0

Min farmor och taxen

På bordet i ditt vardagsrum stod alltid en grön skål, formad som ett äpple. I den hade du chokladgodis, och så fort det var på väg att ta slut så gick vi iväg tillsammans för att köpa nya. Non Stop. Röda, gula, gröna. 
 
Oavsett hur mycket det regnade ute så lät du mig alltid stanna längs vägen. Jag hoppade i vattenpölar och saktade ned oss, men du klagade aldrig. Du lät mig hållas. När vi äntligen kom fram till macken som bara låg några hundra meter från ditt lilla hus så lät du mig köpa en påse AKO-kolor också. Dom säljs inte längre, men jag minns fortfarande hur dom smakade. Fabrikstillverkat fruktkoncentrat. Dom klibbade mellan tänderna och lämnade en tunn, kladdig hinna över fingrarna. Ibland torkade jag av dom mot din soffa, men du sa inget om det heller. Kanske märkte du inget. Kanske låtsades du inte om det. 
 
Folk som inte kände dig sa att du var som konsulinnan Ahlhagen i filmen "Morrhår och ärtor" med Gösta Ekman och Lena Nyman. Jag har sett filmen - det är en av mina favoritfilmer. Men jag vet att det bakom din stundtals bistra uppsyn dolde sig något helt annat, och jag älskade dig så som ett barn bara kan älska en vuxen som alltid låter en vara helt och fullt sig själv. Du brydde dig inte om att jag var ett tyst barn. Du lät mig vara tyst. Vi var tysta tillsammans, och i ditt kök gräddade du våfflor med grädde och jordgubbssylt medan jag ritade vid ditt köksbord. På många sätt var du min allra första, bästa vän.
 
Om nätterna somnade jag på din soffa, och om mornarna vaknade jag av dina knarrande steg mot golvet. Du lät mig alltid sova tills jag vaknade. Bara en gång kan jag minnas att du väckte mig. Du strök försiktigt över mitt huvud och när jag slog upp ögonen log du. "Dom har ringt från sjukhuset nu. Du har fått en lillebror." sa du med din allra lugnaste, gladaste röst. Sedan lät du mig somna om. Åtminstone är det så jag minns det. Kanske var verkligheten annorlunda. Det spelar ingen roll - det är ändå ett fint minne.
 
Sedan kom en vinter.
 
Min pappa vinkade in mig i köket och bad mig sätta mig vid köksbordet. Han försökte säga något om att ibland, när människor blir riktigt gamla, så kan det hända att... men han hann aldrig avsluta den meningen. Jag frågade om du hade dött, och han sa ja. Sedan grät vi tillsammans. Jag fick en bok från begravningsbyrån senare. "Min farfar och lammen" av Ulf Nilsson. Den handlade om en pojke vars farfar hade lamm, och när farfarn dog så undrade pojken vem som nu skulle ta hand om alla lammen. Du hade inga lamm. Du hade en tax som hette Molly. Hon dog kort efter dig och pappa och jag begravde henne under linden i hörnet av vår trädgård. Om somrarna kröp det sniglar över stenen vi lagt på den lilla graven, och jag plockade upp dom och flyttade dom till en annan sten, för just den stenen var bara Mollys.
 
Jag minns inte min farfar, han dog innan jag hunnit fylla ett. Morfar hann jag aldrig träffa och av olika anledningar har jag ingen kontakt med min mormor. Men jag minns dig. Jag önskar att du hade fått leva längre. Jag hoppas att dom spelar Sven-Ingvars uppe i himlen ibland, och att du går långa promenader med Molly där. Att det alltid finns Non Stop i en grön skål. Jag älskar dig. Fortfarande.
 
Det var dans bort i vägen - Sven-Ingvars

Kommentera här: