0

Små tankar

I och med januari så har jag påbörjat termin 7 av 10 på ämneslärarprogrammet, inriktning religionskunskap och engelska. Räknar man in denna termin så betyder det att jag har fyra terminer kvar till mål, räknar man bort denna termin har jag tre kvar. I slutet av 2019 kommer jag att börja söka jobb. Det är nästa år. Nästa år. Det känns så himla sjukt. Visst, 2018 har knappt börjat, men ändå. Det känns ju som om det var igår jag för första gången satte min fot inne på teologen, bestämde mig för att haka på det där gänget som skulle sätta sig och plugga tillsammans - och således fick vänner för livet. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att njuta fullt ut av dom här terminerna som är kvar, för jag vet att jag kommer sakna studenttiden när den är över (även om tanken på betald semester och rimlig lön känns väldigt lockande emellanåt.)
 
Jag har velat mycket från och till gällande det här med att läsa till lärare. Jag har varit nära att hoppa av så många gånger, ända tills dess att jag insåg att jobba inom skolan inte behöver innebära att stå rätt upp och ner i ett klassrum i resten av sitt liv. Nu vet jag att jag förmodligen kommer att söka mig till särskolan eller träningsskolan när jag har tagit examen (det är bland annat därför jag valt att läsa kurser om ADHD och autism vid sidan om mina ordinarie studier. I höst tänkte jag försöka fortsätta på den banan och söka en kurs om olika typer av utvecklingsstörningar.) Det är otroligt intressant att se hur pedagogik kan användas på flera olika sätt, och hur man bäst gör för att nå fram till elever oavsett vilka förutsättningar dom har. I och med att jag jobbar extra inom LSS så har jag ju dessutom förmånen att få pröva på att använda det jag lärt mig i praktiken, och jag är så himla tacksam över det. Jag har mitt extrajobb att tacka för så mycket, inte bara en bättre tillvaro rent ekonomiskt, utan jag har även fått så himla många viktiga lärdomar och erfarenheter genom det. 
 
Genom mitt extrajobb har jag blivit lugnare i stressiga situationer, men också argare i vissa situationer. Att vara ute med en brukare och se hur folk glor (jag har till och med stött på vuxna vars barn typ pekar finger och skrattar, och den vuxna gör inte ett dyft för att ingripa utan bara skrattar med) gör mig så förbannad att jag skulle kunna gå fram till folk och örfila dom på stört. Jag fattar inte vad det är med vissa människor. Man kan utläsa så mycket av människors personlighet utifrån hur dom behandlar de som är annorlunda än dem, på gott och ont. Det behöver inte ens röra förhållandet mellan normalstörda och utvecklingsstörda, utan även flera andra faktorer och skillnader människor emellan. (Har jag berättat om snubben som sa till min vän att hennes mammas liv var värdelöst därför att hon jobbade som förskollärare, och att ingen människa med riktiga drömmar någonsin skulle läsa till förskollärare? Samma snubbe sa förövrigt till mig att jag inte skulle läsa till lärare, eftersom det var ett "skitjobb för folk utan riktig talang" - visst, det är ju extremt, men ändå. Ett tydligt exempel. Värre är att den här killen faktiskt jobbade extra som vikarie inom.... wait for it.... skolan. Idiot alert. Som sagt, extremt exempel, men det synliggör vad jag försöker få fram.)
 
Jag ser fram emot att upptäcka vad framtiden har i förvar för min del, och jag är glad att jag kommit till insikt gällande vissa saker. Till exempel att ett bra jobb inte definieras av din lön, utan av vilka arbetskamrater du har, och vad du känner att du kan tillföra och förändra - och så vidare. Så, med andra ord: några terminer kvar av studenttjosan och allt vad det innebär, sedan väntar något helt annat; och det blir nog bra det med. 
 
P.S - har ni sett Lerins lärlingar på SVT1? Om inte, kolla in det! Det är så himla bra! Finns på svtplay.

Kommentera här: