0

Jag skulle vilja bli bättre på...

... att fotografera. I allmänhet. Jag tycker att det är kul med foto, men jag är fruktansvärt lat när det väl kommer till kritan. Att släpa med sig en kamera när man lika gärna kan nöja sig med sin telefon, det är inte riktigt min grej. Samtidigt lär det ha hänt mycket på kamerafronten sedan jag var tonåring - då var de kameror som var något att ha stora och klumpiga, på det där sättet att man behövde en separat väska för att orka med att kånka runt på dom. Nu finns ju typ, den här. Jag vill liksom inte ha något jättefancy, bara en decent kompaktkamera att ta roliga foton med, sådana som faktiskt är i tillräckligt god kvalité för att framkalla. Det är synd att man inte framkallar bilder längre på samma vis, det har något att kolla i fotoalbum snarare än att sitta och scrolla på en skärm.
 
 
En bild från Barcelona 2016. Enda gången jag orkar kånka på min systemkamera är om jag och Mike är ute och reser, för då känns det viktigare att få till fina foton att ha som minnen. Annars tror jag att jag föredrar mobilkameran därför att det är så himla simpelt. Hitta motiv, klicka, lägg på ett filter på instagram - färdigt. 
 
Appropå resor så har Mike och jag länge pratat om att vi skulle vilja åka till New York, och i år kanske blir året då det blir av. Vi skulle vilja åka innan jul, typ sammanfallande med vår fyraårsdag i November. Förhoppningsvis blir det så - förutsatt att mina föräldrar kan tänka sig att ta hand om Yan-Yan några dagar, och att ekonomin räcker till förstås. New York känns som ett resmål jag vill kunna åka till utan att behöva tänka för mycket på min budget, utan verkligen kunna unna mig när jag väl är där. Vi får se, helt enkelt. Expedia har några rätt bra deals, och om vi bestämmer oss för att åka så lär vi boka någon gång på vårkanten. Jag håller tummarna!
0

När jag bodde i London

 
I år, 2018, är det 6 år sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade till London. Jag hade fått ett stipendium från min gymnasieskola i Sverige, och skulle därav få möjligheten att spendera ett år som utbyteselev på Svenska Skolan i Richmond. Här om dagen hittade jag en mapp med bilder från det året, så jag tänkte att vi kunde ta en trip down memory lane tillsammans helt enkelt. Häng på.
 
 
Jag landade på Heathrow Airport en stekhet augustidag, tillsammans med en hel drös andra svenska utbyteselever. Vi lastades in i olika minibussar och kördes sedan iväg till sydvästra delen av staden där vi tilldelats olika värdfamiljer för det kommande året. Det var en fruktansvärt underlig känsla att sitta inträngd i den där bussen med sina tillhörigheter i en stor väska, för att sedan bli avsläppt framför en främmande dörr där man förväntades ringa på, kliva in och sedan bara... bo där. Tillsammans med människor man aldrig träffat förr. Jag hade dock tur, och fick chansen att bo hos en fantastisk familj bestående av en ensamstående mamma och hennes dotter. Jag kände mig alltid välkommen där. Det är jag tacksam för än idag.
 
 
Jag åkte från Värmland tillsammans med en annan tjej från samma skola, Anna, men väl i London hamnade vi inte i samma klass. Istället knöt jag många nya bekantskaper, varav en av dom är Frida - som ni ser på bilden här ovan till vänster. Det är jag till höger - jag var brunett på den tiden, och betydligt rundare i ansiktet om jag får säga det själv. 
 
Innan jag började på Svenska Skolan hade jag varit otroligt nervös över att inte hitta någon jag "klickade" med. Jag är en introvert person som inte alltid har lätt för att knyta nya bekantskaper, och jag kan nog uppfattas som en smula disträ ibland. Mer så förr än nu, jag tror att det var en slags försvarsmekanism jag hade som yngre: att spela obrydd för att ingen skulle fatta att man egentligen brydde sig om precis allt. Med det sagt: jag träffade flera fantastiska människor i London, varav jag fortfarande har någon form av kontakt med dom flesta idag. Vissa mer, andra mindre. Frida var förmodligen den person jag umgicks mest med under det där året - än idag är hon en person jag bryr mig väldig mycket om och uppskattar att hänga med.
 
 
Att byta Värmland mot London var minst sagt omvälvande. Helt plötsligt bestod mina helger av något annat än att mest hänga på mitt rum med skogen som enda utsikt. Jag och mina nyfunna vänner tog varje chans vi kunde att utforska staden - och många helger spenderades i Camden. Här fanns allt jag suktade efter på den tiden - bandtishor, små obskyra bokaffärer, marknadsstånd där man kunde köpa crepes med nutella - och så vidare i all evighet. Överallt fanns ljus och ljud, nya intryck, nya människor, nya smaker, nytt alltihop - och jag njöt i fulla drag. I London lärde jag mig att älska att vara ingen. I hela mitt liv fram tills dess hade jag trott att jag vantrivdes i min hemstad därför att det inte kändes okej att sticka ut, men i London insåg jag att det jag saknat var att kunna smälta in i den stora massan. Att kunna gå på gatan och inte behöva känna igen en enda människa. Att ha fler än ett café att välja på. Att kunna vara ingen alls och ändå precis den man känner för. Jag hade kunnat färga håret lila och ingen hade reagerat. Jag älskade det, och ser mig fortfarande som en människa som trivs bäst i större städer framför mindre orter av just den anledningen.
 
 
... När man minst anade det kunde vad som helst hända. Som att springa på Darth Vader till exempel. På bilden ser ni Anna, en annan kär vän jag fortfarande har kontakt med sedan den här tiden.
 
 
Jag var 17 när jag flyttade till London, och skulle inte fylla 18 förrän i maj året därpå. Hemflytten till Sverige skulle komma att ske i juni, så om jag och alla andra hade hållit oss helt och fullt till lagen skulle det ha inneburit väldigt lite tid av nattklubbsdansande för vår del, och det gick ju inte för sig. Således gjorde vi det enda tänkbara - vi tog våra ID-kort och med tunna, tunna stråk av svart nagellack och tippex förvandlade vi femman i "1995" till en trea. Otroligt nog så fungerade det, och tack vare det fick vi tillgång till Londons uteliv: ett uteliv vi främst ägnade oss åt när vi hade dåligt med pengar. Det kan låta paradoxalt, men London är ju precis som alla andra större städer i Europa fyllda av promoters som inget hellre vill än att få in så många tjejer som möjligt på diverse nattklubbar. Således gick vi oftast in gratis - och drack även gratis, även om det innebar vodka med apelsinjuice hela kvällen. Man får ta det som erbjuds när plånboken ekar tom, helt enkelt!
 
 
Jag, framför en vägg i Camden eller Brick Lane - jag minns inte riktigt. Det syns inte så bra på bilden, men jag har aldrig haft så många dåliga hårdagar som under det här året. Det kalkrika vattnet i Storbritannien fungerade dåligt ihop med mitt skandinaviska hår, och således såg jag ofta ut som om jag kletat in ett helt smörpaket i hårbotten. Inte kul. Det, tillsammans med väldigt kyliga hus och heltäckningsmatta i badrummen, är nog det enda jag inte saknar med England.
 
 
Den här puben gick jag förbi varje dag när jag var på väg till och från skolan. Jag gillar verkligen den brittiska pubkulturen. Det är utbrett på ett helt annat sätt det där, att liksom gå ut på kvällen för en öl eller lite käk. Det behöver inte vara mer eller mindre än så, och det finns verkligen en pub i varje by - oavsett hur liten den är. Det var under mitt år i England som jag lärde mig att dricka öl - och jag insåg även att jag faktiskt gillar Guinness. Yum. 
 
 
Våren 2013 var varm, och jag spenderade många kvällar vid Themsens kant. Inne i centrala London stod karuseller uppställda, och i Richmond kunde man sitta precis vid vattnet med en öl i handen och blicka ut över människor i kanoter som sakta tog sig framåt - ett paddeltag i taget. Det var terapi för mig. 2011, året innan jag flyttade från Sverige, hade jag gått igenom många svåra händelser som jag delvis redan nosat på i den här bloggen. Hösten 2012 och våren 2013 blev tack vare London ett andrum i all min sorg. Jag grät väldigt lite, och det blev lättare att försöka glömma vissa saker när man inte behövde vistas så mycket i det land där allt inträffat. I London blev jag mig själv. Jag fick chansen att växa inombords, chansen att upptäcka vem jag egentligen var - och med den insikten blev det inte fullt lika svårt att återvända hem. När livet kändes piss under sista året på gymnasiet så kunde jag se tillbaka på det jag upplevt tidigare och finna styrka i det. Det spelade inte så stor roll vad andra tyckte och tänkte om mig längre: huvudsaken var att jag själv visste vem jag var. Det här innebar inte att det jobbiga var slut, långt ifrån - men London var åtminstone början till slutet. Början till insikt. Några små, små första myrsteg - och någonstans måste man ju faktiskt börja, inte sant?
 
 
Allt som allt: året i London är ett av de bästa åren hittills i mitt liv, och kommer förmodligen alltid att vara det. Om man har chansen tycker jag definitivt att man ska testa att resa utomlands som ung, och att stanna där ett tag. Det ger mycket att få pröva sina vingar lite - man växer väldigt mycket, på flera sätt - på gott, och ont. Mest gott.
 
Det här inlägget har potential att bli hur långt som helst - jag har bara vidrört en ynka liten bråkdel av allt som hände under den här tiden i mitt liv. Ändå känner jag att det är dags att avsluta någonstans här. Jag tänkte länka några sånger jag lyssnade väldigt mycket på under det här året. Om ni klickar på länkarna: blunda och föreställ er att ni sitter på övervåningen i en röd dubbeldäckare, längst fram så att det känns som om ni svävar över marken. Det är en väldigt fin känsla. Jag vet, för jag har varit där.
 
 
Over and out. Cheers.
2

5 gamla från instagram

 
Ytterligare en dag med feberkänningar och snorig näsa. Svårt att aktivera sig särskilt mycket då, annat än att scrolla på telefonen, slöglo på tv:n och skriva lite mellan varven. Jag funderade lite på någon halvkul idé till ett blogginlägg, och kom fram till att en djupdykning i mitt instagramarkiv kanske vore kul. 
 
 
Den 30 september 2013 skaffade jag instagram. Eller ja, det är en sanning med modifikation - jag startade det instagramkonto jag fortfarande använder idag. Egentligen hade jag använt instagram sedan 2012, men av någon anledning bestämde jag mig för att skapa ett nytt konto. Jag minns inte riktigt varför. Jag la upp en bild på mitt skrivbord, kompletterade med en underlig, värmländsk hashtag och fick hela tre likes. 
 
 
1 maj 2015, två år senare, var jag på väg till Cheltenham, Gloucestershire för att spendera några dagar hos Mike. Jag knäppte den här bilden med min iPhone 4 och blev ganska nöjd med den vill jag minnas (det lär ju ha varit därför jag la upp den till att börja med.) Just den flygresan var dock inte särskilt trevlig. Oavsett hur mycket vatten jag drack kände jag mig konstant torr i munnen, jag hade spänningshuvudvärk och frös som en blöt hundvalp. Ändå var jag på bra humör, förstås. Jag skulle ju till Mike! En quote från England's Jerusalem i kombination med bilden genererade 19 likes. 
 
 
Senare samma år, i september, hade jag landat i Uppsala. Den hösten spenderade jag många, många kvällar på Norrlands nation med en körsbärsöl eller två i handen, och när jag inte befann mig i Uppsala så befann jag mig i England, hos Mike. Vi hade förlovat oss i augusti samma år, och började så smått planera att flytta ihop i Sverige så snart som möjligt - men att hitta en lägenhet på Uppsalas bostadsmarknad var lättare sagt än gjort.
 
 
Men - i januari 2016 fick vi tag i en lägenhet, 30 nyproducerade kvadrat i centrala Uppsala. Mike flyttade till Sverige, och den 21 mars 2016 postade jag en bild på min frukost från vårt gemensamma hem. Jag åt så fruktansvärt många avokadomackor under den här perioden - jag vill inte ens veta hur stor andel av mitt CSN som gick åt till avokados, eller till mat över huvud taget. Lägenheten var fin men trång, och det fanns ingen matbutik i närheten annat än en liten hörnbutik med helt hutlösa priser. Ändå handlade vi oftast där. Hyran var orimligt hög och ganska snart började vi leta nytt. En trea i Flogsta var målet, och jag höll alla tummar och tår jag hade för att min kötid hos Studentstaden skulle räcka hela vägen fram. 33 personer gillade avokadomackor precis lika mycket som jag.
 
 
Mitt tumhållande fungerade, för i juli samma år fick vi tillträde till just en trea i Flogsta. Flytten gick från nyproducerat, fräscht och vitt till orangea tegelbyggnader, dragiga fönster och en hall som någon fått för sig att måla mörkt, mörkt vinröd - men det gjorde ingenting. Hyran var lägre, ytan större, och vi fick chansen att bo granne med Ica Väst (Ica Bäst) - Uppsalas rimligaste icabutik. Bra för både ekonomi och relation. I oktober vankades det Halloweenfirande, och den här bilden knäppte jag i vårt sovrum - ett sovrum som idag genomgått en radikal förändring till det bättre. Sjukhussängen och den stökiga byrån till trots så blev den här bilden väldigt gillad, typ 120 likes eller något tror jag (ja jag vet att det finns människor som får typ 300 likes av att lägga upp en simpel selfie, men vi vanliga dödliga får kämpa lite hårdare helt enkelt.) Ser ni vad jag föreställer förresten? Duuuuh, en naken sim såklart. 
 
... And that's the way the cookie crumbles.