0

A Saturday in Stockholm

 
Imorse gick Mike och jag upp tidigt för att hoppa på tåget mot Stockholm. Vi hade bestämt oss för att gå på Fotografiska denna påskafton till ära, så så fick det också bli.
 
 
Eftersom vi båda har en tendens att bli väldigt trötta när vi är omgivna av mycket folk så var vi i stan strax innan 09 - så himla skönt att bara strosa omkring när det är relativt folktomt. Vi gick igenom Gamla Stan på väg ut mot Stadsgårdshamnen, så vi stannade till på café Schweizer och köpte färskpressad apelsinjuice. Man får passa på!
 
 
Min skatt!
 
Väl framme på Fotografiska så var det utställningen Devotion! 30 years of Photographing Women (Ellen von Unwerth) den som jag var allra mest peppad på - men i ärlighetens namn tyckte jag bättre om The Extraordinary World of Christian Tagliavini - den var helt sjukt häftig och jag rekommenderar verkligen alla som har chansen att gå och se den medans den hänger uppe! (Sista datum är 10 juni, så än finns det tid.) Men med det sagt så var Ellen von Unwerth klart sevärd den med, och det fanns många bilder som kändes som om de verkligen hoppade ut ur ramen och stod rakt framför en istället. Väldigt häftig känsla.
 
 
När vi sett alla utställningar så gick vi till caféet, paxade bord precis vid ett av de stora fönstrena, och delade på en brödpudding. Hade det inte varit för Mike hade jag förmodligen aldrig upptäckt hur gott det är med brödpudding, det låter ju inte så gott... men det är det verkligen! 
 
Efter Fotografiska hade vi pizzacraving båda två, hehe, så vi bestämde oss för att gå till Pizza Hut. Ibland spelar det ingen roll hur många fina restauranger och caféer man har runtom sig, man vill bara ha en enda sak och då duger inget annat. Sedan gick vi till NK och kikade i butikerna där en stund innan vi bestämde oss för att ta tåget tillbaka till Uppsala. Allt som allt - en jättefin dag i huvudstaden, tillsammans med den jag älskar mest av allt. Vi pratade om det när vi satt på Fotografiskas café, att vår relation känns väldigt självklar på något sätt. Det är häftigt att hitta en människa man är 100% bekväm med - jag har aldrig varit med om det innan jag träffade Mike. It's you and me, honey. You and me. 
0

En lista om oss

 
När blev ni tillsammans? Vi har satt "vårt" datum till den dagen då vi för första gången träffades IRL. Så, den 26 november 2014.
 
En alla hjärtans dag-selfie tagen i Paris, 2015. 
 
Hur träffades ni? Vi träffades i en grupp på facebook, för personer från hela världen som identifierar sig själva som introverta. Vi började prata lite i gruppen, sen gick det lite huller om buller till att vi började prata i privata meddelanden, sedan Skype - och på den vägen var det. En internetromans, helt enkelt.
 
Vad föll du för? Att han är så snäll. Så genomsnäll, verkligen. Och rolig, och påhittig - och att han verkligen kan föra en konversation. Det är faktiskt ganska få människor som kan det, har jag märkt. Jag föll nog för att jag kände att jag blev en bättre person tillsammans med honom, att vi liksom tog fram det bästa i varandra och gjorde varandra glada. (Vilket vi fortfarande gör, förstås.)
 
Vad gillar ni att göra tillsammans? Typ chilla? Nej men ärligt, jag tror att ett kännetecken för en sund relation är att man inte jämt och ständigt måste "göra" något - att det funkar bra att göra ingenting tillsammans. Vi gillar att laga mat och baka ihop, prata om allt mellan himmel och jord, gå promenader med Yannick, gå på stan och glo i skyltfönster - och att resa, förstås.
 
Mike kollar kartan - från vår resa till Barcelona, 2016.
 
Vilka är din partners sämsta sidor? Haha, att han kan vara riktigt grinig ibland. Inte på mig, men typ på folk/världen i allmänhet. Riktigt sådär "allt och alla är idioter och jag orkar inte med en enda människa till idag"-grinig, men det kan ju jag också vara ibland. Bara det att han är det lite oftare. 
 
Hur tror du att omvärlden ser på er relation? Jag vet inte riktigt faktiskt. En vanlig, fin och bra relation kanske? Sedan är ju Mike 15 år äldre än mig vilket kanske kan ses som kontroversiellt förstås, men grejen är att det inte riktigt syns. Han ser ganska ung ut för sin ålder, så jag tror inte att "folk i allmänhet" reagerar på det faktiskt. Och även om dom skulle göra det så vet ju vi att vi har en bra relation, vilket är huvudsaken. Det finns strukturer som kan göra en age-gap relation problematisk - absolut - men det gäller också att se undantagen bakom strukturerna.
 
Vår förlovning, augusti 2015.
 
Vad bråkar ni oftast om? Vi bråkar väldigt sällan, och när vi väl bråkar brukar det aldrig handla om något den andra personen gjort eller sagt, utan snarare om att vi inte håller med varandra i vissa frågor, typ när det gäller politik etc. Då kan det hända att vi (lol oftast jag) eldar upp oss och har svårt att släppa den ståndpunkt man försvarar, men det blir liksom aldrig allvarligare än så. För det mesta har vi glömt allt fem minuter senare - man kan ju inte tycka lika jämt. 
 
Var hade ni er första kyss? Heathrow Airport, terminal 2, Arrivals.
 
Vill ni ha barn? Ja och nej. Vi diskuterar det där ibland och kommer fram till olika svar varje gång. Livet får ta oss vart det vill, det blir nog bra oavsett vad som händer. Jag är öppen för ett liv med barn, men också för ett liv utan barn. Jag kan se fördelar och nackdelar med båda alternativen - och Mike känner likadant. Det som sker det sker.
 
Klotter på en random vägg i Berlin, 2015.
 
Vem diskar oftast? Jag, eftersom Mike är den som oftast lagar mat.
 
Vem dammsuger oftast? Mike, eftersom Mike tycker det är "kul" och jag avskyr det.
 
Tror du att ni kommer vara tillsammans om fem år? Ja, det tror jag verkligen. Jag kan liksom inte riktigt föreställa mig en verklighet där vi inte är det, även om jag såklart förstår att vad som helst kan hända. Man vet aldrig, men det är åtminstone inget som jag liksom tänker är "troligt". Vissa relationer känner man ju på sig att dom kommer ta slut, liksom, men jag känner inte så med Mike. Vi är ju förlovade osv, inte för att det gör någon skillnad egentligen men det är ju ändå ett tecken på att man vill något mer med varandra. Att man kanske orkar rida ut endel stormar man annars skulle gett upp i, för man har liksom någonstans bestämt sig att "fan, det är ju du. Klart att det är du."
 
Slutligen, länka en låt som du tycker beskriver er relation: Väljer dig - Bo Kaspers Orkester
 
0

Kär i dig

Det är alla hjärtans dag idag. Vår fjärde tillsammans, som ett par. Den första spontanflög vi till Paris, idag tillbringar vi den hemma i Flogsta med hämtpizza och hundvalp. Pyjamas båda två och en bra film på tv. Massa godis. Och det är minst lika bra som Paris. 
 
 
Vårt förhållande har hittat sin vardag, på ett bra sätt. Det var kämpigt i början, faktiskt. Kanske blir det lätt så när man går från att flyga till varandra, hångla på flygplatser och sakna, sakna, sakna när man inte är nära, för att sedan helt plötsligt vara nära varandra nästan varje minut på dygnet. Gemensamt boende, gemensamma räkningar, gemensamt husdjur och en tvättkorg som ibland blir överfylld. Det är vi. Det är vår vardag. Och jag älskar den, liksom jag älskar dig.
 
 
Jag blir stolt när jag tänker på vårt förhållande. Stolt över allt vi övervunnit tillsammans, för nog har vi stött på hinder på vägen. Samtidigt känns femton års åldersskillnad och det faktum att vi krånglat med både migrationsverk och flygbiljetter som en självklarhet - vi övervann det för att vi var tvugna. För att vi ville vara med varandra. Vill man det så löser man problemen som kan tänkas uppstå, simple as that - även om det bokstavligt talat inneburit blod, svett och tårar (Svett: att springa mellan gater på Heathrow. Blod: den första gången Mike besökte mig i Sverige trampade han på en vass sak i mitt rum, och jag hade inga plåster hemma så jag fick improvisera med bomullstussar och tejp. Tårar: att säga hejdå till varandra på flygplatsen när man inget hellre vill än att stanna längre.)
 
 
Så, såhär på vår fjärde alla hjärtans dag tillsammans vill jag säga följande: Mike, jag älskar dig. Jag är stolt över dig, över oss, över det vi byggt och bygger tillsammans. Stolt över att vi orkar med varandra även i våra svåraste stunder, och stolt över den tillit som finns mellan oss. Det du inte vet om mig, eller jag inte vet om dig, är inte värt att veta. Hade folk sett vår situation för fyra år sedan hade nog många sagt att det hela var dödsdömt, att livet skulle komma ivägen, men genom vår öppenhet inför varandra har det gått ändå. Jag tror verkligen att det faktum att vi alltid lägger korten på bordet är själva nyckeln till att du och jag fortfarande är just det, ett vi. (Exempel: tidigt i vår relation sa jag rätt ut till Mike att om han ville ha ett förhållande som snabbt skulle leda till hus, barn och bil så var det inte mig han skulle vara med, då fick han se sig om efter något annat. Bevisligen ville han inte det, för här är vi ju, än idag.)
 
 
När världen utanför fönstret känns mörk, kall och hopplös, då är du mitt ljus och min värme. När nätterna är sömnlösa och hjärtat slår i 180, är du mitt lugn. Du är nutellan på min crepe, vaniljfyllningen i min bulle, kolsyran i min Pepsi Max och guacamolen i min fajita. Jag älskar dig.