1

En destruktiv saga

 
 
Jag minns inte exakt hur gammal jag var när jag började kolla på Sex And The City, men jag gissar på att jag var ungefär 13, kanske 14. Det sändes i maratonomgångar på någon av satellitkanalerna när jag kom hem från skolan, och således satt jag ofta bänkad i soffan mellan tre och fem på kvällen. 
 
SATC är ju en av de tv-serier som de allra flesta känner till, oavsett om man följt den eller inte. En serie i stil med Vänner och Seinfeld - de flesta kan någon replik, känner till någon av skådisarna, kan uppskatta åtminstone vissa avsnitt; och så vidare. Men om någon läsare av den här bloggen inte känner sig bekant med seriens tema så kommer här en kort introduktion: Carrie (Sarah Jessica Parker), som arbetar med att författa en sexkolumn i en av New Yorks största tidningar, lever singellivets glada dagar tillsammans med sina vänner Charlotte, Samantha och Miranda. Deras vardag kretsar kring mode, drinkar - och män. Män och åter män. Och Carries man med stort M, även om hon träffar andra mellan varven, kallas för Mr. Big (Chris Noth).
 
 
Mr. Big är allt det som Carrie inte är. Han har ordning på det mesta i sitt liv, går i kyrkan med sin katolska mamma om söndagarna - och ovanpå det så är han ett riktigt ärkesvin. Han behandlar Carrie som skit. Han leker med hennes känslor, han lockar in henne i sitt nät för att sedan dumpa henne igen, han säger kryptiska saker som hon ägnar timmar och åter timmar att försöka analysera: han är kukhuvudet med stort K. Trots det så älskar man honom. Man hejar på Big. Man vill att Carrie och Big ska vara ett par - jag själv är inget undantag. Man ursäktar honom, igen och igen. Alla hans beteenden förklaras med att han haft det jobbigt just nu, eller att han inte menade så illa - och så vidare, och så vidare. Det tar sex år för Carrie att våga sätta ner foten. När hon gör det är det för att hon träffat en annan man. En ryss, som hon ska dra till Paris med. En ryss som sedan misshandlar henne på hotellet i Paris, och då, som från ingenstans, dyker Mr. Big upp till undsättning. Han har insett att Carrie är kvinnan i hans liv, och räddar henne både från dryg ryss och fransmän. "Take me home!" säger Carrie, och så gör Big det. Han tar henne tillbaka till New York, där de två bestämmer sig för att leva lyckliga tillsammans för all framtid. Slutet gott, allting gott. Eller?
 
 
Nja. I slutet av serien, dvs efter många säsonger av drama fram och tillbaka, ska Carrie och Big äntligen gifta sig. Big blir nervös och dumpar Carrie vid altaret, och så är vi tillbaka på ruta ett igen. Det är inte förrän ytterligare några liter tårar och endel drama senare som Big bestämmer sig för att säga ja framför prästen och göra Carrie till sin hustru. Hurra! Det gick ju bra tillslut! Eller?
 
Såhär: det finns många olika sätt att tolka den här serien på. Det finns olika sätt att se på Carrie och Mr. Big, och en av de främsta formerna av kritik som riktas mot Carrie är att hon gör Big till något han inte är. Det är förvisso sant att vi bara får se honom genom Carries ögon, men å andra sidan gör detta faktum det legitimt att ställa följande fråga: hur blind kan man egentligen vara i en relation och ändå ursäktas för det? Torde det inte vara uppenbart för Big att Carrie lider? Att han besitter en form av maktövertag i deras relation? Jag tycker i alla fall det, och på den punkten är jag inte beredd att vika mig i första taget. Jag baserar denna åsikt bland annat på följande scen, jag menar, kom igen: "Just tell me I'm the one" - SATC, end of season 1
 
 
Jag tänker att efter en sådan händelse så har Big två val. Antingen så bestämmer han sig för huruvida Carrie är the one eller inte, och är hon det så blir dom ihop: klart slut - är hon inte det så låter han henne vara, och även om hon försöker kontakta honom igen så kommer han att avböja, för något annat är inte rimligt att göra. Han borde inse att den här tjejen är alldeles för kär i honom för att det ska vara bra för henne, och med det säga tack men nej tack, adjö, jag hoppas du hittar någon som faktiskt förtjänar dig. Men det gör han inte och därav har serien sex säsonger snarare än bara en. 
 
 
Vart vill jag då komma med det här? Jo, jag vill nog problematisera det faktum att Carries agerande på många sätt är svårt att förstå sig på. Hon är urtypen av en strong, independent woman på många sätt, men Big gör henne svag - och det är många gånger plågsamt att bevittna. Varför stannar hon inte med Aidan, mannen som faktiskt friar till henne och som även förlåter henne när hon varit otrogen mot honom (med Big, förstås)? Varför söker hon inte hjälp på riktigt och kommer över Big en gång för alla? Jo, för att hon är kär. Och när man är kär gör man dumma grejer, det vet ju alla. Därav agerar Carrie som en fjortonåring, trots att hon är typ trettio. Hennes mentala breakdown ses som okej, Bigs agerande ursäktas - för alla väntar vi på det Lyckliga Slutet TM, där prinsen och prinsessan äntligen får varandra. Missförstå mig inte, det är najs när prinsen och prinsessan får varandra, problemet är bara att den här prinsessan och prinsen hade kunnat få varandra bra mycket tidigare och utan en hel del drama om bara en viss prins hade kunnat vara lite, lite schysstare. Det finns liksom inget annat som hindrar dom, det är inte så att Big svurit en ed med något mongoliskt gudaväsen där han lovat att vara singel tills dess att han är 50, annars går jorden under (åtminstone inte vad jag vet) och Carrie lider inte av någon obotlig hudsjukdom som gör att hon riskerar döden varje gång Big rör vid henne. So what's the problem?
 
 
På bilden här ovan sätter Miranda fingret på problemet. "So move on." Det är en bra quote - det får det hela att låta enkelt. Skärp dig och fortsätt framåt liksom. (Miranda är förövrigt seriens rimligaste karaktär. Jag är team Miranda all the way.) Men det är inte så jävla lätt för Carrie. Det får man faktiskt förstå. Det är som att Big har en radar - varje gång Carrie är på väg framåt så kommer han tillbaka och drar henne bakåt. Vem som helst i hennes skor skulle bli nedbruten tillslut. Till och med det starkaste psyket skulle få sig en törn. Carries beroendeställning och Bigs ignorans inför detta är det som för berättelsen framåt, ett litet steg i taget. Strong independent woman blir Weak dependent girl. Starka självständiga kvinnor har nämligen inget behov av att räddas, och Big verkar inte vilja vara med en kvinna som klarar sig på egen hand. Big vill vara hjälten. Och för att vara hjälten behövs först ett offer att ta hand om. Finns inget offer får man skapa ett på egen hand, vilket han gör, medan tittarna hejar på.
 
Jag påverkades otroligt mycket av den här serien som fjortonåring. I relationen jag hade då - där jag hängde ihop med en något äldre kille som gång på gång krossade mitt hjärta på olika sätt - så tänkte jag ofta på Mr. Big och Carrie. Det gjorde inget att snubben var elak, för han menade nog inte så illa egentligen. När han bad om ursäkt förstod jag honom och när han inte gjorde det förstod jag honom också. Inget var någonsin hans fel. Bara mitt. Givetvis finns det fler anledningar till detta beteende än SATC, men SATC har ett finger med i spelet eftersom SATC spär på tjejers förväntningar om män och deras handlingar. Carrie och hennes vänner är mästare på att vrida och vända på allt, och helt plötsligt finns en förklaring för varje ord och handling Big gör sig skyldig till - när det förmodligen, egentligen, bara är så enkelt som Miranda uttrycker det här ovan. Precis så enkelt, och precis så svårt.
 
 
Jaja. End of rant. Det är alltså det här jag gör när jag är förkyld, jag rantar om Sex And The City och jobbar på mitt nya romanprojekt. Man kan faktiskt ha det sämre. Nu fattas bara en påse Maltesers. Mike blev sugen på det imorse när han såg Robert Aschberg på tv (den glansiga flinten påminde honom om en malteserskula, sa han) och nu kan jag inte tänka på annat. Mmmmm. Maltesers.

Kommentarer:

1 Angela:

skriven

Superbra inlägg!!! Fick mig att tänka till. Du har ju rätt i sak. Ibland tänker jag att det bara är att ta beslutet att lämna, men så enkelt är det ju absolut inte. Tack för intressant text!!!

Kommentera här: