0

Eureka-moment

 
När jag gick på högstadiet kunde jag för mitt liv inte förstå idén av "roten ur" i matematik. Det gick inte. Gång på gång försökte den väldigt oengagerade matteläraren förklara för mig - han stod lutad över bordet med sin kaffeandedräkt och sina bekymmersrynkor och förklarade lugnt och sakligt, om och om igen. Det här var alltså innan jag fick min dyskalkylidiagnos, och även om han inte sa det rakt ut så tror jag nog att han tänkte att jag var trög - eller något i den stilen. 
 
De allra flesta människor är tröga, varesig vi vill det eller inte. Vi är tröga gällande sådant som är invant. När Ica ändrade sin placering av citroner gick jag ändå till den gamla citronhyllan i nästan fyra månader innan poletten helt och fullt trillade ner. Och på lite samma tema tänkte jag komma in på seriealbumet "kunskapens frukt" av Liv Strömquist, som jag läste häromveckan.
 
 
I albumet tar Strömquist bland annat upp debatten om könstillhörighet, och det binära tvåköns-systemet. Eftersom jag själv alltid identifierat mig som kvinna (och troligen alltid kommer att göra det) och dessutom, i kombination med detta faktum, alltid uppfostrats till att det finns 1) kvinnor och 2) män, så har jag i ärlighetens namn haft lite svårt att greppa hela debatten kring "könsspektrat" och det faktum att det finns fler kön än två. Inte så att jag motsatt mig, jag har nog bara inte riktigt fattat - förmodligen eftersom debatten ligger utanför mitt egna universum. Ibland är det ju så med saker och ting - det kan vara svårt att vända upp och ner på sin egen invanda världsbild, eftersom att, tja, det är helt enkelt ganska läskigt att erkänna att man har fel emellanåt. Samtidigt finns det inget viktigare än just det - att ibland backa och kunna säga "aaahaaa, du tänker så!"
 
Strömquist förklarar på ett väldigt bra och humoristiskt sätt det absurda i det binära tvåkönssystemet och vårt samhälles fascination och besatthet av det. Hur underligt det är att så mycket i våra liv bygger på vår föreställning att det finns två kön och att dessa har vissa specifika egenskaper kopplade till sig - etc. Kort sagt, att läsa Strömquist gav mig lite samma känsla som den dagen då jag faktiskt äntligen förstod vad "roten ur" innebar. Det var tack vare en kompis som satte sig bredvid mig, pekade lite här och var i matteboken och sedan ritade upp ett exempel i sitt eget häfte - och helt plötsligt var det som om en helt ny värld öppnade sig. Liksom - va - var det inte svårare än så? Nä, det var det visst inte. Där ser man!
 
 
Nu handlar ju "kunskapens frukt" inte endast om det binära tvåkönssystemet och det absurda i det, utan om en hel drös andra saker också - mens, bland annat - men ändå är det just det förstnämnda som kommer att fastna hos mig. Jag känner verkligen att jag äntligen greppat varför det är så viktigt att inte hela tiden utgå från att det bara finns två kön, och vikten av att feminismen inte endast ska röra sig inom ramarna för "det är viktigt att kvinnor kan göra samma sak som män/att män kan göra samma sak som kvinnor" utan snarare "det är viktigt att människor kan göra det människor känner för att göra utan att dömas för det." Som sagt - jag har inte motsatt mig detta innan, men jag har kanske känt att diskussionen ibland galopperat en halv kilometer framför mig och att jag lite förvirrat sprungit bakom och försökt greppa en massa begrepp och teorier utan att riktigt veta var jag ska göra av dom. (Och samtidigt tycker jag att det är viktigt att minnas att mycket av den diskriminering kvinnor fått utstå har varit relaterad just till att dom är/identifierar sig som kvinnor i motsats till män, då ju män hela tiden varit det "härskande" könet, ja ni fattar. Jag tänker att det typ är två parallella diskussioner, som måste kunna samexistera på ett bra sätt. It's the sign of an educated mind to be able to entertain a thought without accepting it, och så vidare.)
 
Så. Lång och spretig text, men för att sammanfatta:
 
1) Jag kan absolut rekommendera seriealbumet Kunskapens frukt av Liv Strömquist. Läs det.
2) Det binära tvåkönssystemet är jättekonstigt. Alltså verkligen JÄTTE-konstigt.
 
Klart slut.

Kommentera här: