag hade. Svårt att förklara men, det är positivt på många sätt. 
 
Så, sammanfattningsvis: det är kaos här hemma. Men det är svårt att inte skratta mitt i kaoset. Det är ett kaos jag en dag kommer att sakna. Har vi tur så är han rumsren ungefär vid 4 - 5 månader, så, mellan 6 och 10 veckor kvar av spring upp och ner i trapphuset med andra ord. Vi kommer ta oss igenom det. Definitivt. ♥ 

Kommentera här: