0

När jag bodde i London

 
I år, 2018, är det 6 år sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade till London. Jag hade fått ett stipendium från min gymnasieskola i Sverige, och skulle därav få möjligheten att spendera ett år som utbyteselev på Svenska Skolan i Richmond. Här om dagen hittade jag en mapp med bilder från det året, så jag tänkte att vi kunde ta en trip down memory lane tillsammans helt enkelt. Häng på.
 
 
Jag landade på Heathrow Airport en stekhet augustidag, tillsammans med en hel drös andra svenska utbyteselever. Vi lastades in i olika minibussar och kördes sedan iväg till sydvästra delen av staden där vi tilldelats olika värdfamiljer för det kommande året. Det var en fruktansvärt underlig känsla att sitta inträngd i den där bussen med sina tillhörigheter i en stor väska, för att sedan bli avsläppt framför en främmande dörr där man förväntades ringa på, kliva in och sedan bara... bo där. Tillsammans med människor man aldrig träffat förr. Jag hade dock tur, och fick chansen att bo hos en fantastisk familj bestående av en ensamstående mamma och hennes dotter. Jag kände mig alltid välkommen där. Det är jag tacksam för än idag.
 
 
Jag åkte från Värmland tillsammans med en annan tjej från samma skola, Anna, men väl i London hamnade vi inte i samma klass. Istället knöt jag många nya bekantskaper, varav en av dom är Frida - som ni ser på bilden här ovan till vänster. Det är jag till höger - jag var brunett på den tiden, och betydligt rundare i ansiktet om jag får säga det själv. 
 
Innan jag började på Svenska Skolan hade jag varit otroligt nervös över att inte hitta någon jag "klickade" med. Jag är en introvert person som inte alltid har lätt för att knyta nya bekantskaper, och jag kan nog uppfattas som en smula disträ ibland. Mer så förr än nu, jag tror att det var en slags försvarsmekanism jag hade som yngre: att spela obrydd för att ingen skulle fatta att man egentligen brydde sig om precis allt. Med det sagt: jag träffade flera fantastiska människor i London, varav jag fortfarande har någon form av kontakt med dom flesta idag. Vissa mer, andra mindre. Frida var förmodligen den person jag umgicks mest med under det där året - än idag är hon en person jag bryr mig väldig mycket om och uppskattar att hänga med.
 
 
Att byta Värmland mot London var minst sagt omvälvande. Helt plötsligt bestod mina helger av något annat än att mest hänga på mitt rum med skogen som enda utsikt. Jag och mina nyfunna vänner tog varje chans vi kunde att utforska staden - och många helger spenderades i Camden. Här fanns allt jag suktade efter på den tiden - bandtishor, små obskyra bokaffärer, marknadsstånd där man kunde köpa crepes med nutella - och så vidare i all evighet. Överallt fanns ljus och ljud, nya intryck, nya människor, nya smaker, nytt alltihop - och jag njöt i fulla drag. I London lärde jag mig att älska att vara ingen. I hela mitt liv fram tills dess hade jag trott att jag vantrivdes i min hemstad därför att det inte kändes okej att sticka ut, men i London insåg jag att det jag saknat var att kunna smälta in i den stora massan. Att kunna gå på gatan och inte behöva känna igen en enda människa. Att ha fler än ett café att välja på. Att kunna vara ingen alls och ändå precis den man känner för. Jag hade kunnat färga håret lila och ingen hade reagerat. Jag älskade det, och ser mig fortfarande som en människa som trivs bäst i större städer framför mindre orter av just den anledningen.
 
 
... När man minst anade det kunde vad som helst hända. Som att springa på Darth Vader till exempel. På bilden ser ni Anna, en annan kär vän jag fortfarande har kontakt med sedan den här tiden.
 
 
Jag var 17 när jag flyttade till London, och skulle inte fylla 18 förrän i maj året därpå. Hemflytten till Sverige skulle komma att ske i juni, så om jag och alla andra hade hållit oss helt och fullt till lagen skulle det ha inneburit väldigt lite tid av nattklubbsdansande för vår del, och det gick ju inte för sig. Således gjorde vi det enda tänkbara - vi tog våra ID-kort och med tunna, tunna stråk av svart nagellack och tippex förvandlade vi femman i "1995" till en trea. Otroligt nog så fungerade det, och tack vare det fick vi tillgång till Londons uteliv: ett uteliv vi främst ägnade oss åt när vi hade dåligt med pengar. Det kan låta paradoxalt, men London är ju precis som alla andra större städer i Europa fyllda av promoters som inget hellre vill än att få in så många tjejer som möjligt på diverse nattklubbar. Således gick vi oftast in gratis - och drack även gratis, även om det innebar vodka med apelsinjuice hela kvällen. Man får ta det som erbjuds när plånboken ekar tom, helt enkelt!
 
 
Jag, framför en vägg i Camden eller Brick Lane - jag minns inte riktigt. Det syns inte så bra på bilden, men jag har aldrig haft så många dåliga hårdagar som under det här året. Det kalkrika vattnet i Storbritannien fungerade dåligt ihop med mitt skandinaviska hår, och således såg jag ofta ut som om jag kletat in ett helt smörpaket i hårbotten. Inte kul. Det, tillsammans med väldigt kyliga hus och heltäckningsmatta i badrummen, är nog det enda jag inte saknar med England.
 
 
Den här puben gick jag förbi varje dag när jag var på väg till och från skolan. Jag gillar verkligen den brittiska pubkulturen. Det är utbrett på ett helt annat sätt det där, att liksom gå ut på kvällen för en öl eller lite käk. Det behöver inte vara mer eller mindre än så, och det finns verkligen en pub i varje by - oavsett hur liten den är. Det var under mitt år i England som jag lärde mig att dricka öl - och jag insåg även att jag faktiskt gillar Guinness. Yum. 
 
 
Våren 2013 var varm, och jag spenderade många kvällar vid Themsens kant. Inne i centrala London stod karuseller uppställda, och i Richmond kunde man sitta precis vid vattnet med en öl i handen och blicka ut över människor i kanoter som sakta tog sig framåt - ett paddeltag i taget. Det var terapi för mig. 2011, året innan jag flyttade från Sverige, hade jag gått igenom många svåra händelser som jag delvis redan nosat på i den här bloggen. Hösten 2012 och våren 2013 blev tack vare London ett andrum i all min sorg. Jag grät väldigt lite, och det blev lättare att försöka glömma vissa saker när man inte behövde vistas så mycket i det land där allt inträffat. I London blev jag mig själv. Jag fick chansen att växa inombords, chansen att upptäcka vem jag egentligen var - och med den insikten blev det inte fullt lika svårt att återvända hem. När livet kändes piss under sista året på gymnasiet så kunde jag se tillbaka på det jag upplevt tidigare och finna styrka i det. Det spelade inte så stor roll vad andra tyckte och tänkte om mig längre: huvudsaken var att jag själv visste vem jag var. Det här innebar inte att det jobbiga var slut, långt ifrån - men London var åtminstone början till slutet. Början till insikt. Några små, små första myrsteg - och någonstans måste man ju faktiskt börja, inte sant?
 
 
Allt som allt: året i London är ett av de bästa åren hittills i mitt liv, och kommer förmodligen alltid att vara det. Om man har chansen tycker jag definitivt att man ska testa att resa utomlands som ung, och att stanna där ett tag. Det ger mycket att få pröva sina vingar lite - man växer väldigt mycket, på flera sätt - på gott, och ont. Mest gott.
 
Det här inlägget har potential att bli hur långt som helst - jag har bara vidrört en ynka liten bråkdel av allt som hände under den här tiden i mitt liv. Ändå känner jag att det är dags att avsluta någonstans här. Jag tänkte länka några sånger jag lyssnade väldigt mycket på under det här året. Om ni klickar på länkarna: blunda och föreställ er att ni sitter på övervåningen i en röd dubbeldäckare, längst fram så att det känns som om ni svävar över marken. Det är en väldigt fin känsla. Jag vet, för jag har varit där.
 
 
Over and out. Cheers.
0

48 timmar i Köpenhamn

 
Vi är hemma igen. Efter 48 underbara timmar i Köpenhamn begav vi oss vid lunchtid idag till Hovedbanegården för att kliva på tåget tillbaka mot Sverige. Under dygnen som passerat har vi hunnit med att strosa runt på Strøget, käka pølse på Papirøen, känna doften av brända mandlar inne på Tivolis julmarknad och beundra dom färggranna stenhusen intill Nyhavn. Det var en resa som kom väldigt lägligt - det var verkligen det här vi båda behövde just nu, att bara få komma bort från alla måsten under ett par dagar och inte fokusera på något annat än nuet. 
 
 
Pølse! Kan verkligen rekommendera Pølsekompagniet för den som planerar en visit i den danska huvudstaden. Mike och jag besökte deras bås på Copenhagen Street Food Market - ett supernajs ställe som tyvärr ska stänga eftersom lokalen ska rivas och lämna plats för bostadsrätter. Trist, men men.
 
 
Tivoli! Det var så himla mysigt med alla vackra ljus, den vita (fejk)snön och alla mysiga, juliga dofter. Man fick verkligen rätt känsla inför julen av att gå omkring därinne. Inte så farligt dyrt heller, 110 DKK fick man punga ut för att gå genom portarna. Rätt överkomligt tycker jag, med tanke på hur fint det var.
 
För min egen del kändes det så himla kul att verkligen få uppleva Köpenhamn, något jag inte kan säga att jag gjort förut. Min bild av staden har präglats av stressade mellanlandningar på Kastrup, och det enda egentliga minne jag har av Danmark annars är en halvstressad tur och retur-resa till Helsingør från Helsingborg för att köpa billig alkohol för några år sedan, haha. Jag har varit på legoland som barn, men det är inget jag minns - alls. När jag hittade foton på mig själv på legoland hemma hos mamma och pappa så kändes det som om någon raderat massa minnen från min hjärna. Hur jag än försöker så kan jag inte minnas att vi varit där, och då var jag ändå ungefär 6-7 år vid det tillfället. Efter de senaste två dagarna kan jag dock verkligen säga att jag fått en ny favoritstad i Europa, uppe i topp 3 tillsammans med London och Berlin. Så himla härligt att känna så, att besöka en plats och verkligen förälska sig. Lite shopping hann vi med också - mestadels julklappar, men det blev även en liten grej till mig själv. En "kruka" att ha mina sminkborstar i, som jag fyndade inne på Søstrene Grene. 
 
 
Supersöt! Särskilt med tanke på att jag haft dom i en jättetråkig vanlig vit blomkruka innan, haha. Det här är väl också en blomkruka egentligen, men den har lite prickar i alla fall - alltid något. Sedan passar borstarna mycket bättre i denna rent storleksmässigt, så även det är ett plus. Borstar till ögonmakeup (gärna från Real Techniques) står högt på min "att köpa"-lista måste jag säga.. även om mina gamla har gjort rätt bra ifrån sig under tiden som gått så är det definitivt dags att släppa taget snarast. Nu är vi i alla fall hemma i Floggan igen. Kvällen kommer spenderas i tv-soffan under en filt eller två. Inte så dumt det heller, om jag får säga det själv. 
Resor foto resor shopping
9

Om att göra som man vill

Jag tog inget gap year efter studenten, utan började plugga direkt. Jag har aldrig ångrat det, även om jag ibland hört folk säga "åh, men det borde du ha gjort, man ska passa på!". Jag känner mest: varför skulle jag passat på att göra något jag inte hade lust med? Det går inte riktigt ihop för min del.
 
Jag har aldrig känt mig hemma i orten där jag kommer från, och när jag väl började känna mig ordentligt hemma i London under mitt utbytesår så rycktes jag upp därifrån med. Jag tror att jag kände mig i ett väldigt stort behov av att skapa mitt eget "hemma" efter studenten, och då blev liksom universitetsstudierna en chans till att göra just det. Jag hade inte fått samma stabilitet med en väska på ryggen och en flygbiljett i handen. 
 
Svenska skolan i London, där jag läste mitt andra år på gymnasiet mellan 2012 och 2013.
 
Idag har jag och Mike en trea tillsammans i Uppsala, jag är lite drygt halvvägs igenom min utbildning till lärare, vi ska skaffa en hund ihop och jag jobbar extra vid sidan av studierna. Vissa kanske läser dom raderna och tänker "sådär skulle jag verkligen inte vilja ha det" men för mig är det helt perfekt. Vårt liv tillsammans är min första chans att känna mig ordentligt tillfreds, utan att behöva oroa mig för att jag antingen inte känner mig hemma eller att jag snart kommer ryckas upp från tillvaron. Givetvis kan ju saker hända som man inte kan förutse, men det är inte riktigt samma sak.
 
En bild på mig från min och Mikes resa till Paris, våren 2015.
 
Dessutom - och det här är något jag tänker mycket på - vad är det som säger att det är mellan 19 och 25 man har sin enda chans att upptäcka världen? Det finns fler sätt att upptäcka världen på än genom att backpacka i Asien eller hoppa bungy jump på Nya Zeeland - även om det såklart inte är fel det heller. Det passar inte alla att göra på ett visst sätt, och för att jag ska kunna njuta av resande så krävs det ofta en ordentlig hotellsäng och en ekonomisk planering som räcker till mer än att bara ta sig från plats till plats. Som introvert har jag dessutom en tendens att tröttna på folk om jag måste umgås med dom under långa stunder, så att hänga med ett gäng andra backpackers 24/7 i X antal månader hade förmodligen varit något som fått det att krypa i kroppen. Jag älskar mina vänner, såklart, men Mike min sambo är faktiskt den första personen jag känner att jag kan vara med hela tiden utan att vara i allt för stort behov av egentid.
 
Från min och Mikes resa till Barcelona, våren 2016.
 
Det jag vill försöka få fram är väl helt enkelt följande: bara för att "alla andra" gör något, eller tycker att man "borde" göra något, så betyder det inte att man måste göra så. Det har tagit mig lång tid att inse, och jag kämpar fortfarande med det i vissa avseenden. Jag är jag och jag vet bäst själv vad som passar mig. Exempelvis hade jag under en period väldigt mycket ångest över följande tanke: tänk om jag inte vill ha barn. För, jag är inte säker på om jag vill det eller inte. Även om det ligger långt fram i tiden, och även om det inte ens är en relevant frågeställning i mitt liv som det ser ut just nu, så oroade jag mig mycket över den tanken och funderade mycket på den. Ibland kan jag fortfarande göra det, men jag har ändå i grund och botten insett följande: huruvida jag vill ha barn eller inte, ska andra ta och skita i. Det är inte svårare än så.
 
Gör vad du vill, som du vill, så länge du inte skadar någon annan. Vill du backpacka i typ Ulan Bator så gör det, åk bara. Vill du börja plugga direkt efter studenten så gör det - du är inte tråkig för att du vill ha det så, och det finns en hel drös med kul grejer att göra som student, det kan jag garantera. Vill du börja blogga nu, fast det kanske egentligen är en hel massa år sedan som det var "inne" och "coolt" med bloggar (hehe) - så gör det. Det är helt okej. Sätt igång. Lev ditt jävla liv, du har ju faktiskt bara ett.