Vackra pojkar, vackra män
Fredagen den 17 november. Rikard Wolff har dött. Jag vet det eftersom jag googlat hans namn efter att ha sett en tweet som skulle kunna tolkas som att så är fallet. Det skarpa ljuset från mobilskärmen sticker mig i ögonen - jag är i full färd med att applicera mascara inför kvällens festligheter. När jag möter min egen blick i spegeln skakar jag på huvudet åt den skrattretande åsynen - att bara ha ena ögat sminkat klär knappas någon, alls. Jag får inte gråta nu, det går inte. Då måste jag göra om allt från början. Men jag växlar ändå låt på min spotifylista. Ljudet i mitt sovrum växlar från trallvänlig pop till en mörk röst som sjunger om vackra pojkar och vackra män - och jag sjunger med. Jag sjunger med så högt jag kan, för när jag gör det, då känns det som om Rikard fortfarande lever.
 
Rikard Wolff var Scar, förstås. Jag är född 1995 och det kan knappast ha undgått en enda 90-talist vem det egentligen var som skrämde slag på oss när vi satt framför tv-apparaten som barn och grät över Mufasas död. Men han var också så oändligt mycket mer än så. Han var rösten i mina föräldrars kök. En CD-skiva där omslaget var formgivet så att det såg solblekt ut, nästintill grumligt. Jag kunde aldrig avgöra hur mannen på omslagets ansikte egentligen såg ut. Inte förrän många år senare när jag upptäckte internet och av en slump snubblade över den wikipediasida som finns tillägnad honom. Ett par stora ögon och tillhörande mörk kalufs. Det var med en viss besvikelse jag insåg att jag var både på tok för ung och av fel kön för att någonsin kunna attrahera honom. För jo, visst var Rikard Wolff en av mina stora idolkärlekar som tonåring. Han ingick i en underlig skara där bland annat Bille Joe Armstrong såväl som en ung Elvis Presley fanns med på listan över potentiella kärlekar. Jag tänker på den listan när jag står där framför min spegel och sjunger för glatta livet medan jag lägger ett sista lager av puder över min annars så glansiga panna. "Jag borde ju tänkt på något annat, men, jag tänkte på vackra pojkar, vackra män." Det hade vi gemensamt ändå, Rikard och jag. Fanns det något jag tänkte på under mina högstadieår så var det just det. Vackra pojkar, vackra män. Allt ifrån den nervösa lärarvikarien till den två år äldre moppekillen som skjutsade hem mig, utan hjälm, förstås. 
 
Första gången jag hörde just den där låten vill jag minnas att jag begravde mitt ansikte i händerna och fick en märkbart röd nyans över kinderna. Herregud, hur kunde någon sjunga sådär? Så rakt och rättframt? Ville man sjunga om attraktion så gjorde man det väl på engelska åtminstone, eller genom att använda metaforer! Men inte Rikard Wolff. Han ställde sig rakt upp och ner och sjöng som det var. Kanske är det just det som är essensen i att vara sann mot sig själv. Så innan jag släcker lamporna i lägenheten och beger mig ut i natten för att dansa bort såväl bekymmer som värdighet, så visslar jag försiktigt med till refrängen en gång till. Och jag tänker på alla vackra pojkar jag bekymrat mig för under åren, och på den vackra man jag idag har lyxen att få kalla min. Och så tänker jag på Rikard Wolff, och på att han inte alls är död. Inte egentligen. I mina minnen och på mina spellistor kommer han att leva förevigt.
 
När ditt tåg kommer
Jag har alltid haft svårt för Tomas Andersson Wij, trots att jag aldrig riktigt lyssnat på honom, egentligen. Inte förrän årets upplaga av Så mycket bättre. Här om dagen rekommenderade Spotify den här åt mig, och helt plötsligt satt jag i soffan och snörvlade för att allt var så fint. 
 
 
Den fick mig av någon anledning att tänka på dom där allra första månaderna i mitt och Mikes förhållande. När allt fortfarande kändes så skört och osäkert. När vi ännu inte träffat varandras familjer och jag kunde känna i varje hörn av mitt hjärta hur jag skulle vara tvungen att bevisa så mycket. Att det här var något annat, något bättre - men också svårare. Femton års åldersskillnad betydde inget för oss, men det betydde mycket för andra. Att kämpa med alla dom fördomarna samtidigt som allt man vill är att vara sådär fantastiskt nykär och bubblande förälskad är inte alltid en lätt kombination - men vi gjorde det ändå. Den 26:e har vi gjort det i tre års tid. 
En sån dag idag
 
Jag vaknade imorse med mensvärken från helvetet. Det kändes, på riktigt, som om någon knäat mig riktigt hårt i magen. Lyckligtvis blev det en aning bättre efter att ha varit uppe på benen en stund, så jag och Mike bestämde oss för att ta till vara på dagen och bege oss in till stan. Vi gick till Melrose Café, ett ganska nyöppnat ställe på Sysslomansgatan och brunchade med cheesecake och avokadosmörgås. Så himla gott! Väldigt mysig miljö dessutom, kan verkligen rekommendera det stället. Enda negativa var att det var ganska hög ljudnivå, men det får man väl ta om man går dit en lördag runt lunchtid antar jag.
 
 
Vi strosade runt på stan ett tag och bara njöt av vädret. Det har varit så ruggigt den senaste tiden, så det kändes riktigt fint att det var lite soligare och mer vindstilla ute idag när jag är ledig. Jag jobbade igår, under i princip hela dagen, och imorgon väntar ytterligare ett långpass. Just därför kändes det så skönt att veta att jag hade den här dagen helt oplanerad när jag vaknade imorse, att jag kan fylla den med precis vad jag själv känner för. Laga mat har varken jag eller Mike lust med idag, så det lär bli pizza senare, framför någon bra film kanske. Häromdagen såg vi Clueless - så himla rolig. Den har ju ganska många år på nacken nu (tror den kom ut 1995-ish?) men den håller fortfarande om man känner att man behöver se något väldigt lättsmällt. Att den dessutom är löst baserad på Jane Austens "Emma" gör det bara ännu lite roligare, hehe.
 
Jag tänkte egentligen inte köpa något särskilt i stan, men sen insåg jag att jag hade två rabattkuponger i väskan som gick ut idag. Nagellacket här ovan fick följa med hem, och så en ny face wash eftersom den jag använder nu kommer ta slut vilken dag som helst, så jag behöver ju en ny i vilket fall. Den här månaden har verkligen varit en sån månad då allt tar slut samtidigt, och då menar jag allt ifrån foundation till olivolja till dagkräm till duschgel. Lite störigt när det blir så eftersom pengarna bara rullar iväg, men å andra sidan dröjer det ju (förhoppningsvis) länge till nästa gång det blir så. What to do, liksom - när det är slut så är det ju slut.
 
Inne på Åhlens stod såväl chokladkalendrar som porslinstomtar framme, och samtidigt som det gjorde mig lite matt så kändes det en aning mysigt också. Snart är det jul. Eller, ganska snart åtminstone. Det känns som om det var jul alldeles nyss - det här året har gått så himla fort hittills. Det har känts lite som att försöka samla sandkorn mellan fingrarna, all tid har liksom runnit ifrån mig på ett sätt som känns nästintill läskigt. Samtidigt har 2017 varit ett väldigt bra år hittills, allt som allt - peppar peppar - och jag hoppas att de sista två (och en halv) månaderna fortsätter i samma anda. Och att 2018 blir minst lika bra, förstås.