1

Världens gladaste

 
Orkar inte skriva något annat än vad jag redan skrivit på facebook, så jag printar in det här nedanför helt enkelt:
 
 
 
... Jag är duktig. Nu har jag det svart på vitt, i text från ett av Sveriges mest kända förlag. Ett förlag som vill att jag ska skriva om och skriva bättre (och det kan jag nog, om jag får lite tid på mig förstås) - och det ska jag göra. Att det tog så många år för mig att få klart det första manuset hade mycket att göra med min egen känslomässiga mognad och att jag inte visste vad jag ville skulle hända med texten, men det vet jag ju nu. Jag har ju redan en färdig produkt, och nu ska den produkten ändras om - igen. Så, med andra ord, jag sätter mitt nya projekt på paus ett tag, och återvänder till det gamla. Här ska jobbas. Och oavsett vad som händer i framtiden så har jag verkligen blivit smekt medhårs idag. Det är en fin känsla. Särskilt som de senaste veckorna bestått av ganska mycket tvivel på mig själv från min sida, just vad det gäller mitt kreativa skrivande. Men jag kan. Fan, jag vet ju att jag kan.
 
*ger världens minsta applåd åt mig själv*
*och en lite större*
 
Nu kör jag. Men först ska jag sova, för jag börjar jobba klockan sju imorgon. Mm. Skönt med helg hörni.
 
0

Hemma, borta och platsen däremellan

 
Jag jobbar mitt i stan. När jag står inne på kontoret ser jag ut över en av Uppsalas största gator. Skulle någon få för sig att råna juveleraren mittemot skulle jag kunna vara först med att ringa polisen, förutsatt att jag befinner mig på kontoret just då, det vill säga. 
 
Ibland finns det inte så mycket att göra på mitt jobb. Det beror på veckodag och tidpunkt. Ibland känns arbetet som ett maratonlopp - dom kvällarna är jag anfådd och sjösvett när jag kommer hem till Flogsta. Andra kvällar har jag tid över att plugga en stund, eller kanske läsa ett kapitel i någon roman. Och så hinner jag tänka.
 
När jag står inne på kontoret händer det att jag tänker att Uppsala är en ganska ful stad, på sina håll. Det är underligt hur en och samma yta kan bestå av sådana kontraster. Å ena sidan - anrika nationsbyggnader, ståtlig domkyrka, pittoreska små caféer. Å andra sidan - en shoppinggata som hämtad ur en fantasilös arkitekts våta dröm. Det är låda på låda, fyrkantiga fönster, gråa fasader, brunt mexitegel - listan kan göras lång. Ibland blir jag ledsen när jag tänker på vilka fula byggnader det finns runtom i vårt avlånga land, så jag försöker att inte ägna det så mycket uppmärksamhet - men ibland blir det oundvikligt.
 
I år har jag bott i Uppsala i tre år. Det är över tusen dagar. Dom tusen dagarna har runnit iväg som sand i ett timglas. Människorna jag känner nu, platserna jag kallar hemma - allt har gått så fort. Plötsligt har man för vana att anförtro sig åt folk man inte ens visste att dom existerade för bara några år sedan. Första gången jag satte min fot inne på Engelska parkens campus vågade jag knappt säga hej till någon och nu travar jag in där som om jag aldrig gjort annat. Uppsala har blivit min stad, mitt sammanhang. Jag känner mig självklar här, och samtidigt är insikten om att jag förmodligen inte kommer att stanna här för evigt oundviklig.
 
Nog har jag tänkt tanken. Kanske skulle man bli kvar, efter examen. Men å andra sidan så går mitt sammanhang här till stor del ut på att vara just student och jag vet ärligt talat inte hur jag skulle känna inför omgivningen om jag inte var just det. Vem är Emma om hon inte sitter på Engelska parken med näsan i en bok? Skulle den Emma kunna uppskatta allt med den här staden lika mycket? Jag vet inte riktigt. Det är svårt, sånt där. Allt handlar om sammanhang.
 
När jag var tonåring hatade jag sammanhanget jag då befann mig i, det vill säga det värmländska sammanhanget. I ärlighetens namn tror jag det hade att göra med att Värmland är ett av dom landskap som dras med en stor skopa patriotism - det finns många som gladeligen slår sig för bröstet just för att dom råkat födas på Karlstad BB (eller Torsby BB, för oss som hann komma med storken innan den filialen lades ned.) Jag förstod aldrig det där. Jag blev irriterad på det faktum att jag verkade ha en identitet jag inte bestämt själv. Jag ville inte vara värmlänning, jag ville vara det jag själv bestämde mig för att vara. Sagt och gjort så gjorde jag likt tusen och åter tusen andra truliga tonåringar gjort före mig - jag utvandrade. Att kalla min flytt till London för en resa i stil med den Karl-Oskar och Kristina gjorde över Atlanten är måhända att ta i, men det var alltid något. För närvarande har jag alltså landat i Uppsala - utvandrarnas högborg. Här är jag långtifrån ensam om att vara värmlänning i exil. Jag är med i nationen, förstås, men jag går aldrig dit. Jag hänger på Norrlands och Upplands istället, eller V-Dala. Det har bara blivit så, av olika anledningar.
 
Som sextonåring bestämde jag mig för att aldrig flytta hem. Som 22 åring har jag mjuknat inför tanken, även om jag fortfarande överväger andra alternativ. Så länge jag får bo på ett ställe som har stadsbussar, gallerior och biograf inom rimligt avstånd så kan jag förmodligen hitta mitt inre zen. Senast jag var på jobbet och det var sådär lite att göra så kom jag på mig själv med att slentriankolla på lägenheter i Karlstad. Även om det faktiskt blir så att jag aldrig mer kommer vara folkbokförd i Värmland så ser jag det som ett gott tecken. Jag har börjat sluta fred med det sammanhang mitt tonårsjag så förtvivlat ville fly ifrån. Om det tidigare varit rysk roulette att åka hem (vad ska det blir den här gången? okej eller ångest? Ah, spännande! Ljuva ovisshet!) så känns det numera på sin höjd mest som ett parti monopol. Ibland går det bra, ibland mindre bra - men i slutänden spelar det ingen roll för det är bara ett spel. Det är inte på liv och död. Det är bara monopol, och fattar man inte det har man problem.
 
Så - för att avrunda denna spretiga text. Just nu är Uppsala hemma för min del. En del av mig kommer alltid att vara hemma här. Precis som en del av mig alltid kommer vara hemma i London. Kanske kommer en del av mig en gång vara hemma i Värmland. När jag bodde i London hände det att folk hörde av sig och tyckte att det var häftigt att jag flyttat dit, och nog var det kul att bo där alltid - men det blev ju vardag det med. Vissa kvällar spenderade jag med att sitta instängd på mitt rum framför the sims och ett paket Oreo's. Det kan man göra var som helst i världen. Kanske måste man ibland ge sig iväg, långt bort, för att inse att var man än kommer på vår runda planet så är det samma vardag, samma fula tegelhus, samma krångel i kollektivtrafiken och samma unge som skriker i högan sky vid godisavdelningen på Ica Maxi. Och om så är fallet så kan hemma lika gärna vara i Karlstad, såväl som New York. Det är ingen större skillnad.
0

I som i Ida, I som i inspiration

 
Såhär va, jag skriver på en ny grej, som tidigare nämnt. Ett nytt projekt. Jag har en story i huvudet, och när jag hinner så präntar jag ner ord i mitt scrivenerprogram på datorn. Jag har en lineup, en mapp med karaktärer, en tanke om vad som ska hända i mitten och hur det ska sluta. Det är en bra början, men nog krävs det inspiration på vägen. För en ganska kort tid sedan hade jag noll inspo. Det fanns en scen jag ville skriva, men som jag inte fick till. Alls. Orden kändes inte riktigt rätt, något var konstlat. Fel. Karaktärernas sätt att bete sig gick inte ihop med hur jag tänkte att dom skulle vara, och jag blev inte klok på det. Fram till lördagkvällen den där veckan. Melodifestivalen, deltävling två. Jag halvligger på soffan, trött och seg. Scrollar på telefonen. Snapchat instagram facebook, snapchat igen. Det gamla vanliga. Men så hör jag den där låten och bara vet. Det är så dom ska känna. Det är så dom ska göra. Om jag tar bort det här, och lägger till det där, då kommer det att bli så jävla bra. Det KAN funka. Så jag sliter upp datorn, öppnar skrivprogrammet, raderar fyra stycken och skriver fem nya på rekordtid. Och dom blir bra. Det blir dom verkligen - om man räknar bort några syftningsfel och stavfel, sådant som lätt letar sig in när man knattrar på tangentbordet som om man vore besatt av en demon eller annat valfritt fantasiväsen. Det går att ordna upp i efterhand, som tur är.
 
Ett pyttestycke från det jag jobbar på just nu. Det ska redigeras många, många vändor till, och jag vet inte ens om jag vill behålla den här scenen. Men den är ganska fin, i all sin enkelhet. Mitt problem när jag skriver är att jag ibland går in i någonslags "trans". Det gör att jag glömmer bort ord här och där. När jag ser printscreenen här ovanför inser jag till exempel att meningen "Jag vet inte vilket jag hoppas på" förmodligen skulle se bättre ut om man la till fyra ord, nämligen: "Jag vet inte vilket av de två alternativen jag hoppas på." Får ordna det.
 
Ni kanske undrar vilken låt det var jag hörde, förresten? Duh! Allting som vi sa med Ida Redig, förstås. Vad annars? Jag kan verkligen inte begripa hur en så otroligt bra låt inte kan gå vidare till final. Det är sinnes. Men oavsett vad, tack Ida. Ditt lilla bidrag gjorde det möjligt för mig att skriva den kanske bästa hångelscen jag någonsin försökt mig på att författa. Yay.
 
 
Förresten. Någon kanske undrar hur det går med manuset jag skickade in till några olika förlag i höstas? Det går ganska bra, tror jag. Eller jag vet inte. Det beror på vad man menar med bra. Vissa förlag har inte svarat än, vilket antingen beror på att dom är överbelastade (troligen - tumregeln är att man ska få svar inom 2 till 3 månader, nu har det snart gått 4) eller, om jag har tur, att manuset gått vidare till en lektör som ska se närmare på det för en mer noggrann övervägning. Ett förlag har återkommit och sagt tack men nej tack, och ytterligare ett förlag har jag mejlkontakt med just nu. Vi får se vad som händer i framtiden helt enkelt. Håll tummarna för mig. Om ni inte gör det så gör jag det själv. Heja Emma. Tack Emma. Det var snällt sagt.