Tankar man tänker
Jag tänker att tänk om vi inte bor i Sverige om tio år, eller ens fem år. Om vi bestämmer oss för att faktiskt flytta tillbaka till ditt hemland, landet där husen är kyliga och smala och alla dricker te men färre dricker kaffe - åtminstone inte på så regelbunden basis. Tänk om vi får barn en gång och dom barnen inte kommer att identifiera sig som svenskar - åtminstone inte till mer än hälften. Om mitt första språk skulle bli deras andra. Det skulle kännas så konstigt, och helt fantastiskt också, förstås. Jag tänker på att vi snart får hem en liten hund och att den kommer lystra till "Come here" och "Go fetch" och "Twirl" snarare än "Kom hit", "Fånga" och "Snurra runt". Jag tänker på att ibland när jag pratar i telefon med min mamma nu för tiden, eller bara med vem som helst för den delen, så kommer jag på mig själv med att glömma bort ord. "En sån här, vahettere, kettle. En kettle." - och så får någon påminna mig om att det heter vattenkokare och jag säger "ja just det, det var det jag tänkte på." Det är fint på något sätt. På samma sätt som det är fint att du strävar på med svenskan, trots att du tycker att det är ett ganska hopplöst språk att lära sig. Ibland får jag läsa tre gånger innan jag ser vad det står på dina inköpslistor, för din handstil är så mycket du att den nästan inte alls är kompatibel med någon annan levande organism. När du frågar vilket te jag vill ha och jag säger "överraska mig" så överraskar du mig rätt varje gång. Jag tänker att jag undrar vad jag alltid tänkte på innan jag började tänka på dig. 
 
 
3 år tillsammans
 
Denna kvällen för tre år sedan satt vi på Heathrow och drack en kopp te tillsammans innan vi åkte vidare mot rummet som Mike hyrt för natten. Jag vågade knappt se honom i ögonen för att jag var så blyg och nervös - i flera månader hade vi pratat med varandra online, men den 26 november 2014 var första gången vi sågs IRL och även den dag då vi officiellt blev tillsammans. Idag firade vi treårsdag med att hälsa på valpkullen där en av valparna är vår, och så käkade vi redigt goda burgare ihop i vår fina huvudstad. Tågkaos och morgonstress ställde till det lite, och egentligen skulle jag sett Oidipus & Antigone på Dramaten ikväll, men jag bestämde mig i sista minuten för att strunta i det - jag ville inte riskera att komma hem supersent till följd av problem med pendeltågen. Allt som allt blev det dock en så himla fin dag tillsammans. Nu ska vi ta ett varmt bad ihop och bara gosa resten av kvällen. Min finaste Mike. 
Vackra pojkar, vackra män
Fredagen den 17 november. Rikard Wolff har dött. Jag vet det eftersom jag googlat hans namn efter att ha sett en tweet som skulle kunna tolkas som att så är fallet. Det skarpa ljuset från mobilskärmen sticker mig i ögonen - jag är i full färd med att applicera mascara inför kvällens festligheter. När jag möter min egen blick i spegeln skakar jag på huvudet åt den skrattretande åsynen - att bara ha ena ögat sminkat klär knappas någon, alls. Jag får inte gråta nu, det går inte. Då måste jag göra om allt från början. Men jag växlar ändå låt på min spotifylista. Ljudet i mitt sovrum växlar från trallvänlig pop till en mörk röst som sjunger om vackra pojkar och vackra män - och jag sjunger med. Jag sjunger med så högt jag kan, för när jag gör det, då känns det som om Rikard fortfarande lever.
 
Rikard Wolff var Scar, förstås. Jag är född 1995 och det kan knappast ha undgått en enda 90-talist vem det egentligen var som skrämde slag på oss när vi satt framför tv-apparaten som barn och grät över Mufasas död. Men han var också så oändligt mycket mer än så. Han var rösten i mina föräldrars kök. En CD-skiva där omslaget var formgivet så att det såg solblekt ut, nästintill grumligt. Jag kunde aldrig avgöra hur mannen på omslagets ansikte egentligen såg ut. Inte förrän många år senare när jag upptäckte internet och av en slump snubblade över den wikipediasida som finns tillägnad honom. Ett par stora ögon och tillhörande mörk kalufs. Det var med en viss besvikelse jag insåg att jag var både på tok för ung och av fel kön för att någonsin kunna attrahera honom. För jo, visst var Rikard Wolff en av mina stora idolkärlekar som tonåring. Han ingick i en underlig skara där bland annat Bille Joe Armstrong såväl som en ung Elvis Presley fanns med på listan över potentiella kärlekar. Jag tänker på den listan när jag står där framför min spegel och sjunger för glatta livet medan jag lägger ett sista lager av puder över min annars så glansiga panna. "Jag borde ju tänkt på något annat, men, jag tänkte på vackra pojkar, vackra män." Det hade vi gemensamt ändå, Rikard och jag. Fanns det något jag tänkte på under mina högstadieår så var det just det. Vackra pojkar, vackra män. Allt ifrån den nervösa lärarvikarien till den två år äldre moppekillen som skjutsade hem mig, utan hjälm, förstås. 
 
Första gången jag hörde just den där låten vill jag minnas att jag begravde mitt ansikte i händerna och fick en märkbart röd nyans över kinderna. Herregud, hur kunde någon sjunga sådär? Så rakt och rättframt? Ville man sjunga om attraktion så gjorde man det väl på engelska åtminstone, eller genom att använda metaforer! Men inte Rikard Wolff. Han ställde sig rakt upp och ner och sjöng som det var. Kanske är det just det som är essensen i att vara sann mot sig själv. Så innan jag släcker lamporna i lägenheten och beger mig ut i natten för att dansa bort såväl bekymmer som värdighet, så visslar jag försiktigt med till refrängen en gång till. Och jag tänker på alla vackra pojkar jag bekymrat mig för under åren, och på den vackra man jag idag har lyxen att få kalla min. Och så tänker jag på Rikard Wolff, och på att han inte alls är död. Inte egentligen. I mina minnen och på mina spellistor kommer han att leva förevigt.