Om en sekund och en evighet
I förmiddags ringde jag ett samtal jag väntat på att få ringa hur länge som helst. Eller, nåja, jag har väntat i tre veckor - men det har känts som om tiden krupit fram i snigelfart. Jag ringde nämligen en valpuppfödare som parade sin tik för en tid sedan, och idag var dagen jag och Mike skulle få reda på om det "tagit" - det vill säga, om det fanns någon valp i den där lilla hundmagen. En valp som skulle bli vår sen, om/när den väl kommer ut.
 
... Och det finns det. Och jag är så himla glad för det.
 
För ungefär ett år sedan adopterade jag och Mike en katt från Uppsala katthem. Vår Otto. En tjock liten pälsboll med världens största hjärta (och en helt sjuk förmåga att håra ner hela lägenheten.) Jag hade längtat efter den där katten så länge, och när vi väl hade den hos oss fäste vi oss vid den både jag och Mike. Det var bara ett problem, eller, nåväl, flera stycken egentligen. Otto var sjuk. Väldigt sjuk, och eftersom allt det där sjuka upptäcktes väldigt sent så var det problem med diverse försäkringar etc. Det krävdes många turer till vetrinären, specialfoder för hundratals kronor varje månad, medicin som bara kunde hämtas ut på ett visst apotek av någon jäkla anledning, och det apoteket låg tvärs över staden. Till på köpet har jag och Mike ingen bil, så det var ett jäkla åkande med buss fram och tillbaka titt som tätt. Särskilt som medicinen var tvungen att specialbeställas och man bara kunde ta hem en flaska i taget. (Det låter absurt när jag skriver det, blir så sur när jag tänker på hur krångligt vissa grejer är i det här landet.)
 
Vår fina pälskling. Gud vad jag saknar dig.
 
Efter många om och men bestämde vi oss för att vi inte kunde ha kvar honom. Även om vi var villiga att offra tid och pengar så visade han många tecken på att vilja vara en utekatt, en möjlighet vi inte kunde ge honom eftersom vi bor i lägenhet några trappor upp, och i samråd med katthemmet så fick han komma till en familj i ett stort hus på landet. Det var rätt beslut, men det gjorde så jäkla ont. Djur är ju en del av ens familj (jag är en mästare på att skämma bort mina husdjur, när Mike var hemma i mitt föräldrahem för första gången förfasades han över det faktum att jag alltid låter deras katt Findus sova i min säng fast mamma tjatat i säkert tio år om att han inte får göra det, och att jag dessutom ger honom köttbullar när ingen annan märker det.) (Behöver jag ens nämna att jag är hans absoluta favoritperson i familjen? Det är alltid goskalas när jag kommer hem, så det så.) 
 
Jag minns så himla väl hur tom lägenheten kändes dom där första dagarna utan Otto. Jag städade bort matskålar, sålde några kattleksaker, dammade bort katthår. Försökte liksom sopa igen spåren. "Ska vi skaffa en annan katt?" frågade Mike, och visst funderade vi på det, men det gick liksom inte. Vi var inte redo för ett nytt djur.
 
Men så för några månader sedan började vi prata om att skaffa hund. Egentligen har vi pratat om det bra längre än så, men det är jag som har invänt av diverse olika anledningar. Dels för att 1) det är dyrt och 2) det är endel jobb. Men med tiden har jag mjuknat inför tanken och nu ser jag verkligen fram emot det. Mike har ju haft hund förut så han vet hur det är, och jag längtar efter långpromenader i skogen med en pälsig kompis. Någon att ha i knät när man sitter i soffan om kvällarna. En blöt liten nos som pussar en när man haft en tuff dag. 
 
Rasen vi bestämt oss för är Bichon Havanese. En liten hund, med andra ord. Liten och fluffig.
 
Bild från Pinterest.
 
Jag kan inte fatta att vi snart har en sån här liten varelse hemma hos oss? En tredje familjemedlem? En hund som är vår? Att vi ska bli matte och husse tillsammans? Att jag ska gå omkring med hundbajspåsar och smuligt hundgodis i fickorna och vara en såndär människa som hela tiden måste böja sig ner och fråga "vad har du i munnen?" med överdriven bebisröst? Det är helt sjukt?
 
Snart och snart egentligen. Valpen kommer vara leveransklar i januari. Det är om en sekund, och en evighet. Kanske mest en evighet. Nu får tiden gärna snabba sig lite framåt. 
Hej och hå i lingonskogen
Jag har skickat in min D-uppsatsidé och det känns både bra och dåligt. Bra för att jag kommit fram till en frågeställning som känns intressant och givande att arbeta med, dåligt för att jag vet att det väntar en hel del jobb framöver (nej, jag lyckades inte välja något "lagomt", dessvärre.) 
 
Long story short: under höstterminen skrev jag en C-uppsats rörande krig utifrån kristen etik med kriget mot terrorismen som exempel, och i min D-uppsats tänkte jag nu se närmare på kvinnlig(a) gudsbild(er) kopplat till pacifism. Ena halvan av mig är otroligt peppad, den andra undrar vad fan jag håller på med.
 
 
*Dramatisk webcambild som visar hur jag känner just nu*
 
Nåväl. Det löser sig med skridskor så länge det finns is. 
 
Igår var jag och Lydia på långpromenad i stadsskogen. Vi hittade lingon bland all mossa och granris, och jag drabbades av något akutsug efter att åka ut på landet för att plocka bär och svamp. Vill göra kantarelltoast med egenplockade kantareller, typ. Egen lingonsylt. Egen blåbärssaft. Det lär ju inte bli av eftersom jag har noll aning om var man hittar såväl rikliga mängder bär som svamp runt Uppsala, men hey ho. A girl can dream. Och lingonen lyste så vackert röda i allt det gröna, mörka.
 
 
Annars är det bra. Lite stressigt, men helt okej. Jag ska jobba hela helgen och det känns sådär, hade hellre varit ledig och legat på soffan. Men, jag behöver pengarna, och dessutom är det oftast ganska trevligt att jobba när man väl är på plats. Det jobbigaste är känslan innan, vetskapen om att klockan ringer okristligt tidigt och att man kommer känna av spänningar i ryggen efter dagens slut. Men det får det vara värt, för pengarna går in på sparkontot där jag just nu har mina hundpengar, det vill säga sånt som ska gå till det kommande hundköpet, diverse tillbehör, etc. 
 
Vad är väl ett morgonpass på jobbet, mot känslan av att en dag i framtiden få ta ut en sånhär varelse på långpromenad i lingonskogen?
 
 
Bild från Pinterest.
När ingenting går som det ska
De senaste 18 timmarna har saker och ting verkligen bara gått åt skogen. Först fick vi veta att valpkullen vi väntade på dessvärre 1) endast bestod av en valp och 2) den klarade sig inte, utan dog bara några minuter efter födseln. Känns så sorgligt att tänka på, även om vi var inställda på att det förmodligen inte skulle bli någon valp till oss eftersom vi var sena med att anmäla intresse. Det hade känts helt okej om valpen överlevt och fått möjligheten att ge glädje till någon annan familj, men nu får ingen alls någon valp, och tiken går omkring och är ledsen och letar efter sin lilla. Man kan få ont i hjärtat för mindre. För mig och Mike innebär det ju egentligen bara lite längre väntetid. Vårvintern 2018 hoppas vi alltså på att få hem vårt lilla pälsknyte.
 
Sedan, imorse, så började jag dagen med att tappa min telefon i backen, så att den dog. Lyckligtvis hade jag bara 1 månads bindningstid kvar på kontraktet, och efter lite kontakt med halebop lyckades jag beställa en ny telefon och föra över den restrerande bindningstiden till den. Inget större problem egentligen, men nu är jag ju utan telefon i några dagar och det medför ju alltid lite krångel.
 
Nåväl. Livet går vidare. Om jag ska försöka se något positivt så tror jag att det är bra för mig att veta att sådant här kan hända, gällande händelsen med valpen, alltså. Jag blir lätt så exalterad och tar ut så mycket glädje i förskott, kan inte låta bli att titta på små fina halsband och tuggleksaker och allt möjligt. Nu vet jag att det ibland händer såna här saker, och att det är bra att vara förberedd på det, även inför nästa kull där vi har chans att bli matte och husse. Mamma försökte trösta med att säga att det dessutom är lättare att få en hund rumsren på våren, och jag antar att hon har rätt. Mike och jag passade även på att boka den där resan vi planerat, till Köpenhamn, så nu har vi något att se fram emot på riktigt.
 
Efter regn kommer solsken.