0

Eureka-moment

 
När jag gick på högstadiet kunde jag för mitt liv inte förstå idén av "roten ur" i matematik. Det gick inte. Gång på gång försökte den väldigt oengagerade matteläraren förklara för mig - han stod lutad över bordet med sin kaffeandedräkt och sina bekymmersrynkor och förklarade lugnt och sakligt, om och om igen. Det här var alltså innan jag fick min dyskalkylidiagnos, och även om han inte sa det rakt ut så tror jag nog att han tänkte att jag var trög - eller något i den stilen. 
 
De allra flesta människor är tröga, varesig vi vill det eller inte. Vi är tröga gällande sådant som är invant. När Ica ändrade sin placering av citroner gick jag ändå till den gamla citronhyllan i nästan fyra månader innan poletten helt och fullt trillade ner. Och på lite samma tema tänkte jag komma in på seriealbumet "kunskapens frukt" av Liv Strömquist, som jag läste häromveckan.
 
 
I albumet tar Strömquist bland annat upp debatten om könstillhörighet, och det binära tvåköns-systemet. Eftersom jag själv alltid identifierat mig som kvinna (och troligen alltid kommer att göra det) och dessutom, i kombination med detta faktum, alltid uppfostrats till att det finns 1) kvinnor och 2) män, så har jag i ärlighetens namn haft lite svårt att greppa hela debatten kring "könsspektrat" och det faktum att det finns fler kön än två. Inte så att jag motsatt mig, jag har nog bara inte riktigt fattat - förmodligen eftersom debatten ligger utanför mitt egna universum. Ibland är det ju så med saker och ting - det kan vara svårt att vända upp och ner på sin egen invanda världsbild, eftersom att, tja, det är helt enkelt ganska läskigt att erkänna att man har fel emellanåt. Samtidigt finns det inget viktigare än just det - att ibland backa och kunna säga "aaahaaa, du tänker så!"
 
Strömquist förklarar på ett väldigt bra och humoristiskt sätt det absurda i det binära tvåkönssystemet och vårt samhälles fascination och besatthet av det. Hur underligt det är att så mycket i våra liv bygger på vår föreställning att det finns två kön och att dessa har vissa specifika egenskaper kopplade till sig - etc. Kort sagt, att läsa Strömquist gav mig lite samma känsla som den dagen då jag faktiskt äntligen förstod vad "roten ur" innebar. Det var tack vare en kompis som satte sig bredvid mig, pekade lite här och var i matteboken och sedan ritade upp ett exempel i sitt eget häfte - och helt plötsligt var det som om en helt ny värld öppnade sig. Liksom - va - var det inte svårare än så? Nä, det var det visst inte. Där ser man!
 
 
Nu handlar ju "kunskapens frukt" inte endast om det binära tvåkönssystemet och det absurda i det, utan om en hel drös andra saker också - mens, bland annat - men ändå är det just det förstnämnda som kommer att fastna hos mig. Jag känner verkligen att jag äntligen greppat varför det är så viktigt att inte hela tiden utgå från att det bara finns två kön, och vikten av att feminismen inte endast ska röra sig inom ramarna för "det är viktigt att kvinnor kan göra samma sak som män/att män kan göra samma sak som kvinnor" utan snarare "det är viktigt att människor kan göra det människor känner för att göra utan att dömas för det." Som sagt - jag har inte motsatt mig detta innan, men jag har kanske känt att diskussionen ibland galopperat en halv kilometer framför mig och att jag lite förvirrat sprungit bakom och försökt greppa en massa begrepp och teorier utan att riktigt veta var jag ska göra av dom. (Och samtidigt tycker jag att det är viktigt att minnas att mycket av den diskriminering kvinnor fått utstå har varit relaterad just till att dom är/identifierar sig som kvinnor i motsats till män, då ju män hela tiden varit det "härskande" könet, ja ni fattar. Jag tänker att det typ är två parallella diskussioner, som måste kunna samexistera på ett bra sätt. It's the sign of an educated mind to be able to entertain a thought without accepting it, och så vidare.)
 
Så. Lång och spretig text, men för att sammanfatta:
 
1) Jag kan absolut rekommendera seriealbumet Kunskapens frukt av Liv Strömquist. Läs det.
2) Det binära tvåkönssystemet är jättekonstigt. Alltså verkligen JÄTTE-konstigt.
 
Klart slut.
0

Hemma, borta och platsen däremellan

 
Jag jobbar mitt i stan. När jag står inne på kontoret ser jag ut över en av Uppsalas största gator. Skulle någon få för sig att råna juveleraren mittemot skulle jag kunna vara först med att ringa polisen, förutsatt att jag befinner mig på kontoret just då, det vill säga. 
 
Ibland finns det inte så mycket att göra på mitt jobb. Det beror på veckodag och tidpunkt. Ibland känns arbetet som ett maratonlopp - dom kvällarna är jag anfådd och sjösvett när jag kommer hem till Flogsta. Andra kvällar har jag tid över att plugga en stund, eller kanske läsa ett kapitel i någon roman. Och så hinner jag tänka.
 
När jag står inne på kontoret händer det att jag tänker att Uppsala är en ganska ful stad, på sina håll. Det är underligt hur en och samma yta kan bestå av sådana kontraster. Å ena sidan - anrika nationsbyggnader, ståtlig domkyrka, pittoreska små caféer. Å andra sidan - en shoppinggata som hämtad ur en fantasilös arkitekts våta dröm. Det är låda på låda, fyrkantiga fönster, gråa fasader, brunt mexitegel - listan kan göras lång. Ibland blir jag ledsen när jag tänker på vilka fula byggnader det finns runtom i vårt avlånga land, så jag försöker att inte ägna det så mycket uppmärksamhet - men ibland blir det oundvikligt.
 
I år har jag bott i Uppsala i tre år. Det är över tusen dagar. Dom tusen dagarna har runnit iväg som sand i ett timglas. Människorna jag känner nu, platserna jag kallar hemma - allt har gått så fort. Plötsligt har man för vana att anförtro sig åt folk man inte ens visste att dom existerade för bara några år sedan. Första gången jag satte min fot inne på Engelska parkens campus vågade jag knappt säga hej till någon och nu travar jag in där som om jag aldrig gjort annat. Uppsala har blivit min stad, mitt sammanhang. Jag känner mig självklar här, och samtidigt är insikten om att jag förmodligen inte kommer att stanna här för evigt oundviklig.
 
Nog har jag tänkt tanken. Kanske skulle man bli kvar, efter examen. Men å andra sidan så går mitt sammanhang här till stor del ut på att vara just student och jag vet ärligt talat inte hur jag skulle känna inför omgivningen om jag inte var just det. Vem är Emma om hon inte sitter på Engelska parken med näsan i en bok? Skulle den Emma kunna uppskatta allt med den här staden lika mycket? Jag vet inte riktigt. Det är svårt, sånt där. Allt handlar om sammanhang.
 
När jag var tonåring hatade jag sammanhanget jag då befann mig i, det vill säga det värmländska sammanhanget. I ärlighetens namn tror jag det hade att göra med att Värmland är ett av dom landskap som dras med en stor skopa patriotism - det finns många som gladeligen slår sig för bröstet just för att dom råkat födas på Karlstad BB (eller Torsby BB, för oss som hann komma med storken innan den filialen lades ned.) Jag förstod aldrig det där. Jag blev irriterad på det faktum att jag verkade ha en identitet jag inte bestämt själv. Jag ville inte vara värmlänning, jag ville vara det jag själv bestämde mig för att vara. Sagt och gjort så gjorde jag likt tusen och åter tusen andra truliga tonåringar gjort före mig - jag utvandrade. Att kalla min flytt till London för en resa i stil med den Karl-Oskar och Kristina gjorde över Atlanten är måhända att ta i, men det var alltid något. För närvarande har jag alltså landat i Uppsala - utvandrarnas högborg. Här är jag långtifrån ensam om att vara värmlänning i exil. Jag är med i nationen, förstås, men jag går aldrig dit. Jag hänger på Norrlands och Upplands istället, eller V-Dala. Det har bara blivit så, av olika anledningar.
 
Som sextonåring bestämde jag mig för att aldrig flytta hem. Som 22 åring har jag mjuknat inför tanken, även om jag fortfarande överväger andra alternativ. Så länge jag får bo på ett ställe som har stadsbussar, gallerior och biograf inom rimligt avstånd så kan jag förmodligen hitta mitt inre zen. Senast jag var på jobbet och det var sådär lite att göra så kom jag på mig själv med att slentriankolla på lägenheter i Karlstad. Även om det faktiskt blir så att jag aldrig mer kommer vara folkbokförd i Värmland så ser jag det som ett gott tecken. Jag har börjat sluta fred med det sammanhang mitt tonårsjag så förtvivlat ville fly ifrån. Om det tidigare varit rysk roulette att åka hem (vad ska det blir den här gången? okej eller ångest? Ah, spännande! Ljuva ovisshet!) så känns det numera på sin höjd mest som ett parti monopol. Ibland går det bra, ibland mindre bra - men i slutänden spelar det ingen roll för det är bara ett spel. Det är inte på liv och död. Det är bara monopol, och fattar man inte det har man problem.
 
Så - för att avrunda denna spretiga text. Just nu är Uppsala hemma för min del. En del av mig kommer alltid att vara hemma här. Precis som en del av mig alltid kommer vara hemma i London. Kanske kommer en del av mig en gång vara hemma i Värmland. När jag bodde i London hände det att folk hörde av sig och tyckte att det var häftigt att jag flyttat dit, och nog var det kul att bo där alltid - men det blev ju vardag det med. Vissa kvällar spenderade jag med att sitta instängd på mitt rum framför the sims och ett paket Oreo's. Det kan man göra var som helst i världen. Kanske måste man ibland ge sig iväg, långt bort, för att inse att var man än kommer på vår runda planet så är det samma vardag, samma fula tegelhus, samma krångel i kollektivtrafiken och samma unge som skriker i högan sky vid godisavdelningen på Ica Maxi. Och om så är fallet så kan hemma lika gärna vara i Karlstad, såväl som New York. Det är ingen större skillnad.
0

What's up next?

 
Tatueringssuget alltså. Det slutar aldrig. Känner att jag skulle vilja göra min tredje i år, men jag vet inte riktigt var på kroppen. Funderar på att antingen göra en på vänster underarm (har ju en skogsstjärna på höger undarm, så något som liksom matchar den) alternativt något på ena överarmen. Vet inte. Svårt. Så mycket att fundera på. Här kommer i alla fall några fina inspirationsbilder. 
 
1. Hur fin?! Något sådant på vänsterarmen skulle matcha skogsstjärnan ganska bra.
 
2. En annan söt.
 
3. Tycker sånahär fåglar är väldigt fina överlag. 
 
Jag funderar fortfarande över min tatuering på ryggen, förövrigt. Huruvida jag ska täcka över den eller inte. Svårt det där. Har mailat lite fram och tillbaka med en tatuerare vars arbete jag gillar, men jag får nog fortsätta tänka ett tag till. Vill vara säker. Funderar på att göra en påfågel i så fall, men den måste vara ganska stor för att kunna täcka själva texten, och jag vet inte riktigt om jag vågar. Vi får se. Svårt det där! 
 
Igår på kvinnodagen hade jag, L och I myskväll hemma hos L. Det var riktigt välbehövligt kände jag. Vi pratade endel om just kroppen, att bestämma över sin egen kropp och vad man tycker är fint osv, och då kom vi in på det här med killar som har åsikter om ens kropp. Har man läst den här bloggen ett tag så vet man att jag vid ett tillfälle hade kontakt med en snubbe som ansåg att "fina tjejer" inte tatuerar sig, och fan vad det där satte sig i huvudet på mig en tid alltså. Mådde på riktigt dåligt över det. Sedan insåg jag att vadå, fina tjejer gör väl vad fan dom vill? Det enda som egentligen är fult är väl att säga åt andra vad som är "fint" och inte. (Snacka om att ha problem med hora/madonna-komplex förresten, idiot.) 
 
Anyhow. Hoppas att ni får en fin helg. Själv ska jag plugga grammatik. Tenta på måndag. Heja heja.