0

Eureka-moment

 
När jag gick på högstadiet kunde jag för mitt liv inte förstå idén av "roten ur" i matematik. Det gick inte. Gång på gång försökte den väldigt oengagerade matteläraren förklara för mig - han stod lutad över bordet med sin kaffeandedräkt och sina bekymmersrynkor och förklarade lugnt och sakligt, om och om igen. Det här var alltså innan jag fick min dyskalkylidiagnos, och även om han inte sa det rakt ut så tror jag nog att han tänkte att jag var trög - eller något i den stilen. 
 
De allra flesta människor är tröga, varesig vi vill det eller inte. Vi är tröga gällande sådant som är invant. När Ica ändrade sin placering av citroner gick jag ändå till den gamla citronhyllan i nästan fyra månader innan poletten helt och fullt trillade ner. Och på lite samma tema tänkte jag komma in på seriealbumet "kunskapens frukt" av Liv Strömquist, som jag läste häromveckan.
 
 
I albumet tar Strömquist bland annat upp debatten om könstillhörighet, och det binära tvåköns-systemet. Eftersom jag själv alltid identifierat mig som kvinna (och troligen alltid kommer att göra det) och dessutom, i kombination med detta faktum, alltid uppfostrats till att det finns 1) kvinnor och 2) män, så har jag i ärlighetens namn haft lite svårt att greppa hela debatten kring "könsspektrat" och det faktum att det finns fler kön än två. Inte så att jag motsatt mig, jag har nog bara inte riktigt fattat - förmodligen eftersom debatten ligger utanför mitt egna universum. Ibland är det ju så med saker och ting - det kan vara svårt att vända upp och ner på sin egen invanda världsbild, eftersom att, tja, det är helt enkelt ganska läskigt att erkänna att man har fel emellanåt. Samtidigt finns det inget viktigare än just det - att ibland backa och kunna säga "aaahaaa, du tänker så!"
 
Strömquist förklarar på ett väldigt bra och humoristiskt sätt det absurda i det binära tvåkönssystemet och vårt samhälles fascination och besatthet av det. Hur underligt det är att så mycket i våra liv bygger på vår föreställning att det finns två kön och att dessa har vissa specifika egenskaper kopplade till sig - etc. Kort sagt, att läsa Strömquist gav mig lite samma känsla som den dagen då jag faktiskt äntligen förstod vad "roten ur" innebar. Det var tack vare en kompis som satte sig bredvid mig, pekade lite här och var i matteboken och sedan ritade upp ett exempel i sitt eget häfte - och helt plötsligt var det som om en helt ny värld öppnade sig. Liksom - va - var det inte svårare än så? Nä, det var det visst inte. Där ser man!
 
 
Nu handlar ju "kunskapens frukt" inte endast om det binära tvåkönssystemet och det absurda i det, utan om en hel drös andra saker också - mens, bland annat - men ändå är det just det förstnämnda som kommer att fastna hos mig. Jag känner verkligen att jag äntligen greppat varför det är så viktigt att inte hela tiden utgå från att det bara finns två kön, och vikten av att feminismen inte endast ska röra sig inom ramarna för "det är viktigt att kvinnor kan göra samma sak som män/att män kan göra samma sak som kvinnor" utan snarare "det är viktigt att människor kan göra det människor känner för att göra utan att dömas för det." Som sagt - jag har inte motsatt mig detta innan, men jag har kanske känt att diskussionen ibland galopperat en halv kilometer framför mig och att jag lite förvirrat sprungit bakom och försökt greppa en massa begrepp och teorier utan att riktigt veta var jag ska göra av dom. (Och samtidigt tycker jag att det är viktigt att minnas att mycket av den diskriminering kvinnor fått utstå har varit relaterad just till att dom är/identifierar sig som kvinnor i motsats till män, då ju män hela tiden varit det "härskande" könet, ja ni fattar. Jag tänker att det typ är två parallella diskussioner, som måste kunna samexistera på ett bra sätt. It's the sign of an educated mind to be able to entertain a thought without accepting it, och så vidare.)
 
Så. Lång och spretig text, men för att sammanfatta:
 
1) Jag kan absolut rekommendera seriealbumet Kunskapens frukt av Liv Strömquist. Läs det.
2) Det binära tvåkönssystemet är jättekonstigt. Alltså verkligen JÄTTE-konstigt.
 
Klart slut.
0

Tre kvinnor och en man

 
 
Early bird catches the worm, tänkte jag för mig själv igår kväll och ställde således klockan på 06.15. Strax efter 07 var jag på plats på Akademibokhandeln, och strax innan åtta gick jag ut genom de automatiska dörrarna med fyra fina fynd. Jag är  väldigt nöjd - men någon Carl Jonas Love Almqvist eller Bodil Malmsten blev det inte. "Drottningens juvelsmycke" fanns dock faktiskt på rean, men jag sneglade på första sidan och kände att det inte riktigt fångade mig. Jag kan köpa den en annan gång om jag skulle ångra mig (och rean sträcker sig ju faktiskt längre än bara idag, så än har inte sista tåget gått.) Vad kom jag hem med då? Kanske ni undrar. Jo, följande:
 
1. Universum i din hand - Christophe Galfard
 
"I Universum i din hand får vi följa med på en fantasieggande resa till ytan på vår döende sol, vi blir krympta till en atoms storlek och fastnar i avlägsna svarta hål. Under resans gång ges nya insikter om den vetenskap som just nu är på väg att förändra vår kunskap om universum för alltid - fysiken.

Komplicerade ämnen som kvantmekanik och Einsteins relativitetsteori görs plötsligt till något greppbart när Christophe Galfard med elegans och humor levandegör universums skönhet. Galfard utforskar de riktigt, riktigt stora frågorna - alltings början, livets mening och mänsklighetens framtid - utan att använda vare sig grafer eller ekvationer." 
 
Kommentar: jag är väldigt peppad på just denna. Den har fått bra recensioner, och jag gillar att läsa om rymden/fysik/naturvetenskap i allmänhet om det kommer i ett relativt lättillgängligt format. Tycker om att läsa saker som får mig att känna mig som ett pyttepyttelitet minisandkorn i det gigantiska universum. Det är coolt.
 
 
2. Flickorna - Emma Cline
 
"Det var skratten som fick mig att titta upp, och flickorna som fick mig att fortsätta titta.

Så börjar Evie Boyds berättelse om den sommar i Kalifornien 1969 som förändrade allt.

I början av sommaren är hon fjorton år, uttråkad och otålig. Snart måste väl allting börja? Pappan har lämnat hennes mor för en yngre kvinna och en tyst förtvivlan präglar hemmet.

Det är i parken som Evie får syn på flickorna, en grupp med långa trassliga hår och smutsiga klänningar. De rotar i soporna efter mat och har något vilt över sig, men verkar samtidigt fria. När Evie några dagar senare möter en av dem, Suzanne, får hon följa med till en ranch där den karismatiske Russell lever med sin »storfamilj«, unga kvinnor som verkar göra vad som helst för honom. Evie dras in i Russells trollkrets. Först när hon är för långt in för att kunna backa förstår hon att det som håller på att hända är någonting fruktansvärt, något som kommer att sluta med död.

Den 27-åriga Emma Clines romandebut är en av de senaste årens stora litterära händelser. 35 länder köpte på kort tid rättig heterna. Romanen bygger löst på historien om Charles Manson och de mord som han fick sina kvinnliga följare att begå i slutet av 60-talet."
 
Kommentar: En bok det snackats en hel del om i litteraturkretsar under det senaste året. Det ska bli intressant att se om en lever upp till hypen. Har lagt den i min kundkorg på bokus flertalet gånger utan att klicka hem den, så jag är glad att jag äntligen fick tummen ur röven och faktiskt fick med den hem.
 
 
3. Binas historia - Maja Lunde
 
"Binas historia" är en roman om en av de slumrande katastrofer som alltmer kommer i blickfånget: bidöden. Krisen med bisamhällen som slås ut världen över kan se ut som en perifer detalj i det ekologiska systemet. Men utan bin, ingen pollinering. Utan pollinering, inga växter. Och vad är förutsättningarna för liv utan växter?

William är en melankolisk biolog och fröhandlare i England 1852, som bygger en helt ny sorts bikupor för att ge ära och berömmelse åt sig själv och familjen.

George är biodlare i USA 2007 och kämpar för sin överlevnad men hoppas att sonen kan rädda gården. Men något håller på att hända med hans bin.

Tao arbetar med handpollinering i ett framtida Kina där bina har försvunnit. Hennes högsta önskan är att sonen ska få ett bättre liv.

Från de första trevande försöken att odla bin över det industriella lantbruket till en framtid utan bin. "Binas historia" är tre vackert och överraskande sammanfogade berättelser om relationer mellan föräldrar och barn, och om människans sårbarhet."
 
Kommentar: Den här boken, tillsammans med "Universum i din hand" är förmodligen de två böcker ur högen som jag är mest taggad på att läsa. Jag har tänkt mycket på det här med insekternas (inkluderat binas) betydelse för vår planet den senaste tiden, och det ska bli intressant att läsa något som uppmärksammar denna allvarliga risk i romanform. 
 
 
4. Aftonland - Therese Bohman
 
"Karolina är professor vid Stockholms universitet, navigerar sig fram i den akademiska världen och lever ensam efter uppbrottet från en lång relation. När hon ska börja handleda en ny doktorand slås hon av hans självförtroende. Han säger sig ha funnit ny information som förändrar historieskrivningen av svensk bildkonst tack vare upptäckten av en kvinnlig konstnär verksam runt förra sekelskiftet. Karolina finner sig snart indragen i ett spel med flera oväntade bottnar, både känslomässigt och professionellt.

Aftonland är en idéroman om kärlek, konst och ensamhet. Karolina rör sig i intellektuella kretsar men hela tiden finns där det rent mänskligt närvarande det sexuella, det pulserande, livskonkurrensen, ledan och sveken, konsekvensernas rädsla och lockelse."
 
Kommentar: en bok jag sneglat på många gånger, men aldrig riktigt känt "YES!" inför. Nu fick den följa med hem ändå - ibland måste man chansa. Några av mitt livs bästa läsupplevelser har tillkommit genom chansningar, så det kan ju vara värt det ibland. Ska bli intressant.
1

Att ge upp en bok

 
Jag ger sällan upp böcker jag läser. Det ska krävas endel för att jag verkligen ska bestämma mig för att "nej, det här är inget för mig. Åtminstone inte just nu." Jag är ingen litterär finsmakare - jag läser allt från nobelpristagare till chiclit, science-fiction och skräck. Som grädde på moset så känner jag också att det ligger ett visst nederlag i att avsluta en bok på mitten, men den här gången känner jag mig tvungen. Jag orkar helt enkelt inte längre - åtminstone inte just nu. Jag kommer att ställa "Judas" av Amos Oz oavslutad i bokhyllan, och förhoppningsvis ta upp läsandet vid ett senare tillfälle. Så, vadan detta?
 
Jag känner såhär: det finns historiska romaner, och så finns det historiska romaner. Judas av Amos Oz tillhör den senare kategorin. Den utspelar sig i ett Israel under Ben-Gurion, och handlar till stor del om kristendomen i relation till judendomen. Romanens huvudperson, Shmuel, skriver en avhandling om judiska aspekter på Jesus, samtidigt som han förälskar sig i den äldre kvinnan Atalia och för invecklade konversationer med den intelligente mannen Gersholm Wald, hos vilken Shmuel har anställning som just samtalspartner. Det är ett intressant upplägg, och det hade kunnat bli fantastiskt, om det inte vore för den lilla detalj att det hela känns lite... gjort. Kanske är det sättet som Oz beskriver Atalia på som gör mig lite matt. Hon är urtypen av Den Mystiska Kvinnan™ och jag har svårt att tillskriva henne någon egentlig personlighet utöver detta. I samma anda är Gersholm Wald en slags stereotyp av den "galne professorn", vilket får mig att känna att författaren ifråga verkat använda endel billiga knep. Jag säger inte att jag själv inte gör det när jag skriver, tvärtom (de flesta skrivande varelser har nog några "säkra kort" i rockärmen att dra fram emellanåt) men jag säger att jag kanske hade förväntat mig mer av en författare som ändå sägs vara nobelpristagarämne. 
 
 
Mitt tidiga avbrott i läsandet till trots - det finns stycken i boken som jag tycker om. Bland annat detta, på sidan 130. Jag kan relatera endel till det, och det är något jag tänkte mycket på när jag skrev min C-uppsats om krigföring med kristen ideologi som grund.
 
Ur en teologisk aspekt är boken intressant, förstås. Jag har ändå läst tros- och livsåskådningsvetenskap upp till D-nivå, och tycker absolut att boken är läsvärd från den vinkeln. Men den del av mig som läser skönlitteratur just för att fly undan det jag ägnar (nåja, ägnat) mig åt under vardagar mellan 9 och 5 suckar inombords när hon öppnar boken, och så kan jag inte ha det. Kanske kommer det kännas annorlunda vid ett senare tillfälle. Jag hoppas det, för jag vill gilla den. Ibland är det ju så med böcker. Man vill tycka om dom, för att alla andra verkar göra det. Men så sitter man där ändå, sedan, och fattar inte grejen. 
 
Så, med dom orden - tack Judas, men nej tack. Inte just nu. Nu ska jag läsa Stephen King istället. "Att skriva" närmare bestämt. Det ska bli intressant, och jag hoppas på att inspireras till att ta mitt nya skrivprojekt ännu längre än vad jag redan hunnit med.
 
 
En rolig anekdot: jag hittade boken - den av King alltså - i vår tvättstuga. Det finns ett bord där som liksom blivit någonslags avlastningsplats för böcker som folk inte längre vill ha, så varje gång jag tvättar passar jag på att kolla igenom högarna. Denna gången blev det alltså jackpot. Jag har tänkt läsa den ett tag men inte kommit mig för att låna eller köpa den. Så, tack du okände granne för att du valde att göra dig av med just denna. Det kom väl till pass för min del.