0

Invandrarna av Vilhelm Moberg

 
Det gick betydligt fortare än vad jag trodde, att läsa ut andra delen i Vilhelm Mobergs utvandrarserie. Invandrarna tar vid där Utvandrarna slutade - Karl Oskar och Kristina har anlänt till Amerika tillsammans med de andra i resesällskapet från Ljuder i Småland. De påbörjar sin resa inåt landet från New York, mot Minnesota, och den här boken följer dem på vägen dit samt under den första tiden när de väl kommit fram. 
 
När jag först tog mig an Vilhelm Mobergs svit förväntade jag mig inte så mycket, alls. Som nämnt i inlägget om den första boken, Utvandrarna, så var min enda bild av böckerna den jag fått av filmatiseringen som jag såg i skolan under högstadiet (och tyckte var fruktansvärt tråkig.) Men, jag blev positivt överraskad, och det med råge. Mobergs böcker är helt fantastiska, och dom lyckas med något som är en konst i sig: att fånga det stora i det lilla. Det finns många passager i såväl Utvandrarna som Invandrarna där det egentligen inte händer särdeles mycket, om man verkligen analyserar texten. Ändå läser man med stor förväntan, och undrar verkligen vad som ska dyka upp på nästa sida eller i nästa kapitel. Karaktärerna känns levande och trovärdiga, och jag har gråtit både en och två gånger under läsandet av såväl den här boken som av del ett. Näst på tur i Utvandrarserien står del 3 av 4, Nybyggarna, men först ska jag läsa Ett litet liv av Hanya Yanagihara (eller åtminstone försöka). 
 
Trots att jag alltså har 2 av 4 böcker kvar så oroar jag mig redan lite för hur jag kommer att känna efter det att jag läst alla fyra böcker. Jag misstänker att det kommer vara ungefär samma känsla som efter att jag avslutat Per Anders Fogelströms "Stadserie" - det vill säga tomhet och åter tomhet. Jag har aldrig sett på mig själv som en person som gillar att läsa långa, utdragna berättelser som sträcker sig över flera böcker (med undantag för Harry Potter), men såväl Stadserien som Utvandrarsviten har definitivt gett mersmak. Jag funderar på att försöka mig på Ken Follets "Giganternas fall"-serie vid ett senare tillfälle, den har fått mycket bra kritik och känns som något jag skulle kunna uppskatta. Om någon som läser den här bloggen sitter inne med tips på någon annan bra, tjock och ingående roman - eller en serie böcker av något slag - så tipsa gärna. Så länge ni inte tipsar om "Och världen skälvde" av Ayn Rand. Jag har försökt mig på den säkert sex gånger och gett upp varje gång - om någon vill ha ett gratis exemplar så finns det ett att hämta hos mig, annars skänker jag det till Myrorna snarast.
1

Den åldrade kvinnokroppen och oron som kom av sig

För några år sedan - tre ungefär - så såg jag någon dokumentär om Hollywood. En halvdan dokumentär, en sådan man inte minns namnet på och som inte vinner några titlar alls. Konstlade intervjuer och leenden så vita att man kan behöva ha solglasögon inomhus för mindre. Men den här texten ska inte handla om blekta tänder - den här texten ska handla om att vara kvinna och att åldras. Att gå från tjugo-någonting till trettio-någonting (och så småningom fyrtio, femtio och sexitio-någonting. Och så vidare.) 
 
Meryl Streep. Bild från Pinterest.
 
Jag minns inte så mycket från den där dokumentären, men jag minns en sak. En ung skådespelerska, märkbart oroad, som log stort och sa något i stil med följande: "man får ju passa på att ta alla roller man kan få nu, efter trettio slutar dom att ringa." Sedan skrattade hon brett förstås, och blinkade mot kameramannen. Kanske blinkade han tillbaka - det vet jag inget om. Däremot vet jag att jag undrade över om någon manlig skådis någonsin skulle få för sig att oroa sig över detsamma. Satt George Clooney eller Colin Firth någonsin och våndades över att telefonen en dag skulle tystna, till förmån för en yngre, mer smärt förmåga? Min magkänsla säger mig att så aldrig var fallet.
 
Det här fenomenet, den kvinnliga åldersnojan, är långt ifrån något som endast existerar i Hollywood. Den existerar överallt. I varenda liten cell av den stora samhällskroppen finns den, och den gör sig ständigt påmind. Det räcker med att gå in på sitt lokala Åhléns för att mötas av stora skyltar som skanderar ut att det just idag är 3 för 2 på föryngrande ansiktskräm - för varför se ut som 35 när man kan se ut som 25, eller som 25 när man kan se ut som 19? I litteraturtermer skulle man nästan kunna tala om en slags Lolitaeffekt, och för dom som är bekanta med vad det innebär så associeras det förmodligen inte till något särdeles trevligt.
 
Goldie Hawn, fotograferad någon gång under tiden då det begav sig. Bild från Pinterest.
 
Min poäng är inte att äldre kvinnor aldrig någonsin uppskattas; för det gör dom, naturligtvis. Min poäng är att den äldre kvinnokroppen inte spelar på samma villkor som den äldre manskroppen. Mannen kan spela den romantiske älskaren ett helt liv - men efter en viss ålder blir det förmodligen betydligt vanligare att de kvinnliga skådisarna erbjuds andra typer av roller än den undersköna älskarinnan eller den rotlösa, äventyrslystna femme fatalen. Kvinnokroppen verkar ha sina givna roller: hon är älskarinnan, sedan är hon hustrun, sedan modern - sedan intet. Eller jo, hon är möjligtvis haggan, ni vet sådär som Meryl Streep i Djävulen bär Prada. En fantastisk film, förövrigt. Jag tror nog att ni förstår min poäng. Jag behöver nog inte ens nämna att det mer eller mindre förväntas av en att hålla vissa kroppsmått, en viss vikt och en viss stil allt eftersom man förflyttar sig inom dessa kvinnoroller? Säg den tjocka, håriga, rynkiga dam som skulle få chansen att axla rollen som kärleksintresse i nästa romantiska drama på vita duken. Jag kan däremot nämna en hel del män med samma attribut som definitivt skulle kunna få chansen. Sunkigt? Absolut. 
 
Susan Sarandon. Bild från Pinterest.
 
Detta konstaterande till trots så måste jag ändå säga att jag känner hopp inför framtiden. Jag tror på kvinnors uppkäftighet och förmåga att vara obekväma - och jag tror att den uppkäftigheten kan leda oss framåt, mot en värld där en kvinna oavsett ålder kan möta världen och publiken utan att dömas allt för hårt för rynkorna hon eventuellt bär i pannan. Jag tror och hoppas på en Mrs Robinson-revolution (ni vet, från filmen The Graduate med Dustin Hoffman) - en revolution där en av effekterna blir att den unga skådespelerskan inte längre behöver oroa sig för att telefonen ska tystna om hon struntar i att fylla pannan med botox efter det att hon nått 40-strecket. En värld där ungdomen inte längre är det högst dyrkade - utan bara... är. En period i livet som alla andra. För, livet slutar ju som bekant inte efter 30. Det har knappt ens hunnit börja. Och nog vore det synd om telefonen tystnade innan den match vi väljer att kalla livet ens har hunnit nå första halvlek?
 
Dustin Hoffman & Anne Bancroft.
 
I perioder har jag kommit på mig själv med att relatera till den unga, oroliga skådespelerskan jag nämnde i början av det här inlägget. Om min bästa tid är nu, hur ska jag då bära mig åt för att hinna med så mycket som möjligt? Hur ska jag lyckas med att krama ut varje dyrbart sandkorn ur ungdomens timglas innan min kvinnokropp går över från älskarinnans tidsålder till moderns? Jag har sneglat åt den skinande hyllan med extra dyr ansiktskräm på Åhléns - men hittills har jag stått emot. Min bästa tid är nu, det är förvisso sant. Men den slutar inte vid 30, eller ens vid 40. Den slutar när jag dör. Och dit, mina vänner, är det förhoppningsvis ett bra tag kvar.
0

Utmaning 6: Något oförlöst

Dags för del 6 i den lilla utmaningen jag pysslar med här på bloggen för tillfället. Dagens tema har rubriken "något oförlöst". Jag har vankat lite av och an gällande vad jag ska skriva i det här inlägget, och jag ber om ursäkt på förhand ifall saker och ting ter sig lite röriga. Nåväl. Ingen tid att förlora, låt oss börja.
 
*
 
Dagens tema är "internaliserat klassförakt". Ett tema som, tyvärr, ligger lite för nära mig själv och min egen identitet. Utan att delge allt för många detaljer kring min uppväxt eller min ekonomiska bakgrund så kan jag beskriva den ekonomiska situationen under mina uppväxtår med följande uttryck: upp och ner. I perioder var det bättre, av olika anledningar, och vid andra tillfällen var det botten - verkligen botten. Det gjorde att jag dels skämdes över att vara den i klassen eller kompisgruppen som inte hade det som "alla andra" verkade ha, men också att jag i vissa perioder fick smak på just de sakerna. Desto ondare gjorde det givetvis när den känslan togs ifrån en, och man var tillbaka i att inte kunna göra eller äga vissa saker. Klasstillhörighet har givetvis att göra med mer saker än ekonomi, men jag väljer ändå att skriva utifrån det perspektivet - och begränsa mig ganska mycket till det - annars kommer det här inlägget att bli alldeles för långt för att någon ska orka ta sig igenom det.
 
Det jag nämnt ovan ledde till stora känslor av frustration inom mig, förstås. Jag var så arg på så mycket som yngre - men inte på det jag kanske borde riktat min ilska mot, såsom otrygga anställningsformer, ett samhälle som uppmuntrar till masskonsumtion av prylar vi egentligen inte behöver, och så vidare. Istället riktade jag min ilska mot min egen tillvaro och såg det som min egen förbannade plikt att bli allt det jag inte var, men gärna ville vara. Det sitter kvar än idag, även om jag har en helt annan analys nuförtiden. Jag är livrädd för att en dag befinna mig i den ekonomiska situation jag fick erfarenhet av under delar av min uppväxt, och är därför nitisk med att aldrig vara nöjd, att alltid sträva framåt - förevigt framåt. Jag tänker att om jag hela tiden gör det så kommer det att vara garanten för att mina eventuella barn aldrig ska behöva känna den frustration jag en gång kände, och fortfarande känner emellanåt. Samtidigt kan jag bli mäkta irriterad på människor som exempelvis skaffar barn och sedan klagar över att deras ekonomiska situation inte är hållbar. Lite i stil med "det skulle du tänkt på innan!", och det skäms jag över något så förbannat. Jag jobbar väldigt mycket med det där. Det handlar nog mest om att riva upp gamla sår - jag ser mina egna erfarenheter och känslor i andras liv och erfarenheter, och istället för att liksom stötta och peppa så känner jag den där jobbiga irritationen bubbla upp. Jag tänker att det förmodligen är ganska typiskt. Tidigt lär vi oss att slicka uppåt och sparka nedåt, och jag själv är inget undantag - min bakgrund till trots.
 
Ibland händer det att jag här på bloggen skriver om materiella ting jag vill äga, resor jag vill göra - etcetera. Ett färskt exempel är att jag häromdagen nämnde att jag en dag vill äga en Burberrykappa, och att det är en rimlig dröm för mig. För det är det, idag - tack vare mitt extrajobb, och min förmåga att snåla när det krävs av mig. Jag är en materialist ut i fingerspetsarna, jag älskar saker. Älskar att konsumera. Jag tror att det har att göra med att det fortfarande ligger ett slags skimmer över det för min del - allt det jag alltid sett men inte kunnat köpa KAN jag nu köpa och göra. Det behöver inte vara en Burberrykappa, det kan vara att unna sig själv det lite dyrare pastamärket eller att ta en fika på stan "bara sådär". Så med andra ord bidrar jag definitivt till den konsumtionshets jag egentligen borde förakta. Skäms jag över det? Ja och nej. Jag skäms över att samhället fortfarande ser ut som det gör, eftersom det bevisligen exkluderar så många människor från att känna att de lever ett drägligt liv, men jag skäms inte över den "lycka" jag ändå känner när jag konsumerar något. Där och då, i stunden, känner jag ju liksom att "det här är jag fan värd" - och det är jag. Alla är det. Ändå har alla inte tillgång till det, och det är där själva kruxet uppstår. Jag tror att vi rent generellt placerar mycket av vår identitet i de prylar vi äger, och då blir det plötsligt rimligt för en mellanstadie-elev att mobba en annan mellanstadie-elev för att hen har "fel" märke bak på jeansen. And that shit is fucked up, man.
 
Det här inlägget skulle kunna bli otroligt långt - mer än dubbelt så långt än vad det redan är - så jag väljer att avsluta här. Jag tror att jag fått fram någon form av poäng, och jag har uppfyllt temat för utmaningen ifråga, så jag känner mig ganska nöjd. Jag har förlöst lite av det oförlösta genom att skriva en offentlig text, och det är alltid en början.
 
Over and out.