0

När jag bodde i London

 
I år, 2018, är det 6 år sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade till London. Jag hade fått ett stipendium från min gymnasieskola i Sverige, och skulle därav få möjligheten att spendera ett år som utbyteselev på Svenska Skolan i Richmond. Här om dagen hittade jag en mapp med bilder från det året, så jag tänkte att vi kunde ta en trip down memory lane tillsammans helt enkelt. Häng på.
 
 
Jag landade på Heathrow Airport en stekhet augustidag, tillsammans med en hel drös andra svenska utbyteselever. Vi lastades in i olika minibussar och kördes sedan iväg till sydvästra delen av staden där vi tilldelats olika värdfamiljer för det kommande året. Det var en fruktansvärt underlig känsla att sitta inträngd i den där bussen med sina tillhörigheter i en stor väska, för att sedan bli avsläppt framför en främmande dörr där man förväntades ringa på, kliva in och sedan bara... bo där. Tillsammans med människor man aldrig träffat förr. Jag hade dock tur, och fick chansen att bo hos en fantastisk familj bestående av en ensamstående mamma och hennes dotter. Jag kände mig alltid välkommen där. Det är jag tacksam för än idag.
 
 
Jag åkte från Värmland tillsammans med en annan tjej från samma skola, Anna, men väl i London hamnade vi inte i samma klass. Istället knöt jag många nya bekantskaper, varav en av dom är Frida - som ni ser på bilden här ovan till vänster. Det är jag till höger - jag var brunett på den tiden, och betydligt rundare i ansiktet om jag får säga det själv. 
 
Innan jag började på Svenska Skolan hade jag varit otroligt nervös över att inte hitta någon jag "klickade" med. Jag är en introvert person som inte alltid har lätt för att knyta nya bekantskaper, och jag kan nog uppfattas som en smula disträ ibland. Mer så förr än nu, jag tror att det var en slags försvarsmekanism jag hade som yngre: att spela obrydd för att ingen skulle fatta att man egentligen brydde sig om precis allt. Med det sagt: jag träffade flera fantastiska människor i London, varav jag fortfarande har någon form av kontakt med dom flesta idag. Vissa mer, andra mindre. Frida var förmodligen den person jag umgicks mest med under det där året - än idag är hon en person jag bryr mig väldig mycket om och uppskattar att hänga med.
 
 
Att byta Värmland mot London var minst sagt omvälvande. Helt plötsligt bestod mina helger av något annat än att mest hänga på mitt rum med skogen som enda utsikt. Jag och mina nyfunna vänner tog varje chans vi kunde att utforska staden - och många helger spenderades i Camden. Här fanns allt jag suktade efter på den tiden - bandtishor, små obskyra bokaffärer, marknadsstånd där man kunde köpa crepes med nutella - och så vidare i all evighet. Överallt fanns ljus och ljud, nya intryck, nya människor, nya smaker, nytt alltihop - och jag njöt i fulla drag. I London lärde jag mig att älska att vara ingen. I hela mitt liv fram tills dess hade jag trott att jag vantrivdes i min hemstad därför att det inte kändes okej att sticka ut, men i London insåg jag att det jag saknat var att kunna smälta in i den stora massan. Att kunna gå på gatan och inte behöva känna igen en enda människa. Att ha fler än ett café att välja på. Att kunna vara ingen alls och ändå precis den man känner för. Jag hade kunnat färga håret lila och ingen hade reagerat. Jag älskade det, och ser mig fortfarande som en människa som trivs bäst i större städer framför mindre orter av just den anledningen.
 
 
... När man minst anade det kunde vad som helst hända. Som att springa på Darth Vader till exempel. På bilden ser ni Anna, en annan kär vän jag fortfarande har kontakt med sedan den här tiden.
 
 
Jag var 17 när jag flyttade till London, och skulle inte fylla 18 förrän i maj året därpå. Hemflytten till Sverige skulle komma att ske i juni, så om jag och alla andra hade hållit oss helt och fullt till lagen skulle det ha inneburit väldigt lite tid av nattklubbsdansande för vår del, och det gick ju inte för sig. Således gjorde vi det enda tänkbara - vi tog våra ID-kort och med tunna, tunna stråk av svart nagellack och tippex förvandlade vi femman i "1995" till en trea. Otroligt nog så fungerade det, och tack vare det fick vi tillgång till Londons uteliv: ett uteliv vi främst ägnade oss åt när vi hade dåligt med pengar. Det kan låta paradoxalt, men London är ju precis som alla andra större städer i Europa fyllda av promoters som inget hellre vill än att få in så många tjejer som möjligt på diverse nattklubbar. Således gick vi oftast in gratis - och drack även gratis, även om det innebar vodka med apelsinjuice hela kvällen. Man får ta det som erbjuds när plånboken ekar tom, helt enkelt!
 
 
Jag, framför en vägg i Camden eller Brick Lane - jag minns inte riktigt. Det syns inte så bra på bilden, men jag har aldrig haft så många dåliga hårdagar som under det här året. Det kalkrika vattnet i Storbritannien fungerade dåligt ihop med mitt skandinaviska hår, och således såg jag ofta ut som om jag kletat in ett helt smörpaket i hårbotten. Inte kul. Det, tillsammans med väldigt kyliga hus och heltäckningsmatta i badrummen, är nog det enda jag inte saknar med England.
 
 
Den här puben gick jag förbi varje dag när jag var på väg till och från skolan. Jag gillar verkligen den brittiska pubkulturen. Det är utbrett på ett helt annat sätt det där, att liksom gå ut på kvällen för en öl eller lite käk. Det behöver inte vara mer eller mindre än så, och det finns verkligen en pub i varje by - oavsett hur liten den är. Det var under mitt år i England som jag lärde mig att dricka öl - och jag insåg även att jag faktiskt gillar Guinness. Yum. 
 
 
Våren 2013 var varm, och jag spenderade många kvällar vid Themsens kant. Inne i centrala London stod karuseller uppställda, och i Richmond kunde man sitta precis vid vattnet med en öl i handen och blicka ut över människor i kanoter som sakta tog sig framåt - ett paddeltag i taget. Det var terapi för mig. 2011, året innan jag flyttade från Sverige, hade jag gått igenom många svåra händelser som jag delvis redan nosat på i den här bloggen. Hösten 2012 och våren 2013 blev tack vare London ett andrum i all min sorg. Jag grät väldigt lite, och det blev lättare att försöka glömma vissa saker när man inte behövde vistas så mycket i det land där allt inträffat. I London blev jag mig själv. Jag fick chansen att växa inombords, chansen att upptäcka vem jag egentligen var - och med den insikten blev det inte fullt lika svårt att återvända hem. När livet kändes piss under sista året på gymnasiet så kunde jag se tillbaka på det jag upplevt tidigare och finna styrka i det. Det spelade inte så stor roll vad andra tyckte och tänkte om mig längre: huvudsaken var att jag själv visste vem jag var. Det här innebar inte att det jobbiga var slut, långt ifrån - men London var åtminstone början till slutet. Början till insikt. Några små, små första myrsteg - och någonstans måste man ju faktiskt börja, inte sant?
 
 
Allt som allt: året i London är ett av de bästa åren hittills i mitt liv, och kommer förmodligen alltid att vara det. Om man har chansen tycker jag definitivt att man ska testa att resa utomlands som ung, och att stanna där ett tag. Det ger mycket att få pröva sina vingar lite - man växer väldigt mycket, på flera sätt - på gott, och ont. Mest gott.
 
Det här inlägget har potential att bli hur långt som helst - jag har bara vidrört en ynka liten bråkdel av allt som hände under den här tiden i mitt liv. Ändå känner jag att det är dags att avsluta någonstans här. Jag tänkte länka några sånger jag lyssnade väldigt mycket på under det här året. Om ni klickar på länkarna: blunda och föreställ er att ni sitter på övervåningen i en röd dubbeldäckare, längst fram så att det känns som om ni svävar över marken. Det är en väldigt fin känsla. Jag vet, för jag har varit där.
 
 
Over and out. Cheers.

Kommentera här: