0

Livet är inte kronologiskt

 
Titeln till trots så är jag faktiskt inget fan av Alex och Sigge, men jag gillar titeln på deras senaste bok (som ju alltså är densamma som titeln på det här blogginlägget.) 
 
Livet knallar på. Jag jobbar, skriver, käkar glass och läser böcker på balkongen när vädret tillåter. Sommaren är nog den tid på året som jag är som mest asocial. Delvis har det förstås att göra med att jag är kvar i Uppsala och jobbar när många av dom jag annars umgås med åker hem till sina barndomsstäder (även dom för att jobba) men också för att sommaren är en årstid som tar fram det allra tystaste i mig, den delen av mig som mest bara vill gå omkring och filosofera hela dagarna.
 
Appropå filosofera. Jag funderar på att ta ett studieuppehåll i höst, från ämneslärarprogrammet. Anledningen är att jag vill ta examen med samma människor som jag började plugga med, och även om jag alltså i teorin skulle kunna vara färdig gymnasielärare efter jul nästa år eftersom jag räknat in en kurs så funderar jag på att göra något annat under en termin och helt enkelt "vänta in" alla dom människor jag lärt känna under dom här åren. Jag funderar på att skriva en masteruppsats i höst i så fall, så att jag kan doktorera senare om jag skulle känna för det.. (obs nu kommer det skryt) jag har ju faktiskt fått förslaget från två olika professorer att jag borde testa att söka doktorandplats, så jag tänker att det kanske vore en möjlighet att ta tillvara på (och om inte annat så är det coolt att ha skrivit en master.) Jag tror att jag i så fall vill rikta in mig på artificiell intelligens kopplat till etik och moral, men jag vet inte riktigt hur. Den som lever får se. Jag har dessutom två rester från den här vårterminen som jag behöver ta tag i ASAP, och att kombinera det med en tio veckor lång VFU nästa termin känns... svårt. VT18 har verkligen inte varit min termin rent pluggmässigt, det har varit supersvårt att gå från reflektioner och hemtentor till utantillkunskap och salstentor. Världens kalldusch!
 
 
Från en sak till en annan så har jag börjat läsa Nybyggarna av Vilhelm Moberg nu, det vill säga tredje delen i Utvandrarserien. So far so good. Jag gillade verkligen dom första två och jag tror inte att trean kommer att bli något undantag. 
 
Annars då? Jag jobbar midsommarhelgen, men i början på Juli tar jag, Mike och lilla vovven vårt pick och pack hem till Värmlandsskogarna några dagar innan Mike och jag åker till Göteborg på weekend. Det blir fint. 
0

Krunegård

När mössor flög i luften
och jag tänkte nu slipper jag den och den
Sen rakt ner till Komvux och hösten 
går på promenaden förbi läroverken
där pappa var rektor och jag jobbade på loven
Jag bytte låsen på dom 1200 skåpen
ett av dom var ditt
och nu är du min
1

D-day

 
Idag fick jag mail. Från förlaget med stort F. Drömförlaget. Nästan nio månader efter det att jag skickade in mitt manus till dom. Jag hade slutat vänta på svar vid det här laget, accepterat tanken på att dom inte skulle återkomma - för det gör dom ju oftast inte, förlagen. Och om dom hör av sig så handlar det om standardsvar. En kort mening, tack men nej tack, och så vidare. Dessutom har jag ju redan fått väldigt fin och utförlig respons från ett annat stort förlag, så jag tänkte liksom att det räckte så. Att jag var nöjd med det, att det var ett gott tecken. Men idag kom det, mejlet.
 
Som jag redan visste så tackade dom inte ja. Jag skulle ha blivit förvånad om dom gjort det. Men dom sa inte heller nej. Dom sa att hela storyn håller, att det är intressant läsning, att vissa detaljer kanske inte känns så trovärdiga och att jag behöver kolla upp vissa saker, men att det, allt som allt, är bra. Att jag borde skriva om det här och höra av mig till dom igen, att dom gladeligen läser igenom det en gång till när jag gjort mina ändringar - om jag vill göra ändringar.
 
Och det vill jag ju. Jag håller ju redan på.
 
Det är ingen garanti för att en dag bli utgiven, jag vet ju det. Såklart. Men det här mejlet kom lägligt. Det kom efter några dagar av skrivångest och stiltje vid tangentbordet, ord som skrivs för att sedan suddas ut. Dagar av självkritik och högljudda suckar. Det molande tvivlet i magen: du är inte bra nog.
 
Men jo.
Fan, jo.
 
Är det något jag alltid varit bra på på gott och ont så är det att stånga pannan blodig. Kanske är det nu den egenskapen kommer att komma väl till pass. Jag tror det. Det känns så. Det blir bra det här.