0

Eureka-moment

 
När jag gick på högstadiet kunde jag för mitt liv inte förstå idén av "roten ur" i matematik. Det gick inte. Gång på gång försökte den väldigt oengagerade matteläraren förklara för mig - han stod lutad över bordet med sin kaffeandedräkt och sina bekymmersrynkor och förklarade lugnt och sakligt, om och om igen. Det här var alltså innan jag fick min dyskalkylidiagnos, och även om han inte sa det rakt ut så tror jag nog att han tänkte att jag var trög - eller något i den stilen. 
 
De allra flesta människor är tröga, varesig vi vill det eller inte. Vi är tröga gällande sådant som är invant. När Ica ändrade sin placering av citroner gick jag ändå till den gamla citronhyllan i nästan fyra månader innan poletten helt och fullt trillade ner. Och på lite samma tema tänkte jag komma in på seriealbumet "kunskapens frukt" av Liv Strömquist, som jag läste häromveckan.
 
 
I albumet tar Strömquist bland annat upp debatten om könstillhörighet, och det binära tvåköns-systemet. Eftersom jag själv alltid identifierat mig som kvinna (och troligen alltid kommer att göra det) och dessutom, i kombination med detta faktum, alltid uppfostrats till att det finns 1) kvinnor och 2) män, så har jag i ärlighetens namn haft lite svårt att greppa hela debatten kring "könsspektrat" och det faktum att det finns fler kön än två. Inte så att jag motsatt mig, jag har nog bara inte riktigt fattat - förmodligen eftersom debatten ligger utanför mitt egna universum. Ibland är det ju så med saker och ting - det kan vara svårt att vända upp och ner på sin egen invanda världsbild, eftersom att, tja, det är helt enkelt ganska läskigt att erkänna att man har fel emellanåt. Samtidigt finns det inget viktigare än just det - att ibland backa och kunna säga "aaahaaa, du tänker så!"
 
Strömquist förklarar på ett väldigt bra och humoristiskt sätt det absurda i det binära tvåkönssystemet och vårt samhälles fascination och besatthet av det. Hur underligt det är att så mycket i våra liv bygger på vår föreställning att det finns två kön och att dessa har vissa specifika egenskaper kopplade till sig - etc. Kort sagt, att läsa Strömquist gav mig lite samma känsla som den dagen då jag faktiskt äntligen förstod vad "roten ur" innebar. Det var tack vare en kompis som satte sig bredvid mig, pekade lite här och var i matteboken och sedan ritade upp ett exempel i sitt eget häfte - och helt plötsligt var det som om en helt ny värld öppnade sig. Liksom - va - var det inte svårare än så? Nä, det var det visst inte. Där ser man!
 
 
Nu handlar ju "kunskapens frukt" inte endast om det binära tvåkönssystemet och det absurda i det, utan om en hel drös andra saker också - mens, bland annat - men ändå är det just det förstnämnda som kommer att fastna hos mig. Jag känner verkligen att jag äntligen greppat varför det är så viktigt att inte hela tiden utgå från att det bara finns två kön, och vikten av att feminismen inte endast ska röra sig inom ramarna för "det är viktigt att kvinnor kan göra samma sak som män/att män kan göra samma sak som kvinnor" utan snarare "det är viktigt att människor kan göra det människor känner för att göra utan att dömas för det." Som sagt - jag har inte motsatt mig detta innan, men jag har kanske känt att diskussionen ibland galopperat en halv kilometer framför mig och att jag lite förvirrat sprungit bakom och försökt greppa en massa begrepp och teorier utan att riktigt veta var jag ska göra av dom. (Och samtidigt tycker jag att det är viktigt att minnas att mycket av den diskriminering kvinnor fått utstå har varit relaterad just till att dom är/identifierar sig som kvinnor i motsats till män, då ju män hela tiden varit det "härskande" könet, ja ni fattar. Jag tänker att det typ är två parallella diskussioner, som måste kunna samexistera på ett bra sätt. It's the sign of an educated mind to be able to entertain a thought without accepting it, och så vidare.)
 
Så. Lång och spretig text, men för att sammanfatta:
 
1) Jag kan absolut rekommendera seriealbumet Kunskapens frukt av Liv Strömquist. Läs det.
2) Det binära tvåkönssystemet är jättekonstigt. Alltså verkligen JÄTTE-konstigt.
 
Klart slut.
0

Den största slampan i stan

Bild från Gyalskin @ Tumblr
 
Magnus Betnér sa en gång att han hoppas att hans framtida dotter blir stans största slampa, eller något i den stilen. Att hon ska knulla runt så att det står härliga till, och dessutom unna sig att njuta av det. Och det uttalandet fick han mycket skit för, såklart, eftersom folk förfasades över tanken på att någon skulle kunna önska sig att ens dotter blir, ja, vad ska man kalla det, en knullpåse. En madrass. En sköka och en hora, en kropp med hål i, ett kuttersmycke, en lösaktig - listan är lång. Hur vågade han? Hur kunde han? Sin egen dotter! 
 
Under sommaren har jag läst boken "Flickan och skammen - en bok om samhällets syn på slampor" av Katarina Wennstam. Det är en bok som berör det som de allra flesta flickor någon gång i livet går igenom - rädslan för att vara en hora, eller skammen man tvingas gå igenom om man faktiskt stämplas som det. Jag har befunnit mig på båda sidor om den pärsen, så jag vet precis hur det är. På högstadiet cirkulerade det under en tid diverse bilder i olika killars mobiltelefoner. Inte på mig, men på en tjej som förmodligen tagit dom här bilderna på sig själv för att hon litade på någon som hon var kär i - eller inte kär i för den delen. Helt plötsligt var hon en slampa. Någon sa; "att knulla med henne är som att vifta med kuken i Globen" och vi - även jag - skrattade, för det var ju så man skulle göra när osköna killar skämtade om slampiga tjejer.
 
 
"Flickan och skammen" går att köpa på bokus, om man klickar HÄR.
 
Många år senare var det jag som var slampan. Kanske inte på samma sätt, men ändå en slampa. Jag hade nämligen ganska många förhållanden som tonåring, mer eller mindre långa sådana. Och det, det var inte okej. Kanske var det till och med värre än att ligga runt, för det visade ju tydligt att man inte tog känslor på allvar. Att man var slynig. Killarna som gjorde samma sak var det däremot inga problem för - dom lekte av sig lite helt enkelt, och att leka av sig, det var väl ändå en manlig rättighet? Ett av mina ex sa en gång "det fattar du väl hur det känns för mig, när man får höra att du varit med en massa andra killar innan? Fattar du inte att det är jobbigt? Ingen kille vill vara med en tjej som har varit med så många andra."
 
Märk väl här att "många" är en sanning med modifikation. Antalet människor jag hamnat i säng med går att räkna på två händer, och in the big scheme of things kan jag knappast räkna mig själv som en slags tjejernas Hugh Hefner. Men det är inte det viktiga här - det viktiga var att en kille tyckte att det var en skymf mot honom, att jag, hans flickvän, hade tagit sig friheten att tycka om andra killar innan hon träffade honom - han som borde vara det heliga centrat i hennes sketna, obetydliga lilla tjejliv. Jag borde såklart bett honom dra åt helvete. Gjorde jag det? Inte då. Jag ursäktade mig. Ursäktade det faktum att jag råkat födas med någon form av lust, ursäktade det faktum att jag raserat hans idealbild av madonnan - den rena, änglalika varelsen med oskulden intakt. Samma snubbe trodde förövrigt att fittan kunde "tänjas ut" om den "fått för mycket kuk". Är inte det fantastisk logik förövrigt? Att ens fitta på något magiskt sätt skulle kunna bli stor som ett hus genom att ligga med 100 olika kukar, men samtidigt skulle ha förmågan att förbli "trång" om den penetreras av en och samma kuk 100 gånger? En annan viktig poäng, som Wennstam även tar upp i sin bok, är att det inte nödvändigtvis krävs att man som tjej har legat med "många" för att bli stämplad som slampa eller hora. Det räcker med att man gör slut med någon som vill hämnas och därför sprider ett rykte, eller så kanske man ligger med två personer med ett "för kort" mellanrum - vem som nu egentligen bestämmer vad "för kort" är, annat än en själv då, såklart.
 
Bild från Pinterest, konstnären heter Carol Rossetti.
 
Att jag är feminist är väl knappast någon hemlighet vid det här laget, och en hjärtefråga för mig är verkligen tjejers rätt till sin egen lust och till sina egna kroppar. Rätten att göra vad fan man vill med sin egen förbannade kroppjävel, utan att någon ska ha en åsikt om det. Rätten att njuta på riktigt, inte knulla med magen indragen och ögonvrån i spegeln på väggen för att kontrollera så att man inte ser fel eller fet ut. Rätten att gå hem med en, två, fyra, sex, åttiosju snubbar efter krogen om man så vill det, och rätten att klä sig precis som man känner för utan att få höra att man "bad om det" om något händer en. Jag hoppas att min egen framtida dotter lever i en värld där hon inte behöver ha en klump i magen när hon passerar skolans killgäng - en klump som finns där för att hon vet att ett enda ord, en enda stämpel, kan hindra henne från att någonsin se sig själv i spegeln igen utan att undra om "alla" tycker att hon är "sån" och vad hon i så fall behöver göra för att slippa vara just "sån". Jag hoppas att det i hennes framtid finns en möjlighet för henne att vara både horan och madonnan och inget däremellan - beroende på vad hon känner för, just precis den dagen. Jag hoppas att hon träffar en partner som skiter i huruvida hon har hår mellan benen eller inte, och som har vett att se till att hon också får ha det najs och inte bara ligga där som en död sill mellan lakanen för att ta emot det som så många verkar tro är någon form av helig sexualgraal - nämligen Kuken™. Jag hoppas helt enkelt att hon får leva i den värld som idag ter sig så förbannat omöjlig.
 
Man kan problematisera sex och då även såkallad "lössläppthet" på hur många sätt som helst. Vilhelm Moberg gjorde det redan 1949 i sin bok "Utvandrarna" där han skildrar hur Ulrika i Västergöhl, en prostituerad kvinna, får ett utbrott över hur en anställd i kyrkan å ena sidan förbannar henne och menar att hon aldrig ska komma till himlen - men å andra sidan även har varit kund hos henne. 
 
"Hora?! För dig, Per Persson? Är jag en hora, så är du en lika stor horbock!"
"Vad vräker du ur dig, kvinna?!"
"Hora för dig, kyrkvärd? Vad sa du till mig, förr i världen? När du kom till mig med riksdalern i ena handen och kuken i den andra? Då, då dög horan!"
 
Bara denna korta dialog skildrar i all sin enkelhet det dubbelspel som fortfarande existerar rörande tjejers sexualitet. Man är "damned if you do, and damned if you don't". Knullar man inte så är man en stuck up madonna, och om man knullar så är man en hora som borde spara sig. Ingen kille vill ha en tjej som varit med många, men alla killar vill ha en tjej som är "bra i sängen". Torde det inte vara så att det är med knullandet som med vilken annan aktivitet som helst - att man måste öva på det för att bli bra? Återigen, ett ypperligt exempel på den fantastiskt torftiga logik som ofta används när detta ämne diskuteras. Ett annat, kanske mer modernt exempel, är filmen Easy A - trailer HÄR - från 2010 (som förövrigt refererar friskt till boken The Scarlet Letter från 1850, av Nathaniel Hawthorne.) Ytterligare ett exempel från populärkulturen är den shaming artisten Taylor Swift behövt utstå för sitt privatliv. Hon har, för den som inte känner till det, haft en del olika pojkvänner genom åren och dessutom tagit sig den "radikala" friheten att skriva sånger om dem. Säg den karl i kändisvärlden som fått utstå kritik för detsamma - Ulf Lundell, I am looking at you.
 
 
Med andra ord - får jag en dag en dotter, så hoppas jag precis som Magnus Betnér att hon blir den största slampan i stan. Om hon känner för det, såklart. Och jag hoppas också att hon får slippa att utstå gliringar för sitt livsval - oavsett om hon utmanar Hugh Hefner eller väljer att gå i kloster. Jag hoppas att hon träffar män - om det nu är män hon vill träffa - som inte behöver en karta för att förstå var klitoris sitter och vad man förväntas göra med den. Och jag hoppas att hon har det så in i helvete najs, på alla plan i livet. 
  
Bonus: kolla gärna in detta klipp med Aranya Johar från Unerase Poetry. Lite på samma tema.