0

Utmaning 6: Något oförlöst

Dags för del 6 i den lilla utmaningen jag pysslar med här på bloggen för tillfället. Dagens tema har rubriken "något oförlöst". Jag har vankat lite av och an gällande vad jag ska skriva i det här inlägget, och jag ber om ursäkt på förhand ifall saker och ting ter sig lite röriga. Nåväl. Ingen tid att förlora, låt oss börja.
 
*
 
Dagens tema är "internaliserat klassförakt". Ett tema som, tyvärr, ligger lite för nära mig själv och min egen identitet. Utan att delge allt för många detaljer kring min uppväxt eller min ekonomiska bakgrund så kan jag beskriva den ekonomiska situationen under mina uppväxtår med följande uttryck: upp och ner. I perioder var det bättre, av olika anledningar, och vid andra tillfällen var det botten - verkligen botten. Det gjorde att jag dels skämdes över att vara den i klassen eller kompisgruppen som inte hade det som "alla andra" verkade ha, men också att jag i vissa perioder fick smak på just de sakerna. Desto ondare gjorde det givetvis när den känslan togs ifrån en, och man var tillbaka i att inte kunna göra eller äga vissa saker. Klasstillhörighet har givetvis att göra med mer saker än ekonomi, men jag väljer ändå att skriva utifrån det perspektivet - och begränsa mig ganska mycket till det - annars kommer det här inlägget att bli alldeles för långt för att någon ska orka ta sig igenom det.
 
Det jag nämnt ovan ledde till stora känslor av frustration inom mig, förstås. Jag var så arg på så mycket som yngre - men inte på det jag kanske borde riktat min ilska mot, såsom otrygga anställningsformer, ett samhälle som uppmuntrar till masskonsumtion av prylar vi egentligen inte behöver, och så vidare. Istället riktade jag min ilska mot min egen tillvaro och såg det som min egen förbannade plikt att bli allt det jag inte var, men gärna ville vara. Det sitter kvar än idag, även om jag har en helt annan analys nuförtiden. Jag är livrädd för att en dag befinna mig i den ekonomiska situation jag fick erfarenhet av under delar av min uppväxt, och är därför nitisk med att aldrig vara nöjd, att alltid sträva framåt - förevigt framåt. Jag tänker att om jag hela tiden gör det så kommer det att vara garanten för att mina eventuella barn aldrig ska behöva känna den frustration jag en gång kände, och fortfarande känner emellanåt. Samtidigt kan jag bli mäkta irriterad på människor som exempelvis skaffar barn och sedan klagar över att deras ekonomiska situation inte är hållbar. Lite i stil med "det skulle du tänkt på innan!", och det skäms jag över något så förbannat. Jag jobbar väldigt mycket med det där. Det handlar nog mest om att riva upp gamla sår - jag ser mina egna erfarenheter och känslor i andras liv och erfarenheter, och istället för att liksom stötta och peppa så känner jag den där jobbiga irritationen bubbla upp. Jag tänker att det förmodligen är ganska typiskt. Tidigt lär vi oss att slicka uppåt och sparka nedåt, och jag själv är inget undantag - min bakgrund till trots.
 
Ibland händer det att jag här på bloggen skriver om materiella ting jag vill äga, resor jag vill göra - etcetera. Ett färskt exempel är att jag häromdagen nämnde att jag en dag vill äga en Burberrykappa, och att det är en rimlig dröm för mig. För det är det, idag - tack vare mitt extrajobb, och min förmåga att snåla när det krävs av mig. Jag är en materialist ut i fingerspetsarna, jag älskar saker. Älskar att konsumera. Jag tror att det har att göra med att det fortfarande ligger ett slags skimmer över det för min del - allt det jag alltid sett men inte kunnat köpa KAN jag nu köpa och göra. Det behöver inte vara en Burberrykappa, det kan vara att unna sig själv det lite dyrare pastamärket eller att ta en fika på stan "bara sådär". Så med andra ord bidrar jag definitivt till den konsumtionshets jag egentligen borde förakta. Skäms jag över det? Ja och nej. Jag skäms över att samhället fortfarande ser ut som det gör, eftersom det bevisligen exkluderar så många människor från att känna att de lever ett drägligt liv, men jag skäms inte över den "lycka" jag ändå känner när jag konsumerar något. Där och då, i stunden, känner jag ju liksom att "det här är jag fan värd" - och det är jag. Alla är det. Ändå har alla inte tillgång till det, och det är där själva kruxet uppstår. Jag tror att vi rent generellt placerar mycket av vår identitet i de prylar vi äger, och då blir det plötsligt rimligt för en mellanstadie-elev att mobba en annan mellanstadie-elev för att hen har "fel" märke bak på jeansen. And that shit is fucked up, man.
 
Det här inlägget skulle kunna bli otroligt långt - mer än dubbelt så långt än vad det redan är - så jag väljer att avsluta här. Jag tror att jag fått fram någon form av poäng, och jag har uppfyllt temat för utmaningen ifråga, så jag känner mig ganska nöjd. Jag har förlöst lite av det oförlösta genom att skriva en offentlig text, och det är alltid en början.
 
Over and out.
0

Utmaning 5: Fulbråk

Tema nummer 5 i Fan & Vredes fotoutmaning (eller, eftersom jag gjort en egen twist på den, textutmaning) har rubriken "fulbråk". Bråk som inte är sansade eller respektfulla, med andra ord. Bråk som bara består av dumma påhopp och sånt man ångrar i efterhand. Rent spontant känns det här som något som man främst ägnar sig åt i sina yngre år, men nog kan det hända senare också, särskilt om det är mycket känslor med i bilden.
 
Feels all over the place.
 
Jag har alltid varit en ganska känslosam människa. Jag gråter ganska lätt och jag har nära till såväl glädje som irritation, men jag blir väldigt sällan arg. När jag väl blir arg dock, så blir jag det med råge. Tyvärr är jag också en ganska konflikträdd människa, så istället för att ta upp problemet med personen ifråga tar jag ofta ut det på mig själv. Eller, om jag faktiskt konfronterar personen det gäller, så kan det hända att jag har svårt att få fram vad jag faktiskt menar under den tid som händelsen eller situationen är "färsk". Därav kan jag gå och tänka på saker under väldigt långa perioder, och sen, när den andra parten tror att det är glömt och förbi - först då vågar jag lägga korten på bordet och förklara hur jag faktiskt kände eller känner. Det är inte alltid en positiv egenskap, men så kan man ju inte bara ha positiva egenskaper heller. MEN, detta personlighetsdrag till trots, så får jag ändå ge mig själv credd för följande: jag blir aldrig upprörd eller arg utan anledning, och om jag någon gång mot förmodan har "lust" att bråka, så har jag förmodligen goda skäl till det. Det är en bra grej med att vara konflikträdd, man tänker sig för både en och två gånger innan man vevar med knytnäven så att säga (inte för att jag någonsin tagit ett bråk så långt, men, ja ni fattar.)
 
 
För att komma till sak har jag dock haft väldigt få fulbråk i mitt liv. På rak arm kan jag egentligen bara komma på två, varav ett mest är konstigt snarare än fult. Jag och ett ex blev sinnessjukt osams om huruvida man skulle blanda Bob Mixx med vatten eller mjölk - det eskalerade helt enkelt och plötsligt höll vi båda på att gå i taket medan vi spottade ur oss allt som vi ansåg var negativt hos den andre. Det andra fulbråket skedde utanför en nattklubb i Värmland, även det i ett föredetta förhållande. Det var alkohol och missförstånd inblandat, och dagen efter ringde jag upp och gjorde slut - inte svårare än så. Mike och jag har aldrig fulbråkat, vi diskuterar ganska sakligt och sedan är det bra. Det tyder förmodligen på att man har en ganska bra relation, vill jag hoppas. I mina äldre vänskapsrelationer har det varit endel tonårstjafs förstås, men jag har bara aktivit brutit kontakten med någon en gång, och det har jag aldrig ångrat. Det skedde dessutom under ganska odramatiska förhållanden, och räknas knappast som ett bråk. 
 
För att komma till någon slags slutsats vill jag avsluta med följande ord: var inte rädda för att bråka. Jag är det själv, men jag jobbar på det. Bråk behöver inte vara detsamma som fulbråk, bråk kan lika gärna vara detsamma som diskussion. Att ventilera sina innersta tankar, sådant som känns jobbigt. När man väl tagit upp det med personen det gäller så känns det ju oftast mycket bättre innerst inne, och den känslan är väl värd att eftersträva - såväl för sin egen som för andras skull. 
 
0

Utmaning 4: Skål för fan

Med tanke på temat i inlägget nedan tänkte jag att del 4 av fan och vredes fotoutmaning kunde vara på sin plats ikväll. Rubriken är "Skål för fan!" och jag tolkar det som att detta inlägg ska beröra min personliga relation till alkohol.
 
Jag dricker mig väldigt sällan berusad, kanske särskilt med tanke på att jag bor i en studentstad som ändå är känt för sitt vilda nationsliv. Under vissa perioder hänger jag mycket på nationspub, men inte med syftet att dricka mig full utan mer för att ta ett glas vin eller en öl tillsammans med goda vänner. Jag kan absolut se tjusningen i att dricka mycket och att bara släppa allt för en kväll, men det är inget jag känner ett sug efter att göra varenda helg. Det finns så mycket annat man kan göra, och jo - det går faktiskt hur bra som helst att festa relativt nykter. Tyvärr finns det ofta en ganska hetsig kultur i samband med alkohol, och jag känner mest bara.... meh? Men med det sagt - ibland är det förstås hur kul som helst. Just eftersom jag dricker så pass mycket så sällan så tror jag att det är just av den anledningen som jag verkligen kan uppskatta det när det väl sker - bara en gissning. Jag är uppvuxen i ett hem där konsumtionen av alkohol varit nästintill minimal, och jag har aldrig sett vare sig min mamma eller min pappa berusade. De har aldrig snapsat på vare sig jul eller midsommar - på sin höjd har det blivit några glas rosé under grillkvällarna på sommarhalvåret men inte mer än så. Jag tror att det har lagt någon form av grund för min del. Alkoholen har aldrig varit en självklar del av mitt liv, och på samma sätt som jag kan leva med att dricka ibland så skulle jag också klara mig bra utan att göra det. Om jag får barn i framtiden kommer vita jular att vara en självklarhet, något annat är inte ens diskutabelt för min del. Men - alla har sin syn på det där, och jag tänker inte vara någon form av moralkärring som skulle få för mig att läxa upp andra för deras beslut. Not my monkeys, not my circus, ni vet. Så länge ingen far illa och/eller får lida till följd av någon annans alkoholkonsumtion så är ju allt i sin ordning. 
 
Det jag stör mig endel på med svensk alkoholkultur är dock det jag redan nosat lite på här ovan - att det alltid verkar vara ett "antingen eller" gällande allt som har med alkohol att göra. Antingen så super man sig stupfull och däckar i ett dike, eller så dricker man inte alls. Att vara redlös under alla större högtider ses som normalt, men att ta några glas vin till maten under en vardagkväll eller två ses på som ett problem - något som ju verkligen skiljer Sverige från många andra länder, inte minst Storbritannien och Frankrike för att nämna två. Det är synd tycker jag. Alkohol kan ju vara en sån himla fin komponent till både det ena och det andra, och personligen känner jag mig hellre lite halvlullig efter några glas riktigt bra vin snarare än att vakna dagen efter med huvudvärk efter att ha druckit mig full på något som jag bara tycker är lite halvgött, men som sagt - whatever floats your boat. (Sen behöver det ju såklart inte kosta mer för att det ska smaka bra, men ni förstår säkert vad jag menar.)
 
 
Cheers! (Alltså, Elaine Benes. Jag har så många likheter med den karaktären, på gott och ont. Känner att hennes ansiktsuttryck här verkligen representerar min reaktion om någon skulle få för sig att bjuda på en French 75 eller en Cosmopolitan. Det säger man ju inte nej till, förstås.)