0

En liten text om texter

 
Idag på skrivgruppsträffen pratade vi endel om pengar. Om hur karaktärer i ungdomsromaner ofta verkar komma från den gyllene medelklassen allihopa. Det är dyra jeans å ena sidan och resor hit och dit å andra sidan och präktiga gymnasieskolor och coola gänget och fester och hej-kom-och-hjälp-mig vad det nyslingade blonda håret blänker vackert i solskenet. Var är alla protagonister med gul kalufs alá badrumsimprovisation för sextionio och nittio? Huvudpersoner med urtvättade trosor och morsa som jobbar i hemtjänsten? Karaktärer uppvuxna utanför Stockhoms tullar? Var?
 
Jag vet inte. Tyvärr. Men jag hoppas verkligen att utbudet på den här fronten kommer att förändras i framtiden. Jag hoppas på ett Sverige där ungdomslitteraturen sträcker sig utanför huvudstaden. Samtidigt förstår jag att författare tenderar att skriva det dom själva känner till: jag gör det jag också. Alla gör nog det, mer eller mindre. I någon mån. Jag tänker såhär: jättelänge hade jag svårt för att skriva om karaktärer med annan sexualitet än hetero, helt enkelt för att jag själv bara levt i heterorelationer - trots att jag är bisexuell. Jag tänkte typ att det inte var "min sak" att skriva om. Sedan kom jag dock på att, vadå? Relation som relation? Man kan skriva om precis vad som helst om man lägger manken till, tror jag, även om det kanske blir en annan "känsla" när man skriver om något man själv har upplevt. Lättare att sätta ord på det liksom.
 
Nåja, nog om det. Träffen var mysig och jag fick lite mer fart på mitt skrivprojekt. Jag har ju laddat hem Scrivener nu och arbetar i det istället för Google Docs, och det är en så enorm skillnad. Älskar att kunna hoppa runt än hit än dit i olika kapitel och kunna lägga upp karaktärsprofiler etc så att det blir lätt att hålla koll. Bra skit. Känner mig som ett sånt författarproffs när jag sitter och grejar med det. Najs.
0

Min farmor och taxen

På bordet i ditt vardagsrum stod alltid en grön skål, formad som ett äpple. I den hade du chokladgodis, och så fort det var på väg att ta slut så gick vi iväg tillsammans för att köpa nya. Non Stop. Röda, gula, gröna. 
 
Oavsett hur mycket det regnade ute så lät du mig alltid stanna längs vägen. Jag hoppade i vattenpölar och saktade ned oss, men du klagade aldrig. Du lät mig hållas. När vi äntligen kom fram till macken som bara låg några hundra meter från ditt lilla hus så lät du mig köpa en påse AKO-kolor också. Dom säljs inte längre, men jag minns fortfarande hur dom smakade. Fabrikstillverkat fruktkoncentrat. Dom klibbade mellan tänderna och lämnade en tunn, kladdig hinna över fingrarna. Ibland torkade jag av dom mot din soffa, men du sa inget om det heller. Kanske märkte du inget. Kanske låtsades du inte om det. 
 
Folk som inte kände dig sa att du var som konsulinnan Ahlhagen i filmen "Morrhår och ärtor" med Gösta Ekman och Lena Nyman. Jag har sett filmen - det är en av mina favoritfilmer. Men jag vet att det bakom din stundtals bistra uppsyn dolde sig något helt annat, och jag älskade dig så som ett barn bara kan älska en vuxen som alltid låter en vara helt och fullt sig själv. Du brydde dig inte om att jag var ett tyst barn. Du lät mig vara tyst. Vi var tysta tillsammans, och i ditt kök gräddade du våfflor med grädde och jordgubbssylt medan jag ritade vid ditt köksbord. På många sätt var du min allra första, bästa vän.
 
Om nätterna somnade jag på din soffa, och om mornarna vaknade jag av dina knarrande steg mot golvet. Du lät mig alltid sova tills jag vaknade. Bara en gång kan jag minnas att du väckte mig. Du strök försiktigt över mitt huvud och när jag slog upp ögonen log du. "Dom har ringt från sjukhuset nu. Du har fått en lillebror." sa du med din allra lugnaste, gladaste röst. Sedan lät du mig somna om. Åtminstone är det så jag minns det. Kanske var verkligheten annorlunda. Det spelar ingen roll - det är ändå ett fint minne.
 
Sedan kom en vinter.
 
Min pappa vinkade in mig i köket och bad mig sätta mig vid köksbordet. Han försökte säga något om att ibland, när människor blir riktigt gamla, så kan det hända att... men han hann aldrig avsluta den meningen. Jag frågade om du hade dött, och han sa ja. Sedan grät vi tillsammans. Jag fick en bok från begravningsbyrån senare. "Min farfar och lammen" av Ulf Nilsson. Den handlade om en pojke vars farfar hade lamm, och när farfarn dog så undrade pojken vem som nu skulle ta hand om alla lammen. Du hade inga lamm. Du hade en tax som hette Molly. Hon dog kort efter dig och pappa och jag begravde henne under linden i hörnet av vår trädgård. Om somrarna kröp det sniglar över stenen vi lagt på den lilla graven, och jag plockade upp dom och flyttade dom till en annan sten, för just den stenen var bara Mollys.
 
Jag minns inte min farfar, han dog innan jag hunnit fylla ett. Morfar hann jag aldrig träffa och av olika anledningar har jag ingen kontakt med min mormor. Men jag minns dig. Jag önskar att du hade fått leva längre. Jag hoppas att dom spelar Sven-Ingvars uppe i himlen ibland, och att du går långa promenader med Molly där. Att det alltid finns Non Stop i en grön skål. Jag älskar dig. Fortfarande.
 
Det var dans bort i vägen - Sven-Ingvars
0

Allt man kan önska sig

 
Hanna Hellquist har skrivit en fantastisk krönika i dagens DN. Ni kan läsa den här, om ni har DN Plus. Har ni inte DN Plus så kan jag sammanfatta krönikan med följande ord: den handlar om den eviga frågan om huruvida man borde skaffa barn eller ej, och om att agera på känsla snarare än förnuft. Att grunda ett beslut på en inre bild. Att skaffa barn därför att man ser framför sig hur man en dag ska dra den där lilla barnvagnen längs en idyllisk grusväg - och att den bilden är gott nog för en, åtminstone i stunden. Samtidigt kräver stora beslut mer än så. Mer än den där inre bilden av en avlägsen idyll.
 
När jag och Mike bestämde oss för att skaffa hund - det vill säga när jag väl sagt ja och definitivt menat det, efter att under väldigt många månader sagt "nja" och inte riktigt vetat vad jag menade alls - så hade jag just en såndär idyllisk bild i huvudet. Jag såg mig själv på en grusväg, i motljus. Värme i luften. En glass i ena handen och ett koppel i den andra. Och längst ut i det kopplet en hund. Vår hund. Långa promenader om sommarkvällarna. Det var så otroligt tydligt. Det var så det skulle bli. Jag grundade inte hela mitt "ja"-sägande på det, men jag skulle ljuga om jag påstod att den föreställningen inte hade ett finger med i spelet när vi tog hem Yannick den där dagen för ganska exakt tre veckor sedan.
 
 
Det blev inte så. Delvis av förklarliga skäl - det är vinter nu, inte sommar, och Yannick har inte riktigt lärt sig att gå i koppel än. Man måste visst lära hundar att gå i koppel. Någonstans inom mig trodde jag naivt att alla hundar gillar att gå på promenad - raka spåret mellan punkt A och punkt B, men så är det inte. Yannick älskar konceptet utomhus och han älskar att promenera på sitt eget vis. Det är bara det att när Yannick promenerar på sitt eget vis så innebär det att matte får vada genom både blomrabatter och andra hundars bajshögar. Det gillar inte matte, och Yannick är ytterst oförstående inför detta faktum. Vi håller på att utarbeta en kompromiss, men vi är inte riktigt där ännu. Sinnebilden fylld av champagnefärgat motljus och väluppfostrad promenadkompis ter sig långt borta för närvarande. Men, och det är ett viktigt men, det innebär inte att jag ångrar att jag sa ja den där sommardagen förra året, när Mike ställde den viktiga frågan: "So, should we get one or shouldn't we? We need to make a decision. Now." 
 
 
Jag har en hund som nafsar mig i fötterna och som bajsvägrar trots att klockan är 03 på natten och matte inget hellre vill än att gå tillbaka in i värmen för att sova. Jag har en hund utan självbevarelsedrift, som gör ansats efter ansats till att tugga på varenda elkabel dessa 57 kvadratmeter har att erbjuda. Jag har en hund som är... en hund, helt enkelt. Det är helt förståeligt, och inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men det betyder inte att det är sämre. Tvärtom. För oavsett hur ofta jag tänkt tanken om att jag kommer bli gråhårig i förtid under de senaste tre veckorna, så blir allt värt det i samma sekund som han somnar i mitt knä. När jag lyfter upp den tunga, men ändå så lätta, varma valpkroppen och håller honom tätt intill mig. När han vaknar till i en halv sekund och försiktigt slickar min kind för att sedan borra sitt lilla huvud ännu närmare min bröstkorg. Det är då jag vet att även om det inte blev precis som jag tänkt mig, åtminstone inte just nu, så blev det precis som det skulle i alla fall. Jag har inte den hund jag föreställde mig. Men jag har den hund jag behöver. Något mer än så varken kan eller vill jag begära.